DÖDEN – en utställning om det oundvikliga
I Allhelgonatid funderar vi kanske mer än annars över döden och vad den innebär. Utställningen väcker kanske många frågor, funderingar, smärta, sorg och gamla minnen till liv, men kanske också förundran, tacksamhet och hopp.
KG hammar skriver:
Elisabeth Ohlson var både profetisk och apostolisk, två grundläggande begrepp i den kristna tradition hon växte upp i och var en del av. Jag minns vårt första möte i Uppsala, i april 1998, ett antal månader innan Ecco Homo-utställningen som skulle göra henne känd, inte bara i Sverige utan också internationellt. Jag minns värmen i hennes ögon när hon presenterade sina bilder för mig. Den var omöjlig att motstå. Så tror jag att de gammaltestamentliga profeterna såg på sina medmänniskor, särskilt de som var marginaliserade, föraktade och betraktade som både farliga och värdelösa. Det fanns samma profetiska omsorg och upprättelse i hennes blick. Det apostoliska, draget av kallelse och sändning, var självklart för henne. Hon ville med sin fotokonst, sina bilder, utmana och väcka oss i majoritetssamhället och i den traditionella kyrkligheten, att se medmänniskan utan de skygglappar rädsla och fördomar utrustat de flesta av oss med.
Så har det fortsatt genom alla de olika utställningar som hon skapade. Hon ville provocera i ordets djupaste mening, framkalla en mera djupgående, barmhärtig, kärleksfull och för framtiden hållbar blick på medmänniskan. Och hennes apostoliska uppdrag har varit framgångsrikt. Kyrkan och samhället är efter ett kvartssekel fundamentalt annorlunda än då Elisabeth började sin profetiska och apostoliska bana som konstnär med fotot som främsta redskap.
Elisabeth berättar att hon tillsammans med sin mormor tittade på ett foto på en liten död pojke. Det var vanligt på den tiden att man fotograferade sina döda. Det var ett sätt att minnas dem som funnits men inte längre fanns. På sitt sätt tillhör jag den tiden trots att jag bara är 18 år äldre än Elisabeth. Kanske var det för att jag är uppvuxen i en prästgård på landet, i skånsk bondekultur. Men när min farmor dog 1956 mins jag att hon stod i öppen kista i ett av rummen i prästgården där jag växte upp. På kvällarna fram till begravningen, som på den tiden inföll inom en vecka, så höll vi aftonbön stående runt farmors kista. Och på dagarna hände det att vi lekte också i det rummet. ”Hej farmor!” slapp det ibland ur oss om någon boll studsade in under kistan. När jag tjugofem år senare blev ansvarig för prästers utbildning var det sällan någon av prästkandidaterna som hade sett en död människa. Och så var det ju i hela det svenska samhället vid den tiden. Döden hade flyttat ut i tystnaden, skriver Elisabeth. ”Jag vill minnas henne som hon var” hette det ofta när man som ung präst försökte få de anhöriga att våga se den avlidne. Och barn skulle absolut inte följa med på begravningar. Det var som om hela det sociala framgångsreceptet för det sekulära samhället utmanades av dödens verklighet och nödvändighet. En tidsfråga - tänkte nog många. Döda människor hör ihop med krig, inte med livet i all sin fantastiska rikedom. Krig och död kan vara naturligt, men knappast liv och död. Och ändå…
När Elisabeths sista utställning kommer att handla om Döden, så ser jag en kontinuitet i hennes konstnärliga skapande. Hon är både profetisk och apostolisk. Hon ser som sin kallelse redan innan hon själv är döende att framkalla och utmana den dödsrädsla och döden-förträngning som fortfarande präglar stora delar av vårt samhälle. Döden är inte ett misslyckande, den är det mest naturliga som finns. Döden är inte bara en fiende, den kan också bli en vän. När Elisabeth visar oss sina bilder så lyser värmen och respekten, ja kärleken, fram ur hennes kameralins. ”Var inte rädd!” är den allra vanligaste uppmaningen i Bibeln, kanske är det också så med Elisabeths bilder. Våga titta! Våga se mer än det som verkar finnas på ytan! Det gäller alla hennes tidigare utställningar och det gäller hennes sista. Den som vågar dröja sig kvar kan få lättare att säga farväl. ”Hon är inte längre här” är mångas första kommentar efter ett avsked från en död kropp. Närvaron av den älskade kan kännas mera påtaglig där livet är som starkast, i vardagen, i det vanliga. Det är som om minnet bevaras i just vardagen, i en vemodig kärlekskänsla.
Ljuset från sidan präglar Elisabeths bilder. Det finns en ljuskälla som lyser upp också i dödens mörker. Just i mörkret blir ljuset som starkast, det behövs bara en liten ljusstråle för att mörkret inte längre ska vara kompakt. När Elisabeth visste att hon snart skulle dö, så fortsatte hon att jobba med sina bilder, och med ljuset från sidan. Alldeles säkert var det ett sätt att bereda sig på sin egen död. Oss som ser hennes utställning ger det en ledtråd. Din död är obeveklig, du gynnar inte dig själv genom att förtränga den och låtsas som att den inte finns. ”Bli vän med döden!” säger Elisabeth i sin sista utställning. ”Bli vän med din egen död!” Det betyder inte att bortse från den sorg och smärta som alla avsked innebär, ibland obeskrivlig smärta. Men sanningen gör oss fria, fria till att leva för varandra den tid vi har kvar.
Sorgen är kärlekens pris. Den som inte älskat kan heller inte sörja. Att älska betyder att ge och ta emot utan att äga. Att äga betyder att kontrollera så långt det för möjligt. Döden äger vi inte, därför kan den lära oss att älska. Störst av allt är kärleken.
KG Hammar, ärkebiskop emeritus
