Daniel Höglund tar upp sin telefon och visar sin bakgrundsbild – det är hans fru som ler mot kameran. – Hon är med mig varje dag, säger han stilla.
För tre år sedan förändrades livet hastigt. Margareta blev sjuk och förloppet gick fort. Bara tre veckor från akut inskrivning på Kungälvs sjukhus till dess att hon dog, på påskdagens morgon, i soluppgångens sken. Daniel och parets två döttrar fanns vid hennes sida.
– Det blev en chock för oss alla. Vi hade ju räknat med att hon skulle komma hem,
berättar Daniel.
Ett par månader senare såg han en notis i tidningen Kyrkbladet om en så kallad
Leva-vidare-grupp för människor som mist en närstående. Den väckte hans nyfikenhet och han kände att det där nog skulle vara något för honom. Och han anmälde sig.
Elsie Svensson bär på en liknande erfarenhet. Hennes make Jan fick besked om aggressiv prostatacancer som redan spridit sig.
– Jag kunde inte ta in det. Jag trodde hela tiden att han skulle fortsätta leva, säger Elsie.
Under två och ett halvt år levde de med sjukdomen, innan Jan gick bort i augusti 2025. Med Elsies huvud på sitt bröst tog han sitt sista andetag i sängen hemma på gården, omgiven av barnen. Kort därefter fick Elsie, via vårdcentralen, höra talas om Svenska kyrkans samtalsgrupp för dem som förlorat en livskamrat.
– Jag är så tacksam att jag fick möjlighet att vara med i en Leva-vidare-grupp, säger hon.
Både Daniel och Elsie beskriver samtalsgruppen som ett tryggt rum där sorgen och saknaden får ta plats. Deltagarna är oftast okända för varandra när de möts, men igenkänningen i varandras erfarenheter skapar snabbt en gemenskap.
– Man vet att alla bär på något liknande. Det gör att man inte känner sig ensam eller annorlunda och det blir enkelt att dela, menar Elsie.
Samtalen leds av en präst och en diakonimedarbetare och träffarna är strukturerade kring olika teman. Gruppen består oftast av fem-sex personer. En i taget får ordet – detta med hjälp av ett litet hjärta som skickas runt i gruppen.
– Då avbryter ingen. Alla får tala till punkt, säger Daniel.
– Och man delar bara så mycket man själv vill, fyller Elsie i. Det finns en stor respekt för varandras erfarenheter och personligheter.
Trots att de båda bar på färska förluster upplevde ingen av dem tvekan inför att delta.
– Snarare nyfikenhet och förväntan, säger Daniel. Jag såg det som en möjlighet att få sätta ord på sorgen.
Han beskriver hur omgivningen ofta finns nära i början, men att man ganska snart kan känna sig ensam med sin sorg.
– Då är det en fin gåva att få dela erfarenheter med andra som också går igenom en förlust, menar han.
Båda är överens om att ledarna spelade en viktig roll i att skapa trygghet och struktur för gruppen.
– Elisabeth och Georg var fantastiska! Det kändes så bra att gå dit, säger Elsie. Och väldigt tomt när det var dags för sista gången.
Samtalen hjälpte dem att förstå sorgen och hitta ett förhållningssätt till den.
– Sorgen måste ha sin tid, säger Daniel. Saknaden blir man inte av med men man lär sig leva vidare.
Flera i grupperna har fortsatt att hålla kontakt och nya vänskaper har vuxit fram.
Både Daniel och Elsie betonar att Leva-vidare-gruppen är öppen för alla.
– Även om det för mig har varit naturligt att söka sig till kyrkan, behöver man inte vara kristen, säger Daniel.
Elsie nickar:
– Nej, det tror jag är viktigt att poängtera. Detta är för alla och fokus är att få prata, lyssna och bli lyssnad till. Att dela erfarenheter och tankar med människor I samma situation.
De uttrycker båda gång på gång hur varmt de rekommenderar alla som mist en livskamrat att gå en Leva-vidare-grupp.
– Det är en förmån att få vara med, säger Daniel bestämt. Och så läkande.
– Ja, jag upplevde verkligen detta som någonting väldigt, väldigt berikande, säger Elsie och tillägger: Jag skulle gärna vara med en gång till!
Fotnot: Leva-vidare-grupper erbjuds här i Starrkärr-Kilanda församling en gång varje termin och inbjudan skickas ut till församlingsmedlemmar som förlorat en livskamrat under det senaste halvåret.
Vill du veta mer eller är intresserad av att gå en Leva-vidare-grupp är du välkommen att höra av dig till diakoniassistent Elisabeth Ohlson.
Tfn: 0766-499 022
E-post: elisabeth.ohlson@svenskakyrkan.se
Text och foto: Åsa Westerstad