Varför ville du bli diakon?
− Kyrkan har varit en naturlig plats för mig sedan barndomen genom sången, men också på grund av en tidig personlig gudstro. Det var först långt senare som längtan till något mer väcktes. En önskan om att via Svenska kyrkan få göra skillnad i medmänniskors liv, stötta praktiskt i olika situationer, men också att ge hopp om förändring och skapa sammanhang för att bryta ensamhet.
Vad sa din omgivning, vänner och familj när du berättade?
− Jag har bara fått glada tillrop och lyckönskningar. En del såg det nog komma långt före mig. Just nu håller jag på att vänja barnen (och mig själv) med att jag kommer bära krage om två veckor.
Vilken är den mest udda fråga du fått av någon i samband med ditt yrkesval?
− Kanske inte en udda, men vanlig fråga: ”Hur länge ska du studera egentligen – blir du inte klar snart?” Diakonutbildningen är lång och i mitt fall har den varit extra lång och krokig.
Vilka egna frågor och funderingar har kommit på skam?
− Att de som jobbar i Svenska kyrkan visat sig vara helt vanliga människor med vanliga liv. Men som bärs av en gemensam gudstro och har ett otroligt fint uppdrag att varsamt förvalta.
Har du fått omvärdera nåt för egen del?
− Att man inte behövde vara på ett specifikt sätt eller ha ett speciellt språk för att kunna bli diakon. Utan du kommer med dina individuella styrkor, bakgrund, tro och personlighet och leds på vägen in i tjänst. Mina kommande diakonkollegor ute i landet är grymt kompetenta och omsorgsfulla. Jag imponeras varje dag av vad de åstadkommer.
Vad tror du att Svenska kyrkan i Stockholms stift behöver för att möta framtiden?
− Envist fortsätta sprida budskapet om tro, hopp, kärlek och fred. Bjuda in ännu fler människor att ge av sin tid, talang och engagemang för att möta det stora andliga, existentiella behovet i samhället. Kyrka och samhälle är vi tillsammans. Och lyfta klimatfrågan om och om igen! Den är fortfarande lika aktuell som tidigare.
Jenny Ericsson vigs till diakon för Oscars församling.