Lyssna

Publicerad 10 mars 2021

Vem är stark och vem är sårbar?

Vi har samtalat med det kända och extremt framgångsrika motorsportsparet Pernilla och Petter Solberg och med Kenneth ”Buris” Burehammar, som hela livet växlat mellan stabilt familjeliv, jobb och perioder med sprit, knark, hemlöshet och fängelsestraff. Hur tacklar de motgångar och när känner de sig svaga och sårbara?

Hur kunde vi låta honom köra?

För en del verkar allt gå bara bra, nästan utan problem. Familjen Solberg i Mitandersfors i nordvästra Värmland är en sådan familj. Eller?

Pappa Petter är världsmästare i rally och rallycross, mamma Pernilla är högt rankad rallyförare samt vd i familjens framgångsrika tävlingsstall samtidigt som sonen oliver når stora framgångar inom rallysporten. När familjen syns och hörs i media verkar de obekymrat glada och positiva. Är det så enkelt? Undrar vi under ett besök i familjens tävlingsbilsverkstad i Torsby.

– Nej, svarar Pernilla, vi har också våra problem och är oroliga för allt möjligt.

 Vi pratar om familjens liv, där allt kretsar kring bilsport. Och visst finns det motgångar. En av de värsta var för några år sedan när bilmärket de körde drog sig ur. Det vara bara att säga upp de flesta av de 60 arbetskamrater som jobbat ihop både länge och nära.

– I såna lägen mår jag dåligt, berättar Pernilla, men jag pratade med var och en och förklarade varför. Det blev faktiskt som en liten tröst. Jag låg inte sömnlös i alla fall.

Petter grät på de långa flygresorna.

Pernilla Solberg

Petter har ett annat sätt att tackla motgångar och bekymmer:

– Jag puttar i en växel till! Jag har inga problem, bara lösningar.

Men går allt att fixa?

– Ja, det gör faktiskt det.

En anställd hör samtalet:

– Ska du prata problem, pratar du med fel man!

Petters, och oftast Pernillas, sätt att hantera alla – ja, faktiskt! – svårigheter privat och i jobbet är att så snabbt som möjligt försöka göra något åt dem.

När Petter var 17 år höll hans föräldrar på att tvingas bort från gården de köpt, trots att de jobbade dygnet runt. Då gick Petter till banken och fick låna 100 000 kronor, eftersom han hade ett jobb. Det räddade gården.

När Petter och Pernilla bodde i Monaco och Petter reste runt världen, sågs familjen tre dagar på ett halvår. Det blev för trist. Sonen Oliver tyckte inte ens att de var en familj och Petter grät på de långa sysslolösa flygresorna. Snabbt beslutade de sig för en flytt till Mitandersfors.

Bland det värsta som hänt ”familjen Framgångsrik” var när Petter skadades i en krasch på rallycrossbanan. Han bröt nyckelben, flera revben och opererades, fortsatte ändå att tävla – trött, orkeslös och med flimmer för ögonen. Vecka ut och vecka in.

Under en testkörning kollapsade Petter. Förändringarna i lungorna, som läkarna tolkat som blödningar efter krocken, visade sig vara immunsjukdomen sarkoidos. Den allvarliga sjukdomen satte sig både på lungor och syn.

– Den sjukdomen var tuff, säger Petter och ser för enda gången under intervjun riktigt allvarlig ut. Jag var rädd att mista synen, men fortsatte köra. Det skulle jag inte ha gjort.

Pernilla var orolig på riktigt och kände ångest för hur det skulle gå:

– Men jag kanske blir som starkast när Petter mår dåligt. Som teamchef började jag planera vem som skulle köra om inte Petter kunde. Nu efteråt tänker jag – käre värld, hur kunde vi låta honom köra.

 

Utan barn hade jag varit död

 21 år var han sambo, fick två pojkar, hade fast jobb och drev vid sidan av eget företag med framgång.

– Jag tjänade bra, kunde skämma bort grabbarna med nya nintendospel och så, berättar karlstadskillen Kenneth ”Buris” Burehammar och ler. Han har levt 58 mycket omväxlande år.

Det började inget vidare med en pappa som ofta tog till hårdhandskarna.

– En fick veta att en var oduglig, inte skulle bli något och då ville jag inte gå till skolan. Jag började hänga på stan när jag var tio, berättar Buris.

I praktiken slutade han skolan i trean. Femton år gammal bodde han ensam, i en lägenhet socialen hyrde åt honom.

– Det var skönt att slippa allt bråk hemma. Jag fick sköta mig själv. Började med sprit, men det tålde jag inte, så då blev det hasch. Jag gick ner mig totalt.

Något gymnasium blev det inte och sedan dess har Buris varvat lite studier och mycket jobb med missbruk och kriminalitet. Första fängelsestraffet blev tre månader. Då var han 18 år. Senare blev det både fler och längre straff, mest för stölder och inbrott.

Genom åren har han gått köksutbildning, jobbat på krog, på flyttfirma, med kommunens internflyttar och på Solareturen. I tio år drev han egen loppmarknad på kvällar och helger.

Buris flyttade också ihop med sin stora kärlek, fick två fina pojkar och 21 år tillsammans. När sambon drabbades av bipolär sjukdom gick de till slut isär.

– Jag bodde i bil, i husvagn och campingstuga. För att stå ut tryckte jag i mig amfetamin.

För att få pengar blev det smash and grab-inbrott. Att gå hem till folk och mer överlagt sno deras saker kändes svårare.

– Det har blivit några år i fängelse och när en kommer ut så har en ingenstans att bo och inget jobb och då är det lätt att kliva i det gamla mönstret igen...

Var hittar du styrkan att ta dig upp ur drogträsket, senast nu i höstas?

– Jag är så trött på missbruket och det har inte samma effekt längre, inte samma rus. Jag har det bättre när jag jobbar och får fokus på det.

– Ungarna mår också mycket bättre om jag är ren, fortsätter han. Drivkraften är att se till att de har det bra. Om jag inte haft barn hade jag nog varit död nu.

– En kan aldrig göra något för någon annan, en måste göra det för sig själv, men det är en bonus om andra får ta del av det!

Nu har han daglig kontakt med barnen via Facetime.

– Vi har börjat äta hos den stora pojken på söndagarna. Han bjuder på något gott och så försöker vi prata om annat än mammans bortgång för två år sedan.

Vill du bli en Svensson nu?

– Jag vill inte leva det busliv jag har levt, jag vill ha lugn och ro. Nu går jag upp med glädje varje dag och jobbar på Solareturen. På lördagarna är jag volontär på Stadsmissionen. Det är gott att känna sig behövd!

Text: Ulrik Scheller

Kyrknytt är Karlstads pastorats församlingstidning. Under 2017-2023 skickades tidningen även till alla hushåll i Värmland och Dalsland. Denna text publicerades i ett nummer av tidningen Kyrknytt som kom ut under 2021. 

Mer från tidningen Kyrknytt

Utgivna nummer av Kyrknytt

Du kan läsa tidningen i sin helhet och fler utgivna nummer på Karlstads pastorats webbplats. 

Mer digitalt innehåll från Kyrknytt

För dig som vill hitta mer digitalt innehåll från tidigare nummer av Kyrknytt.