Språkets begränsningar i talet om det heliga är en erfarenhet som många delar. När artisten Tomas Andersson Wij förra våren fick frågan i tidningen Sändaren om vem Gud är för honom, svarade han:
– Det är detta vi lever med, att Gud alltid är större än språket, men ändå behöver vi språket. Jag har inget färdigt svar på frågan… Jag tänker väl att Gud är det stora medvetandet. Att vi föds och blir till ur det.
Tomas Andersson Wij, som skrev Ärkebiskopens fastebok förra året, ringar tydligt in problemet med språket. Många, inte minst teologer, konstaterar att Gud i någon mening ligger bortom språket, men att det inte hindrar oss från att tala om Gud eller att tolka de berättelser som tron förmedlar.
En av dem är tidigare ärkebiskopen K.G. Hammar. Han skriver i sin bok Släpp fången loss (2018) som handlar om språkets begränsningar i talet om Gud, att tro från början handlade om en erfarenhet, som har tolkats i språk. Människors erfarenheter av Gud har klätts i det enda språk som är möjligt att använda om Gud, det metaforiska.
– Livserfarenhet är gudserfarenhet, om än ofta oartikulerad, säger Sofia Bergström, präst i Hedvig Eleonora och Oscars församling, och som i över 10 år har lett samtalsgrupper i församlingen för vuxna som längtar efter att hitta ett språk för sin tro.
Samtalsgrupper – att få växa i sin tro
Runt om i Sverige möts vuxna till det som i kyrkans värld kallas för katekumenat, alltså samtalsgrupper om kristen tro. I Hedvig Eleonora och Oscars församling har det funnits katekumenat eller Väg till tro som gruppen heter, sedan 2014. Många människor har genom åren avsatt två terminer för att fördjupa, utforska och tala om kristen tro.
En av dem är Martina Jäderlund, 56, som länge hade funderat på att hitta ett forum för att utforska sin tro, då hon började i katekumenatet i Hedvig Eleonora kyrka.
– Tron har alltid funnits med mig på något sätt. Jag har längtat efter att få mer inblick i den kristna tron och ta reda på vad den betyder för mig, säger Martina Jäderlund, som upplever att katekumenatet blev det forum som hon hade hoppats på.
Under ett läsår fick hon och de andra deltagarna bland annat tala om de stora orden som nåd, välsignelse och förlåtelse – vad de egentligen betyder och vilka associationer de väcker, men också om kyrkans sakrament och liturgi. Martina Jäderlund har en frikyrklig bakgrund så hon döptes inte som barn. I slutet av den andra terminen bestämde hon sig för att döpas.
– Jag blev särskilt berörd av samtalen om dop och konfirmation. Jag har tänkt mycket kring dopet och funderat över när man som vuxen är redo. Som barn ges dopet gratis men senare i livet blir det en medveten handling. Jag landade i att dopet inte är en slutpunkt utan snarare en bekräftelse på den resa i tron jag gör nu, säger hon.
Martina Jäderlund rekommenderar den som är nyfiken på kristen tro att söka sig till ett sammanhang där man kan få fördjupa tron i samtal med andra.
– Om man har tankar som man vill borra djupare i är det här rätt forum. Innan hade jag en föreställning om att man måste ha kommit en bit på väg med sin tro, men det räcker med att man är nyfiken, säger Martina Jäderlund, som numera är aktiv i församlingen bland annat som kyrkvärd, där hon på olika sätt medverkar i högmässorna.
En annan person som gjort en andlig utvecklingsresa är Wanja Söderberg, 22, som är döpt, uppvuxen och konfirmerad i församlingen. Även om familjen inte gick regelbundet i kyrkan på söndagar när Wanja Söderberg var liten så har tron och den kyrkliga kopplingen ändå funnits där. Hon sjöng i kör i Hedvig Eleonora kyrka och det blev då naturligt att fira advent, lucia och andra högtider i kyrkan genom körengagemanget. Den tro som Wanja burit med sig sedan barnsben har utvecklats, mognat och lett till att hon idag läser till präst.
Även om hon nu är i en omgivning där religionen och den kristna tron är nästintill självklar, har det inte alltid varit så. När Wanja Söderberg exempelvis tog med sig Barnens bibel till barnbokens dag i skolan höjde lärarna på ögonbrynen. Hon upplevde det som att alla andra i klassen tyckte det var konstigt att hon trodde på Gud.
– Det var helt främmande för de andra. Varje gång någon hade en fråga som hade med religion att göra förväntades jag sitta på svaren. Jag var nio år, och jag hade inte svaren, berättar Wanja Söderberg.
