Så här skrev biskop Andreas på sin Facebooksida i lördags:
I morse, stilla i sömnen, avled min företrädare biskop Caroline Krook. Biskop Caroline var en uppskattad och respekterad ledare och person som betytt mycket för Stockholms stift och Svenska kyrkan. Och en viktig röst i samhället. Jag minns med värme vårt sista samtal över en lunch på egen hand tidigare i år. Tack Caroline! Må Guds eviga ljus lysa för dig.
Eva Brunnes minnesord
Caroline Krooks mångåriga vän och kollega Eva Brunne, själv biskop i stiftet 2009-2019, har skrivit en minnestext:
Caroline Krook är död i en ålder av 80 år. Hon var vår biskop i Stockholms stift under elva år och innan dess stiftets domprost under åtta år. Men hon var mycket mer än sina titlar och positioner.
Caroline Krook var den predikande prästen som inte enbart nådde de kyrkbänkstrogna. Många är de helgmålsböner i TV där hon vände sig till en större församling. Många minns hennes trösteord efter Estonias förlisning. Hon har berättat att hon som ung präst fick en viktig skolning bland de intagna på Kirsebergsanstalten i Malmö. Där kunde hon inte säga vad som helst och framförallt inte med det traditionellt fromma språket. Hon predikade i slott och koja. Lika viktigt vid hovet som vid Stadsmissionens tidiga söndagsgudstjänster.
Hon var också den gudstjänstutvecklande prästen med start i Sankt Hans kyrka i Lund. Där prövades det som skulle bli nytt och så småningom forma en ny kyrkohandbok 1986. Till det hörde också arbetet med att formulera bönerna i vår evangeliebok. Det gjorde hon tillsammans med biskop Jonas Jonson.
Caroline förblev församlingspräst in i det sista. Den som predikade i TV, i många och olika församlingskyrkor och vid Stadsmissionen. Den som också konfirmerade lite mer än 1 000 ungdomar.
Caroline Krook var den skrivande prästen. Många är de böner som vi har fått be med hennes formuleringar. Många är också hennes böcker om dem som betytt så mycket för henne själv. Om Olov Hartman, Britt G. Hallqvist, Ingmar Bergman. Om Bergmanboken sa hon att det var det roligaste hon har gjort. Kanske för att hon fick bege sig utanför det kyrkliga staketet.
Konst och kultur var mycket av hennes signum. Teaterbesöken var flitiga vid de stora scenerna i Stockholm. Ibland recenserade hon. Ofta också böcker. En strid dök upp i samband med fotoutställningen Uppenbar(a)t på Kulturhuset i Stockholm. Hon försvarade den mot kritikerna. Vi får inte vara så inbundna i oss själva att vi inte vågar och vill se det som världen visar med riktning in i det som är vårt.
Caroline Krook var den tydliga prästen när det handlade om kyrkan och kyrkans uppdrag. Det märkte de många präst- och diakonkandidaterna som ibland skälvde inför hennes tydlighet och krav. De som passerade prövningen var i efterhand tillfreds med hennes strama och tydliga budskap kring vad det innebär att gå in i livslång vigningstjänst.
Caroline Krook var vännen för många av oss. Samtalen böljade kring allt som hände i liv och ibland i strid. Då släppte stramheten sitt fäste. Bland vännerna kunde hon testa sina tankar och förehavanden och nyfiket lyssna och ta till sig. Då fanns inte den säkra som hon ibland har tecknats som. Jag är tacksam över att ha fått vara hennes vän under femtio år och hennes kollega under fyrtiosju år.
Nu vilar hon i Guds händer, som alltid. Från dopet och hela vägen genom livet och in i himmelen. In i det sista uttryckte hon tacksamhet över livet och allt hon hade fått göra och ge och vara med om. Nu är hon bland vänner som gått före och kanske finns det också en och annan ovän i krokarna. Och jag tror att de har mycket annat än kyrko(politiska) strider att tala om. Livet både där och här är ju mer än så.
Och så nynnar hon säkert på psalmen 252:
Hela vägen går han med mig.
Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila
ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri, förklarad,
inför honom fall ned,
skall med glädje jag det minnas:
hela vägen gick han med,
skall med glädje jag det minnas:
hela vägen gick han med.
Eva Brunne
(Foto: Officiellt biskopsporträtt av Hans Giedda)