Tio år senare är Moa 24 år, prästkandidat i Härnösands stift och sommaranställd i Kramfors pastorat. Under sommaren möter hon församlingsbor och besökare i kyrkan genom andakter och gudstjänster. Här får vi också lära känna den personliga resa som lett henne dit.
– Jag började fundera över mitt andliga liv och kände att jag ville utforska det som väckts i mig. Tron kom till mig, och jag insåg att jag ville vara en del av något större.
Sedan dess har stegen avlöst varandra: ung ledare, ordförande i kyrkans ungdomsförening Agape, kyrkvärd och flera veniatutbildningar. Församlingsgemenskapen blev den jord där hennes kallelse kunde slå rot.
– Jag har haft fantastiska människor omkring mig som trott på mig och stöttat mig. Utan dem hade jag inte vågat ta det här steget.
En av dem är Andreas, dåvarande kyrkoherde i Sköns församling.
– Han såg mig, uppmuntrade mig att följa hjärtat och lyfte fram mina styrkor. Det gjorde verkligen skillnad.
Jag vill möta människor där de är
I dag bor Moa i Uppsala, där hon till hösten påbörjar sitt fjärde år på prästutbildningen. Hon beskriver kallelsen som en rörelse både inåt och utåt.
– Jag måste tro på mig själv – och på Gud – för att kunna ställa mig framför andra och leda. Den inre kallelsen behöver få stöd av en yttre – att andra ser att man passar för uppdraget. Det stödet har jag känt hela vägen.
Under församlingspraktiken i Kramfors hösten 2023 fann hon sig snabbt till rätta. Hon upplevde en varm gemenskap, uppskattade mötena med församlingsborna och kände glädje i att få tjänstgöra och vara en del av gudstjänstlivet. Det blev en miljö där hon växte – både som människa och i sin kallelse. Därför föll det sig helt naturligt att tacka ja när sommarvikariatet erbjöds.
– Jag blev jätteglad. Jag trivs bra här – och att få sommarjobba med det som ska bli mitt framtida yrke är få förunnat.
För Moa handlar prästyrket om att möta människor där de är, i livets alla skeden.
– Det är både vackert, meningsfullt och djupt allvarligt.
Hon brinner särskilt för att skapa rum för unga vuxna.
– Vi har fina verksamheter för barn, men efter tonåren uppstår ofta ett tomrum. Jag vill hjälpa till att bygga sammanhang där unga vuxna får fortsätta växa och dela tro och liv.
Moa hoppas att fler vågar fundera över sin egen kallelse – och att fler vill bli präster.
– Behovet är stort. Men för att fler ska våga måste vi prata mer om kyrkans roll i samhället och gå dit människorna finns, inte vänta på att de kommer till oss.
Med den övertygelsen fortsätter Moa sin vandring – fast besluten att tjäna Gud, kyrkan och människorna hon möter.