I boken Tänk om — en studie i oro beskriver Roland Paulsen religionen som den första källan till ångest och tvångstankar. Redan 1875 blev fenomenet ämne för en medicinsk avhandling av den franske läkaren Henri Legrand du Saulle. Någon hade skrattat på sin första gudstjänst, en annan hade förtigit något vid bikten, en tredje var rädd för att inte be tillräckligt innerligt. De straffade sig genom att vaka på nätterna, äta för magert eller somna knästående i bön.
Problemen drabbade inte de slarviga, de ljumma. Det var de djupt religiösa som var räddast att ändå inte vara tillräckligt hängivna.
Inte bara kristna uppvisar religiösa tvångstankar. Medan religionen var temat för fem till tio procent av de amerikaner som led av tvångstankar, så stod den för mer än hälften i muslimska länder som Saudiarabien och Egypten.
Det gemensamma var en rädsla att minsta lilla avvikelse, minsta lilla fel, avgör om du hamnar i himmel eller helvete efter döden.
– Ångesten bygger på olika rituella sätt att få den här guden på sin sida. Men religionen är inte enhetlig. Den kan skapa tvångstankar men den kan också skapa en acceptans av att världen är konstituerad på ett visst sätt och att det inte finns något som kan ändra på det, säger Roland.
Denna förtröstan kan både lindra och utgöra ett hot. Under pandemin har religiösa grupper på olika håll i världen, tyckt att det varit onödigt att skydda sig från smitta. Allt är ju ändå bestämt av Gud. Flera stora gudstjänster har legat bakom omfattande utbrott när troende helt struntat i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Men inte ens forskarna klarar sig undan osäkerhet. Det har vi sett under pandemin.
– Vi har en fullt utvecklad vetenskap, epidemiologin, som är till för att hantera just sådana situationer. Men det verkar finnas väldigt lite konsensus bland epidemiologerna. Hur är det? Ska vi ha munskydd eller inte? Till och med där finns det mycket osäkerhet kvar, säger Roland.
Text: Börge Nilsson/TEXTRA