Redan tidigt på morgonen börjar förberedelserna.
I Ytterlännäs har Pasi och Sven, tillsammans med sina kollegor, tänt ljus på gravarna – omkring 120 ljus tändes. I sockenstugan serverades kaffe och våfflor. Där fanns Stefan och Kristina från församlingsrådet, redo att ta emot besökare, lyssna, samtala och dela gemenskapen.
I Bjärtrå stod kapellets dörrar öppna för den som ville vila en stund. Många kom dit efter att ha tänt ett ljus. Någon satte sig tyst för sig själv, en annan fann sällskap vid kaffebordet. För en kopp kaffe kan vara så mycket mer än bara en dryck – den kan bära ett samtal, ett minne, en stilla tröst.
Att få dela sorgen, men också glädjen i att någon en gång funnits. Att känna: just i dag är jag inte ensam.
Efter stunden i Bjärtrå fortsatte dagen mot Dals kyrka, där samma varma stämning mötte besökarna.
Kantor Michael Linné lät stilla musik fylla kyrkorummet, och många stannade kvar en stund i tystnad. I varje kyrka som hölls öppen under helgen spelade kyrkomusikerna musik som bar både tröst och hopp.
Även barnen fick sin egen plats under helgen.
I flera församlingar fanns särskilda stationer där barn kunde måla sina egna gravljus – en stilla och fin stund för att också få vara delaktiga i minnet av dem som inte längre finns.
När kvällen sänkte sig och mörkret lade sig till ro, lyste kyrkogårdarna upp. Hundratals ljus fladdrade i takt med vinden. Någon stod vid en grav och lät en sång tala sitt språk. Någon annan satt på bänken intill askgravlunden, med en bok i handen och blicken vilande mot den plats där en anhörig vilar.
Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja på – bara att vara, att minnas, att låta stillheten tala.
Vid Gudmundrå kyrka skapade ideella krafter en varm samlingsplats utomhus.
Joakim, Kurt och Marlene var några av dem som stod vid eldningskorgarna och höll elden vid liv. Runt dem doftade det glögg och pepparkakor.
Varje besökare som kom fick ett hej, ett leende och en fråga:
”Vill du ha glögg?”
Och i den enkla frågan började ofta något mer – ett samtal, en stund av närvaro, kanske en berättelse om någon man saknar. Fikaborden stod ute, så att den som ville kunde stanna en stund, ta emot en kopp glögg och kanske dela några ord.
I skenet från elden spreds en stilla värme – mellan människor, mellan minnen.
När elden falnar och ljusen sakta brinner ner, finns ändå något som stannar kvar – värmen mellan människor