40 år av tillväxt och minnen

Den 19 oktober 1980 invigdes Åkersberga kyrka. Vi minns kyrkans historia, vad som har hänt här och vilka som har kommit hit, tillsammans med några personer som har haft med Åkersberga kyrka att göra på olika sätt.

”Åkersberga kyrka är mitt hem, min hemkyrka”

Foto: Privat bild

Första gången som Marie-Louise Broström kom i kontakt med Österåker-Östra Ryds församling var när hon gick på kyrkans lekis i fyra–femårsåldern. Omkring tio år senare var hon konfirmand och senare även konfirmandledare.
– Jag var konfirmand sommaren 1980 och innan Åkersberga kyrka invigdes på hösten fick vi ändå fira gudstjänster i den under konfirmandtiden under sommaren. Och den har sett i princip likadan ut sedan dess, bortsett från några projektordukar och teknisk utrustning. Det är samma vackra mosaik och altare, säger hon.
Efter konfirmationen stannade Marie-Louise kvar inom Svenska kyrkan som ungdomsledare i olika verksamheter och när hon gått ut gymnasiet anställdes hon i församlingen. Därefter har hon haft tjänst i Oskars församling, därefter i Engelbrekts församling, på Graninge stiftsgård, Vantörs församling och till sist Täby församling där hon nu arbetar som verksamhetschef för huvudområdet undervisning.
– Men Åkersberga kyrka är ju mitt hem, min hemkyrka, och jag känner mig väldigt aktiv i församlingen. Det är här jag firar gudstjänst och det är här jag har vuxit upp. Jag minns hur jag som barn stod i kö för att få ringa i den lilla klockan som sitter utanför Lilla kapellet där vi var innan själva kyrkan var byggd och invigd.
Marie-Louise betonar vilket fantastiskt läge som Åkersberga kyrka har, kyrkan mitt i byn, och hur praktisk innergården är för exempelvis utomhusgudstjänster och konserter.
– Åkersberga kyrka har en central plats både fysiskt med den strategiska placeringen och i människors liv. Det är mitt andliga hem och det hoppas jag att andra känner eller ska få känna i framtiden.

”Här kände jag att jag hade min plats”

Foto: Ellinore Nilsson

När Erik Tegenborgs föräldrar gifte sig i Åkersberga kyrka på luciadagen 1989 döptes också han och hans syster. Det var första gången som han var där.
– Mamma och pappa var inte kyrkvana så det blev aldrig av att vi döptes när jag var bebis. Jag var inte heller med i några barngrupper när jag var liten, men när jag senare gick på musikskola i kommunen hade vi regelbundet konserter i Åkersberga kyrka så den har ändå funnits med under min uppväxt, berättar Erik.
Under konfirmandtiden lärde han känna kyrkan på ett annat sätt genom gudstjänster, konfirmandträffar och på Svenska kyrkans ungas mötesplats – SKUM. När han gick i gymnasiet bytte han program, vilket gav honom ett halvårs uppehåll från skolan. Då praktiserade han i Åkersberga kyrka och fick bland annat jobba i receptionen, inom barnverksamheten och några andra verksamheter. Under gymnasietiden var han också en del av en grupp ungdomar som spelade musik på ungdomsmässor och Taizémässor.
– Man fångas lätt av den omslutande känslan som finns där inne. Jag har många goda minnen från varma gudstjänster, framför allt från de mässorna när vi spelade. Vi var ett tight team som hörde ihop. Det var några viktiga år i början av milleniet för mig. Jag hade en period när jag var lite vilsen och inte visste vad jag skulle göra av mitt liv, men i Åkersberga kyrka kände jag att jag hade min plats och att det var meningsfullt och uppskattat att jag var där.
En tid senare tog Erik sina första orgellektioner för organist Magnus Holmlund där, följt av många timmar vid samma orgel inför att han skulle börja på kantorutbildningen. Nu arbetar han som kantor i Österåkers pastorat, framför allt i Ljusterö-Kulla församling, men även i kyrkorna i Åkersberga emellanåt.
– Jag hoppas att många även i framtiden ska trivas i Åkersberga kyrka och hitta sin plats. Nu har jag mina egna barn som sjunger i barnkörer, det känns fint att börja om. De har fått vara med på babycafé och öppna förskolan och genom det fått lära känna kyrkorummet. Jag hoppas att både mina egna barn och andra ska kunna trivas där.

”Den är demokratisk, för man ser lika bra var man än sitter”

