Inte för att jag egentligen är speciellt ensam, jag har en hyffsat stor bekant-
skapskrets, en fantastisk familj som jag spenderar väldigt mycket tid med och ett jobb som jag skulle kunna vara på väldigt mycket mer än vad jag är,
eftersom jag tycker att det är så roligt och jag träffar så mycket olika människor.
Jag har en väldigt klok och omtänksam systerdotter som i skrivande stund är tio år, men redan från ungefär sex års ålder har hon varit väldigt bekymrad över att jag är ensam. Att jag äter, sover, tittar på tv och åker och handlar själv. Jag har haft många samtal med henne och försökt att övertyga henne om att jag inte känner mig ensam utan att jag snarare tycker att det är skönt att vara själv ibland, då jag alltid har så mycket folk runt omkring mig. Jag har bland annat försökt att göra jämförelsen med att hon ibland efter skolan går in på sitt rum för att vara ensam en stund. Hon köper det till en viss del, men sen så säger hon:
-Men när jag inte vill vara själv längre så går jag bara ut från mitt rum. Om du inte vill vara ensam så måste du åka iväg.
Likaväl som att jag har rätt i när jag säger till henne att jag inte känner mig ensam, att det är skönt att ibland vara själv så har hon rätt i att ibland så är jag ensam. Och det är den där ofrivilliga ensamheten som är svårast och jobbigast, den där känslan av ensamheten som kommer när man minst anar det och som gör att jag ibland (väldigt sällan, tack och lov) kan känna mig lite ledsen, trots att jag inte är det. När den där känslan kommer av ensamhet det är då jag är extra tacksam över familj och vänner som jag kan ringa till och börja samtalet med.
- Hej det är Malin, vad blir det för mat?
Eller
- Hej Det är Malin, jag kände att du saknade mig och ville att jag skulle komma och hälsa på.
Faktiskt så har aldrig någon sagt, nej du får inte komma över. Vilket är en oerhörd välsignelse, att jag har vänner och familj som är lika spontana och välkomnande som jag hoppas att andra uppfattar mig som.
Jag har under mina år som församlingspedagog försökt att lära mina ungdomar att det är okej att bjuda in sig till vänner. Både för egen, och för andras skull. För gemenskapen som vi delar med andra är så oerhörd viktigt, för hela vårt välbefinnande som människor. Generellt så uppfattar jag att vi människor inte vill vara till besvär eller i vägen och det gäller åt båda håll. Men jag tror att det ibland är viktigt att vi är lite besvärliga och lite obekväma, speciellt så här under jul. Då vi vet att det finns många som faktiskt är ofrivilligt ensamma, som mer än något annat önskar att dom hade en gemenskap att finnas i. Det är väl ändå gemenskap som julen handlar om. En dag då vi gemensamt samlas runt om i olika konstellationer och rum för att gemensamt fira Jesu födelse.
“Men jag tror att det ibland är viktigt att vi är lite besvärliga och lite obekväma, speciellt så här under jul.”
Jag tänker att det finns inget rätt eller fel i hur vår gemenskap ser ut under julens firande. Du kanske har din julgemenskap, tillsammans med släkt och vänner under självaste julafton, eller när du kommer till Ölmevalla kyrka på jul-
afton för att få se på årets julspel. Kanske är det när du ställer din klocka tidigt för att på juldagen tidigt ta dig till Idalakyrkan för att delta och dela gemenskapen i julottan, eller när du på annandagen får slå dig ner i S:t Lars efter gudstjänsten med en skinksmörgås i handen och prata med en vän. Kyrkan erbjuder många möjligheter för en fin gemenskap under hela julhelgen, både för dig som är ensam och för dig som inte är det. Det viktigaste är att vi alla här kan göra skillnad för oss själva och för andra för att se till att julen blir den högtid som sprider värme, ljus, kärlek och hopp till de runt om.
Så här kommer en uppmaning till dig som har huset fullt över jul, och sysslor långt upp över öronen med rödkål, julklappsinslagning och knäckkokande. Fundera på om det finns någon i din närhet som kanske är ensam som du under jul kan bjuda dig in på en kopp kaffe hos. Eller kanske ringa och säga
- Hej, Vi har lagat gröt. Kom och ät med oss.
Och till dig som är ensam över jul, fundera på om det finns någon som behöver en välförtjänt paus i allt julstök eller kanske en extra hjälpande hand. Någon som du kan ringa till och säga
– Hej, vad blir det för mat?
Av: Malin Magnusson, församlingspedagog