Morgonen efter den stora brosmällen for jag ner till norra brofästet, på sidan där Hembygdsgården är. Jag tittade på trappsteget som bildats, på vajrar, på brospannet, pyloner och på lastbil. Den del av hjärnan som bearbetar konstruktionstekniska data började snurra. Det var vågrörelser, fart, tyngd, snedlast och slitage. Svaret från konstruktionstekniska kontoret kom strax, det var ERROR. Jag fattade ingenting.
Sen om en man i 40-årsåldern och frågade på engelska hur man kunde ta sig över till andra sidan. Han kom från Lettland. Av någon outgrundlig anledning var han själv på norra sidan av Vattudalen medan hans bil var på södra. Nu började den del i hjärnan som bearbetar logistik snurra igång. Det var bussar, busstorg, taxi och lifta med tumme. Svaret från logistikkontoret kom strax, det var ERROR. Jag fattade inte heller hur det skulle lösas.
Då kom mannen från Ulriksfors. Han var väl i 70-årsåldern, hade grått skägg och talade utmärkt engelska. Han förstod snabbt problemet och kom lika snabbt med en lösning. “Jag skjutsar dig till din bil på andra sidan”. Mannen från Ulriksfors var inte bara en man. Han var en gentleman.
Bygga broar. Den del i min hjärna, ja i hela mig, som handlar om att bygga broar mellan människor, över språkhinder, mellan nationaliteter, mellan ensamheter, hela den delen i mig blev så glad för mannen från Ulriksfors.
Bygga broar. Att göra saker tillsammans, att ta med, att hjälpas åt, att lita på varandra, att våga släppa taget och inte vara så rädd. Att vara kyrka tillsammans. Det tycker jag är viktigt.
Den 1 november börjar jag på heltid som kyrkoherde i Strömsunds pastorat. Det känns spännande, roligt och utmanande. Vi ses!
Gud välsigne dig!
Calle Wahlström, vikarierande kyrkoherde