Känslan höll i sig hela grundskoletiden men när Wanja Söderberg började på ett internationellt gymnasium träffade hon personer med annan bakgrund och från andra religioner. Genast kände hon en gemenskap i att någon annan förstod hur det var att ha en tro. Att det inte var samma tro spelade ingen roll. Plötsligt kändes det naturligt.
Wanja Söderberg har arbetat på många olika konfirmationsläger i församlingen och brukar delta i ungdomsmässorna i Olaus Petrikyrkan på torsdagar. Hon arbetar även vid behov som fritidsledare på en skola.
Wanja Söderberg berättar att när lärarna på skolan får höra att hon läser till präst möts hon av glada hejarop. Och när hon har ett kors runt halsen har det hänt att barn har kommit fram och frågat om hon går i kyrkan – och berättat att de också gör det.
– Det är kul att små barn kommer fram och känner igen sig, för så hade inte jag det när jag gick i skolan. Det har skett en förändring, konstaterar Wanja som upplever att det idag finns en mer positiv syn i samhället på kristen tro. Samtidigt understryker hon också att även om hon själv kan bära sitt kors runt halsen utan att det känns stelt, kan situationen vara jobbig för andra minoriteter.
Att låta tron utmanas
Hur beskriver då teologer människors andliga utvecklingsresor? På olika sätt förstås, men det handlar ofta om beskrivningar om att gå från en barnatro till en mer reflekterande hållning. Man skulle lite förenklat kunna säga att det handlar om att spegla en av människans mest grundläggande strävan: att förstå och tolka livet, sig själv och det som kan anas bortom det synliga.
En uppmärksammad teolog är James W. Fowler som understryker vikten av att växa vidare från den bokstavliga tron och ungdomens försanthållande till en mer genomtänkt tro. Ett sådant teoretiskt ramverk kan vara en hjälp för oss att förstå våra egna livsprocesser. Men Fowlers modell (se faktaruta) visar framför allt att tron kan förändras och utvecklas genom livet, inte minst genom kriser, tvivel och erfarenheter som utmanar tidigare självklara föreställningar i tron. Sådana processer kan vara vägen till en mer reflekterad och självständig tro som på så sätt blir fördjupad när den invanda tron utmanas i mötet med nya verkligheter.
Ett bra exempel är prästen Hennings (Reine Brynolfsson) utvecklingsresa i filmen Änglagård (1992). När Fanny Zander (Helena Bergström) och hennes vän Zac (Rikard Wolff) orsakar stort rabalder i den lilla byn Yxared, där invånarna har känt varandra i generationer och värnar det oföränderliga, uppstår konflikter. Prästen Henning väljer då att ta de nyinflyttades parti och utmanar därigenom inte bara bygemenskapens motstånd mot förändring, utan också de gudsbilder som präglar församlingen och som är tätt förknippade med likriktning och social kontroll. I denna process bidrar han till att många får möjlighet att växa, både i sin tro och i sin föreställningsvärld.
Långt upp i vuxen ålder kan människor bära med sig föreställningar och gudsbilder som präglades under barndomen. Den bokstavliga barnagudsbilden, exempelvis den klassiska övervakande farbrorn på ett moln, påverkar inte sällan människors relation till tro. Ibland kanske man avfärdar hela ”paketet” eftersom man har svårt att tro på sådana gudsföreställningar som vuxen. Bilden av Gud kan på så sätt stå i vägen för gudsmötet.
Just mångspråkigheten – med många bilder av Gud – har blivit ett signum för Hedvig Eleonora och Oscars församling: gudstjänster, konserter, författarsamtal, film, dans och konstutställningar är alla olika vägar att gestalta det heliga.
– Det handlar ytterst om att ta sin gudslängtan på allvar. Jag tror att den längtan är en del av det svar vi söker, för att den är ett tecken på att Gud på olika sätt ständigt söker oss. Vi behöver inte leta efter Gud, för Gud letar efter oss och vi behöver bara öppna oss för att svara, säger Sofia Bergström. Idén om att tron behöver uttryckas genom en mångfald av språk, erfarenheter och handlingar är på intet sätt ny.
Reformatorn Olaus Petri, som gett namn åt en av församlingens kyrkor, uttryckte exempelvis redan på sin tid behovet av att använda olika former: ”Att Guds ord framställs på så mångahanda sätt är människor tillgodo, ty hon tröttnar snart på ett sätt. Och Gud, som i allt söker hennes bästa, har därför låtit henne få veta sin vilja på mångahanda vis”.
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se
Krönikan är publicerad i församlingens magasin som du kan ladda hem här!