Höstmörkret sänker sig och brasan är tänd när Rebecka och jag sätter oss för att prata om hennes upplevelser i Uganda. Under två veckor i juli arbetade Rebecka som volontär på två olika skolor som drivs av Blossom of Hope samt SOWE. Det här är hennes berättelse.
Första dagarna i Uganda var Rebecka och hennes kompis Felicia på en skola i Mpigi som drivs i samarbete med SOWE. På skolan, som även fungerar som ett hem för vissa av skolans elever, går cirka 280 barn. För 110 elever betalar föräldrarna skolavgift, övriga går där kostnadsfritt eftersom det inte finns ekonomiska förutsättningar i deras hem. 50 elever bor även på skolan då de kan vara föräldralösa eller inte har ett tryggt hem att komma till. Skolan drivs av ett par som bor på skolan.
Här på landsbygden är jorden rödfärgad. Bakom skolbyggnaderna, delvis stenhus och delvis enkla trähus, ligger den djungelliknande skogen där det bland annat finns apor. På skolområdet strövar getter och kor omkring bland banan- och mangoträd.
Klassernas storlek varierar, flest elever går i de lägre klasserna där det kan vara upp till 40 barn i en grupp. Det är ont om förbrukningsmaterial, till exempel ska en penna räcka ett helt år. Eleverna har enkla skoluniformer, men både de och skor kan vara trasiga och ärvs mellan eleverna.
- Men alla jag möter är så vänliga och artiga. De visar stor tacksamhet för det de har, även om det inte är särskilt mycket, säger Rebecka.
Den andra veckan är Rebecka på en skola i Kampala som drivs av Blossom of Hope. Standarden på den här skolan är högre även om de flesta elever kommer från ekonomiskt utsatta förhållanden. Resursbristen i ugandiska skolor är stor och fortfarande kämpar man med att ta i kapp efter två års nedstängning i samband med coronapandemin. Kampala är en storstad, här finns höghus, mycket trafik, shoppinggator och annat som vi kanske förknippar med välstånd. Gatorna i centrum är asfalterade och det är tät trafik. Trafikstockningar är vanliga och även en kort resa kan ta lång tid.
De två veckorna som gått har gett många lärdomar och Rebecka berättar att upplevelserna i Uganda fått henne att byta perspektiv i många frågor.
– När jag kom hem efter den här resan har jag verkligen reflekterat över hur privilegierade vi är. Vi har så mycket som vi faktiskt inte behöver, säger hon.
– Att ge någon av sin tid hänger så mycket ihop med meningen med livet. Ögon som glittrar hos ett barn när man sjunger och dansar tillsammans ger glädje om och om igen, både för den som ger och får.
– Jag kan ge två veckor av mitt liv, ta mitt ansvar som medborgare i den här världen. Då tror och hoppas jag att det ger ringar på vattnet, avslutar Rebecka.
Text: Maria Nilsson