Mässa på svenskt teckenspråk – en del av mångfaldsarbetet i Kramfors pastorat
Det är en onsdagseftermiddag i Ullånger. Den svaga vårkylan försöker tränga in genom väggarna, men inne i Åkes vardagsrum är stämningen varm. Deltagarna har slagit sig ned, termosarna är fyllda med kaffe och smörgåsarna står framdukade. Det är dags för ännu en träff med Livets trådar – en mötesplats för döva där tro, liv och erfarenheter delas.
Deltagarna kommer från olika delar av Härnösands stift – ett tydligt tecken på både behovet och värdet av detta arbete.
– Att få ta del av evangeliet på sitt eget språk är i grunden en luthersk tanke, och det ingår i vårt uppdrag som kyrka att kunna erbjuda det, säger Akar.
En mässa för alla sinnen
Vid dagens träff firas också nattvard. Prästen Annica Strindin, som själv är hörande, leder gudstjänsten. När ljuset på altaret tänds, sänker sig ett stilla lugn över rummet. Med värme och närvaro delar Annica sin predikan. Vid hennes sida förmedlar Akar orden på teckenspråk.
En plats för gemenskap och livsberättelser
När mässan avslutats är det dags för fika. Samtalen tar fart – om vardagen, om tro, men också om livsresor. Flera delar med sig av hur det varit att växa upp som döv, om utanförskap, fördomar och längtan efter att bli förstådd.
– Det är så värdefullt att få träffas så här. Här känner vi oss hemma, och vi vet att det vi pratar om stannar mellan oss, säger en av deltagarna.
– Livets trådar är som balsam för själen varje gång vi ses. Det här är den enda mötesplatsen i stiftet för oss döva. Därför känns det självklart att resa långt för att få ta del av en teckenspråkig kyrka, säger en annan.
När deltagarna lämnar Åkes hus efter två timmars gemenskap, bär de med sig nya samtal i minnet och en stark känsla av samhörighet. Några ord utbyts på trappen, någon skrattar, en annan vinkar och säger:
– Vi längtar till i höst, då vi åter får dela den kristna gemenskapen oss döva emellan.
Livets trådar samlas en gång i månaden i Ullångers församlingshem, och två gånger per år hålls en teckenspråkstolkad mässa.
– Eftersom vi inte längre har någon dövpräst i stiftet, behöver jag samarbeta med en hörande kollega vid de här gudstjänsterna – så att döva får möjlighet att fira nattvard, säger Akar.
Kyrkoherde Peter Forsberg lyfter fram vikten av det arbete som görs:
– Att Kramfors pastorat möjliggör detta är inte bara ett uttryck för öppenhet – det är ett konkret exempel på vad det innebär att arbeta med delaktighet och flerspråkighet. Och det är Akars kompetens, hennes närvaro och förmåga att tolka det kristna budskapet, som gör det möjligt.