Nöjesåkning på skridskor för vuxna var länge något okänt. Men med Ling började synen på idrott och friluftsliv att förändras, och med de nya järnskridskorna, som kom på 1830-talet, blev det mycket lättare att ta sig fram. Några studenter väckte nästan sensation när de 1857 åkte skridskor från Uppsala till Stockholm.
Stort uppseende väckte också den amerikanske konståkaren Jackson Haines, som kom hit 1866 och gav uppvisningar. Karl XV blev en förebild när han åkte skridskor och skjutsade drottning Lovisa på sparkstötting. Nu bildades Kungl. Skridskoklubben med bana vid Kastellholmen. Här åkte man till militärmusik, damerna i långa klänningar och herrarna i hög hatt. Det här var ju ett hälsosamt vinternöje, även för damer!
Det var gymnastikledaren och idrottsentusiasten Viktor Balck som 1883 föreslog att man skulle anlägga en skridskobana på Nybroviken, som mot avgift skulle vara öppen för alla. Redan året därpå invigdes banan. På kajen mot Berzelii park fanns värmestuga och omklädningsrum och mot Nybroplan en åskådarläktare. I mitten fanns plats för konst- och nöjesåkare; runt om löpte en 540 meter lång bana. Belysningen blev allt bättre tack vare ett eget ångdrivet elverk. Militära musikkårer spelade. När banan var som störst omfattade den nästan 27 000 kvadratmeter.
Banan på Nybroviken blev snabbt mycket populär, och det blev på modet att åka skridskor. Milda vintrar var den öppen bara några veckor, men den stränga vintern 1888 i över tre månader. Skridskoåkningen var en behaglig blandning av motion och romantik för de yngre; det blev lite som att gå och dansa. ”Alla ser upprymda och hurtiga ut, både män och kvinnor, och alla har ofantligt roligt”, skrev Claes Lundin i Nya Stockholm. På löparbanan avlöste tävlingarna varandra och nya rekord slogs.
Den första tävlingen i konståkning hölls 1888. År 1896 deltog Ulrich Salchow, som har gett namn åt ett hopp och som senare skulle ta hela tio VM-guld. Han flyttade sedan till Hedvig Eleonora och bodde i många år på Nybrogatan.
Men skärgårdsbåtarna konkurrerade om utrymmet och avloppsutsläppen försämrade isen. När banan måste stängas 1904 skedde det med fest och ett stort fyrverkeri. En ny bana öppnades på Djurgårdsbrunnsviken vid Kaptensudden, men det blev aldrig detsamma.
Nybrovikens festliga skridskobana saknades av stockholmarna och levde länge kvar i ett vemodigt skimmer. När Povel Ramel nästan 50 år senare sjöng om ”farmor som åkte skridskor på Nybrovikens is” i Titta, det snöar väckte det glada minnen hos många.
JOHAN HAAGE
johan.haage@gmail.com