Ateist, journalist och reklamare

Vid ett gigantiskt köksbord, täckt av teologisk kurslitteratur och gammalgrekiska
anteckningar, tillbringar hon vardagarna. Kallad att bli präst, efter ett halvt liv som ateist. Hur blev det så? Det fanns ju ingen skapare, ingen fortsättning, inget gudomligt. Jenny växte upp med akademikerföräldrar och delade deras strikt vetenskapliga syn på tillvaron. Hon stod dessutom gärna på barrikaderna och
predikade sin övertygelse.

– Jag förstod inte hur någon kunde tro på Jesus. Att inte tro var ett medvetet
val. Som tonåring deltog Jenny i konfirmationsundervisning men avstod själva konfirmationen. Och på 18-årsdagen sa hon upp medlemskapet i Svenska kyrkan.

Borglig vigsel och odöpta barn blev en självklar följd. Men så hände något, för tio år sedan ungefär. Jenny var på semester i Krakow och vid ett besök i den stora katedralen, med blicken riktad mot krucifixet, fick hon ”en upplevelse av Gud”.

– Jag blev fullständigt översköljd av kärlek.

Hon har svårt att sätta ord på det som hände, men det var omvälvande och starkt. Tårarna forsade, men samtidigt höll hon känslan på avstånd.

– Kunde inte ta den till mig då. Det var obegripligt och skrämmande, jag stoppade ner allt djupt i mitt medvetande.

Åren gick. Så träffade hon Stefan, som är prästson och har växt upp med det religiösa språket.

– Han blev inte rädd. För honomvar Gud inte något konstigt. Det gjorde det möjligt att prata om tro och jag började förstå att man inte måste ha alla svar.

Just insikten om att tron inte behöver bevisas var viktig. Jenny berättar om ännu ett avgörande ögonblick i sitt andliga sökande. Hon stod vid bokhyllan i vardagsrummet, med en av de där gamla dammsamlande husbiblarna, de som finns i nästan alla hem. Pärmens insida hade en inskription – Joh 15:4 ”Bli kvar i mig så blir jag kvar i er”.

– För mig blev det svaret på alla frågor. Om jag tror, så finns Gud där. Det är inte svårare än så.

Hon fick sen veta att bibelcitatet gavs till Stefan på konfirmationen från hans pappa, kyrkoherde Westling i Köla.

– Varför kom detta till mig? Det måste finnas någon mening, att Gud vill något med det. En okuvlig längtan efter att få lära mer och att få dela med sig hade fått fäste.

– Det blev väldigt självklart. Jag ville bli präst. Och förkunna Guds kärlek. Men var det inte en nästan galen tanke? Där hon stod som delägare i en framgångsrik reklambyrå med 20 anställda.

Jenny kontaktade stiftet. Hon var både välkommen och behövd som präst. Numera även godkänd. Men vägen var lång. Inte bara fem år av akademiska studier väntade, utan också att lära känna den kyrkliga organisationen och församlingslivet.

Arbetsgivaren rekommenderade ett ideellt engagemang. Jenny tog ett tydligt beslut, sålde sin del i företaget och blev student vid 47.

– Det värsta som kan hända är ju att det går åt skogen. Och hur farligt kan det vara?

För första gången i livet pluggar hon på universitet. Teologen är halvvägs. Nyfikenhet, men också en stark självkänsla, driver henne över gränser, en del ser hon knappt.

– Visst är det tufft ibland, jag kan känna mig okunnig många gånger, men det är också spännande och himla kul.

Lika oprövat var livet i församlingen. Uppdragen som kyrkvärd och förtroendevald gör kyrkan begriplig.

– Jag lär mig hela tiden. Och möter så mycket gemenskap. Ett genuint intresse för människor och språk finns där oavsett vad Jenny ägnar sig åt.

Söndagsklockan drar mot elva. Det är prästlös musikgudstjänst i Vikenkyrkan och hon står för värdskapet tillsammans med Viola. Psalmsiffror ska upp, liturgiska färger bytas och besökare mötas med glädje. Dagens tema: Trons kraft.

Text: Helena Söderqvist