Måste man skämmas över ensamhet?

Vardagarna går an. Jobbet håller henne sysselsatt. Men helgerna…!

– Jag undviker att handla på torsdagskvällar och fredagskvällar. Då går alla lyckliga människor dit i par, handlar tillsammans och planerar sin helg.

Ingela och hennes förre man var överens om att flytta isär, och hon hade trott att det skulle bli skönt att bo själv.

– Men den där frihetskänslan att ”nu gör jag vad jag vill, nu står hela världen öppen för mig”, den har aldrig kommit, säger Ingela.

Ett par år efter skilsmässan flyttade sonen hemifrån.

– Det tog flera månader innan jag kunde få ordning på vad jag kände. Många mammor beskriver ju att det är svårt när barnen flyttar, men jag blev så fruktansvärt ensam.

Bortsett från sådant som att dra sig för att komma hem till en tom och tyst lägenhet, så innebär ensamheten också utsatthet.

En gång för flera år sen gick hon på restaurang i sin hemstad.

– Det var tidigt på kvällen, jag hade en tidning med mig och satt och läste. Efter ett tag började det droppa in folk som jag känner. Nån kom fram och frågade om jag var där själv. Man känner sig väldigt udda. Folk tittar på en som om de undrar vad det är för fel på en.

– Och att sitta och hänga vid en bardisk skulle jag aldrig göra, aldrig. Inte i en storstad heller.

Det fanns en underbar tid med en intensiv förälskelse några år efter skilsmässan. Men förhållandet upp­hörde tvärt och det blev en svår tid länge efter, med uppgivenhet som följd. Rädslan för att på nytt behöva gå igenom något sådant är stor och det tar tid att läka såren. Det hindrar henne från att söka kärleken på nytt, men mer än den rädslan ligger i vägen.

– Jag har aldrig varit ute på dejting-sajter. I så fall skulle jag leta någonstans långt bort så att inte någon känner igen mig. Jag vill inte vara en sån som är ute och letar.

Framförallt längtar hon efter att leva i ett förhållan­de. Men hon saknar också nära vänner att göra saker tillsammans med på helgerna.

– På vardagskvällarna kan jag träna och jag har kompisar som kan hänga med på bio. Det är fredag–lördag–söndag som är problemet. Parens veckoslut går i stor utsträckning åt till att vara just par, tycker hon.

– Några singelkompisar har jag haft under den här tiden. Nu har de sällskap, då förändras det omedelbart. Plötsligt hör man ingenting ifrån dem. Då slutar jag höra av mig också. Det får vara ömsesidigt om det ska vara riktig vänskap.

På senare tid har hon tvingat sig till att ibland strunta i vad folk kan tänka om att hon är ensam.

Hon går ut och promenerar även om ingen följer med och det har hänt att hon har gått på bio utan sällskap.

– Fast det är inte alls lika trevligt. Man vill ju prata om filmen efteråt och man vill inte att folk ska se en och tycka synd om en.

Just att bli igenkänd skulle hon slippa i en större stad.

– Fast jag tror inte längre att det skulle bli så mycket bättre om jag flyttade. Det är inte lätt att träffa nya vänner i storstäder heller.

– Jag funderar mycket över vad som styr vem som hittar nån och inte. Jag ser ju de mest attraktiva kvinnor som går runt ensamma, fast jag tycker det borde vara en lång kö av karlar efter dem.

Ensam kan man inte säga att Martin är. Hans nätverk är stort, och han rör sig i sammanhang där han ständigt ser dem, de attraktiva kvinnorna som inte verkar ha någon partner.

– Kanske har de samma tankar som jag om tvåsamhet? Men jag blir lite tafatt i såna situationer. Man ska kunna spela spelet, och det har jag nog aldrig riktigt lärt mig.

– Jag kan erkänna att jag har varit ute och tittat lite på nätet också, men jag känner mig överårig i den branschen. Man är inte så eftersökt när man är över sjuttio.

Åldern talar emot honom, tycker han. Åldern, och att han inte riktigt passar in i en stereotyp där mannen är längre än kvinnan och tjänar mer än hon.

Å andra sidan vet han med sig att han är pålitlig och betraktas som en bra karl. Fast det verkar inte heller ge pluspoäng.

– Jag har kompisar som är hur struliga som helst och praktiskt odugliga. Det är de som har kvinnor­na omkring sig. Det finns alltid nån som vill ta hand om dem.

Han har haft några längre relationer, men större delen av livet har han varit ensamstående.

– Kanske är jag lite bohemisk i min livsföring, det har väl ställt till det när jag har levt ihop med någon. Det är en frihet att bo själv. Jag äter min mat när jag blir hungrig, går upp när det passar mig, stannar kvar så länge jag vill när jag är ute och måste inte ta hänsyn till någon annan.

Svartsjukan, fiendskapen och missunnsamhe­ten som han minns från de sista åren av en lång re­lation är heller inget han saknar.

– Att känna sig ensam i ett förhållande är nästan värre än att leva helt ensam. Kanske har jag värjt mig lika mycket som jag har sökt, säger han efter­tänksamt.

– Men nej, jag håller mig inte undan. Jag skulle nog som de flesta vilja höra ihop med någon.

Stunderna ute i naturen vill han dela med nå­gon, liksom upplevelserna av konst och musik.

– Det får inte samma värde om jag inte har nån med mig. Jag brukar inte dra mig för att gå ut även om jag blir själv, men jag vill inte att man tittar på mig och tänker ”nu kommer ensamvargen igen”. Det känns ömkansvärt.

Men det svåraste med ensamheten är bristen på kroppslig närhet.

– Längtan efter intim kontakt har inte släppt taget om en sjuttiosjuåring. Jag vet att många tycker att det är oväsentligt, men den livsgnistan har jag kvar. Jag vill vara med om det igen.

– Rent generellt förutsätts det i samhället att man har någon att dela sitt liv med. Man hör hela tiden radioprogram eller läser om hur viktigt det är att ha ett bra samliv. Om man då inte har det, då gör det förbaske mig ont.

Fotnot: Ingela och Martin heter egentligen något annat.