Praktikant med prästdrömmar

– Jag hade aldrig någonsin tänkt att jag skulle våga leda en gudstjänst. Men jag intalar mig att jag kan om jag vill.

Vid tjugotvå var Annelie Evaldsson ensam med tre barn och det är ingen lätt start på ett arbetsliv. Det blev jobb i vården, lite avbrutna högskolestudier och den där väggen som så många kraschar in i.

– Sen tog kärleken mig till Mangskog.

2005 började hon arbeta på Coop i Vikene, Brunskog, men efter många steg i butiken tog det stopp för ett år sedan. Artros i båda knäna och smärtor i vänster axel. Sedan dess har Annelie varit långtidssjukskriven.

Men att finna ny mening i livet låg närmare till hands än hon hade trott.

Annelie är alt och sjöng i kör som ung. I Mangskog tog hon upp sån­gen igen i kyrkokören.

– En av sångarna undrade om jag inte kunde bli kyrkvärd. Och jag sa att det kan jag väl prova.

Nästa fråga handlade om församlingsrådet. Jodå, snart var hon både sekreterare och inventarie­ansvarig där och så har det rullat på ända till kyrkofullmäktige. 
Men lekmän, sådana som inte är prästvigda, kan inte bara skriva protokoll och koka kaffe. Om de får ett särskilt förordnande, venia, av biskopen eller kyrkoherden kan de predika. Då kallas de veniater och det är Annelie sedan april 2019. 
Hon minns hur nervös hon var när hon hade hållit sin allra första predikan i sockenstugan i Mangskog.

– Församlingens kvinnor, de som alltid är i kyrkan, hade suttit och lyssnat. De kan sin bibel och när jag kom hem ringde en av dem. 'Hjälp', tänkte jag, det här är ingen som brukar strössla med beröm. Men hon tackade mig för predikan och sa att den gett henne jättemycket.

Det samtalet var viktigt.

– Då visste jag att jag var på rätt väg.

Hur skriver man en bra predikan?

– Jag börjar med att läsa texten i god tid i förväg. Sen går jag och grunnar på hur jag ska vinkla det, läser igenom texten en gång till och sen brukar det ge sig. Det bästa är om jag kan koppla innehållet i de gamla texterna till något samtida. 
Tilltalet är viktigt. Kassörskan på Coop har knutit ihop evangelierna med Mangskogsälgar och skogar. Det har tagits emot väl. Säkert har alla samtal med kunderna i butiken bidragit till att ge berättelserna inne­håll.

Tilltron till den egna förmågan är också viktig. Där har det fattats en del, men bit för bit har hon tagit ännu ett steg och utmanat sig i grunden. Det är det som är grejen. 

– Jag tror säkert man kan vara nöjd med att umgås med familjen och ta promenader i naturen. Men jag har min nyfikenhet. För att må bra måste jag utvecklas, känna att jag har vågat något och att jag gjort det bra. 

Vid sidan av deltidsjobbet i kassan har hon läst in A-kurserna i religion och teologi på universitetet.

– Min stora dröm är att bli präst. Jag tänkte först att jag är för gammal. Sen tänkte jag att jag kan ju börja nosa på det. Det är aldrig fel att lära sig något nytt och det man lärt sig har man med sig resten av livet, säger Annelie där vi sitter i församlingshemmet i Gunnarskog.

Sedan november är hon stiftets första prak­tikant i EU-projektet Skapa plats, som är till för att hjälpa männi­skor tillbaka till arbetslivet. 
Arvika pastorat har kommit längst och är det enda pastoratet som både har utbildat handledare och tagit emot praktikanter. Annelie är först, men fler praktikanter ska få arbetsträning. 

– Vi har en till på väg in. Vi ska ha in­ter­vju i nästa vecka, säger pastoratets samordnare Maria Ryman.

Behoven kan skifta enormt. Från Annelie, som själv håller predikan, till någon som kanske inte ens vågar gå ut med soporna.

– Det gäller att möta personen där den är. Vi ska inte ställa för höga krav, men inte heller för låga. 

I andra stift i landet har projektet mynnat ut i sociala företag, som serveringar eller second hand-butiker. I framtiden skulle Arvika kanske kunna ha ett eget kafé.

– Om vi kan få fart på det här kan vi skapa ett utbyggt nät för stöd till långtidsarbetslösa över hela landet, säger Maria Ryman.

Projektpraktiken pågår i tre månader med möjlighet till förlängning i ytterligare tre måna­der. För Annelie väntar onsdagsträffar med pensionärer och en konfirmandhelg. Hon har redan uppvaktat en nittioåring, hållit gudstjänst och haft andakt för de boende på äldreboendet Gunnebo i Gunnarskog.

Sen får hon se vart livet och drömmarna tar henne. Stärkt är hon redan.

– Om jag inte blir präst så är det ingen katastrof. Eftersom jag har venia har jag ändå nytta av allt jag har lärt mig när jag ska predika.

Text: Börge Nilsson