Om några månader är det fem år sedan Björn hittades död i sin säng på morgonen utan att man egentligen har fått svar på vad det var som hade hänt med hans kropp i sömnen. Hela familjen, som också består av pappa Pelle och barnen Ebba, nu 17 år, och Petter, 15 år, rasade ner i ett svart hål.
– Det var Kristi himmelsfärdshelg, en varm och fin försommar och det var obegripligt att livet kunde gå vidare där ute, minns Pelle.
Länge gick tillvaron för Louise och Pelle på zombieartad tomgång. Efter en längre sommarledighet än vanligt, och fortsatta sjukskrivningar på deltid lång tid framöver, tuffade de ändå igång sina liv hjälpligt under hösten och hade starkt fokus på Ebba och Petter. För barnens skull måste vardagen helt enkelt komma igång. Men de avstod också från mycket. Sånt som helt enkelt var för svårt.
– Det dröjde mer än ett halvår innan jag vågade pröva att umgås med andra människor än de allra närmaste på en tillställning, berättar Louise.
Under den första hösten var familjen däremot väldigt aktiv med att göra egna saker tillsammans.
– Vi hade ju två levande barn att ta hand om, och jag kände ofta – och känner fortfarande att Björn absolut inte skulle ha velat att jag blev en ledsen och tråkig morsa, ler Louise.
Så alla tog sats och såg till att saker fortsatte att hända.
– Vi gick aktivt in för att skapa nya fina minnen tillsammans. Vi åkte till Barcelona på höstlovet, till London över en helg och gjorde flera resor till fjällen i Norge och Sverige.
Björn hade en autismspektrumstörning och ett starkt behov av planering och förutsägbarhet.
– Det hindrade oss inte från att göra ganska äventyrliga resor och fjällturer, men vi la upp rutten ett år i förväg och var vana vid att noggrant gå igenom varje planerat steg med Björn.