Foto: Ellinore Nilsson

I nästan hela sitt liv har Maria Sverke haft med kyrkan att göra på något sätt. Den första introduktionen var när hon sjöng i flickkör vid elva, tolv års ålder. När hon år 1980 konfirmerades byggdes Åkersberga kyrka färdigt i samma veva. Efter konfirmationen följde några år inom Svenska kyrkans unga innan hon sysslade med annat ett tag. År 1992 var hon tillbaka i Åkersberga kyrka som församlingsassistent. Hon började så småningom att läsa teologi parallellt med arbetet, men sa senare upp sig eftersom hon skulle prästvigas.
– Jag arbetade som präst i Nacka under några år, men sedan 2017 är jag tillbaka här igen och nu lär jag väl bli kvar, säger Maria.
Åkersberga kyrka är ”hemma” för Maria. Både för att hon känner själva byggnaden, men också för att hon känner många som arbetar här och som hon har en historia med.
– Åkersberga kyrka har betytt allt för mig, jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte var här. Den är både min arbetsplats och mitt andliga hem.
Det är också framför allt till Åkersberga kyrka som Maria går när hon ska fira gudstjänst eller behöver inspiration och vila.
– Den är jätteviktig för mig. Jag tycker också att den är väldigt vacker, fastän den är modern. Den har sitt guldkors i mosaik och den luktar precis likadant som den har gjort sedan 1980, det är häftigt att komma in här och känna igen doften på det sättet. Den är också demokratisk för man ser lika bra var man än sitter, den är lite som en gammal teater.
Maria har under alla sina yrkesår träffat många barn och ungdomar, både i sin tjänst som församlingsassistent och nu som präst. Hon hoppas att de ska kunna känna sig hemma i Åkersberga kyrka precis som hon alltid har gjort.
– Jag hoppas att alla barn och ungdomar ska känna att de inte går till någon annans kyrka när de kommer hit, utan att de kommer till sin egen kyrka. Att de kan komma hit i glädje och i sorg och allt däremellan. Att den får följa med genom livet, från att man är liten och kanske sjunger i en kör till att man gifter sig och döper sina barn här, samtidigt som man känner att man kan komma hit när man har det tufft i livet och behöver prata. Jag hoppas att Åkersberga kyrka ska fortsätta vara en central punkt för människor, även för de som inte kommer hit speciellt ofta.

”En vacker, varm och levande plats”

Foto: Malin Attervåg

Malin Attervåg minns luciavakor, ledarutbildningar och radiosändningar från sin tid inom Kyrkans ungdom, som det hette fram till på 1990-talet, i Åkersberga kyrkliga centrum.
– Det var ett sammanhang som jag trivdes i, fick ta plats i och som jag utvecklades i. Jag minns också relationen till människorna – kompisarna i ungdomsgruppen, församlingspedagogerna, kyrkvärdarna, diakonerna och prästerna som vi arbetade med, säger Malin.
– Det var där som min relation till Gud fick ta form och som jag fick sätta ord på min tro. Vi sjöng sånger av Ingemar Johansson och Per Harling och jag minns doften av tända ljus i Lilla kapellet, fortsätter hon.
Idag arbetar Malin i Linköpings stift som stiftskonsulent med konfirmand- och ungdomsfrågor och hon har under hela sitt yrkesliv arbetat med ungas delaktighet och engagemang i Svenska kyrkan. Hon ser tillbaka på Österåker-Östra Ryds församling och Åkersberga kyrka som ett bra exempel.
– Jag tänker att det verkligen var en församling och en plats där jag fick växa upp och bli den jag är idag. Jag fick möjlighet att ta ansvar, både i föreningsuppdrag och som ledare i konfirmandarbetet.
Sedan Malins föräldrar flyttade ifrån Åkersberga har hon inte varit tillbaka här så många gånger, men hon minns hur väggen i kyrksalen glittrade vackert och vilken viktig plats det var.
– Det var en levande plats som doftade gott, var vacker och varm. En trygg plats där det är möjligt att få utveckla sin relation till Gud, till sig själv och till andra. Ibland kan jag längta till ett sådant sammanhang, det var viktigt för mig och jag har inte riktigt hittat något liknande efter det. Jag hoppas att Åkersberga kyrka och kyrkliga centrum fortfarande är en plats där människor i olika åldrar får växa och ta plats och vara kyrka tillsammans.

”Åkersberga kyrka har gett mig stöd att bli den bästa Christopher jag kan bli”

Foto: Ellinore Nilsson

Christopher Hamilton kom i kontakt med Åkersberga kyrka första gången när han var konfirmand. Konfirmationen var från början en rolig grej som han gjorde med sina kompisar, men det skulle komma att bli något mycket mer.
– Konfirmationen väckte ett sug efter mer hos mig, vilket ledde till att jag utbildade mig till ungdomsledare, berättar Christopher.
Han har sedan dess varit mycket aktiv i konfirmand- och ungdomsarbetet som både deltagare och ledare. Christophers band till Åkersberga kyrka och Österåkers pastorat nådde sin klimax när han tilldelades tjänsten som ungdomspraktikant, vilken varade under drygt ett år.
– Jag fick lära känna arbetslaget väldigt väl och arbeta inom många olika verksamheter för barn och ungdomar, bland annat inom barnkörerna, öppna förskolan och ungdomskvällarna.
Under hela Christophers ungdomstid har Åkersberga kyrka betytt väldigt mycket för honom. Förutom att arbeta som ungdomsledare har han även deltagit på Taizéläger i Frankrike och utvecklat och pratat om sin syn på livet, tro och medmänsklighet.
– Åkersberga kyrka har betytt allt för mig. Det har på sätt och vis blivit ett andra hem. Det är en plats där jag får utvecklas och känna mig uppskattat, viktig och älskad. De stunder som jag har känt mig liten har den funnits där och lyft upp mig, hjälpt mig och gett mig kärlek och stöd att bli den bästa Christopher som jag kan bli.
Christopher arbetar idag som ung resurs i Nikolai församling i Örebro pastorat. Han citerar Markusevangeliet kapitel 4, vers 30–34, för mig: ”Han sade också: ”Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.” Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.”
– Det är lite så här som jag upplever att Svenska kyrkan fungerar. När vi kommer till kyrkan kan vi se det som att senapskornet sås inom oss. Genom kyrkan får vi en plats där våra egna korn kan få växa och skapa något gott. Vi tar emot den tid, omsorg och kärlek som kyrkan ger oss och vi får möjligheten att ge dessa saker till andra. Jag vill att Åkersberga kyrka ska fortsätta att vattna dessa frön och ge besökarna ett bemötande av kärlek och vänlighet.