"Hoppet är motorn till allt i livet"

Kyrkoherde Sven Milltoft inledde kvällen med berättelsen om hur Samtalsmottagningen Tilliten växte fram efter Tim Berglings död. Kontakten med hans föräldrar Klas Bergling och Anki Lidén ledde till ett samarbete med Tim Bergling Foundation, och idéen om en samtalsmottagning för barn och unga kunde bli verklighet.
– Det som blev Tilliten är nu nästan en institution. Framför allt har verksamheten fungerat på ett utomordentligt sätt. Den har verkligen fyllt sin funktion, sade han.

Tillitenterapeuterna Jim Green, Camilla Sörbacken och Johanna Östergren tog vid och berättade om en vardag där de möter unga med ångest, ensamhet, prestationskrav och skolstress, men också unga som inte längre kan föreställa sig att livet skulle kunna bli annorlunda.
– Ibland möter vi det som kanske är svårast av allt, hopplöshet, när en ung människa kommer till oss och känner att det finns ingenting som kommer att bli bättre, sade Camilla Sörbacken.

På Tilliten behöver hopp inte handla om stora förändringar. Det kan vara att en ung person för första gången berättar hur det faktiskt är, vågar be om hjälp eller efter några samtal bestämmer sig för att ändå försöka.
– Det kanske inte låter så stort, men för just den personen kan det vara ett enormt steg, sade Johanna Östergren.

Hopp är inte heller samma sak som positivt tänkande. Att säga att allt kommer att bli bra hjälper inte alltid den som själv inte kan se någon väg framåt.
– Man ska kanske undvika den typ av råd som vuxna ibland ger till unga: ”Försök att inte tänka så mycket.” Som om det fanns en avstängningsknapp, sade Jim Green.

I stället kan hoppet handla om att någon annan stannar kvar när den egna kraften inte räcker.
– Ibland behöver man inte bära hoppet själv. Det kan vara någon annan som håller kvar det åt en stund, sade Camilla Sörbacken.

Panelsamtal om hopp

Kvällens moderator Alexandra Björnsson från Tim Bergling Foundation tog därefter över och lyfte fram unga själva som en källa till hopp.
– Unga har så mycket bra saker att säga och guidar också oss vuxna i livet, sade hon.

Samma dag hade hon deltagit i en konferens med Sveriges Skolkuratorers Förening och där hört en formulering som hon tog med sig till kvällens samtal.
– Unga är inte hopplösa, men de börjar tappa hoppet om oss vuxna, sade hon.

I den första panelen deltog Anna Norlén, författare, psykolog och psykoterapeut samt rektor och verksamhetschef på Ericastiftelsen, Elvira Olsson Sterky, student och en av grundarna av MORS Sverige, och Nora Trolle, deltagare i Standby – stöd efter självmord och med erfarenhet från Ericastiftelsen.

Anna Norlén har under många år arbetat med barn och unga som varit med om svåra händelser. Efter en svår förlust, våld eller övergrepp kan människan fortsätta fungera och göra det hon måste, samtidigt som förmågan att föreställa sig något gott i framtiden har tagit skada.
– Att reparera hoppet, att hitta tillbaka till en längtan, fantasier, tro på att det kan gå bra för mig, att det kan hända någonting kul i framtiden, det kanske är den största utmaningen för oss som jobbar med behandling, sade hon.

Elvira Olsson Sterky var 16 år när hennes mamma dog i suicid. Hon är i dag student och en av grundarna av MORS Sverige, som arbetar för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa och suicid. Inför kvällen hade hon funderat över vad hopp betyder och kommit fram till att det inte behöver vara något stort.
– För mig tror jag att hopp är motorn till allt i livet, sade hon.

Hoppet kan handla om en framtida utbildning och ett arbete, men också om betydligt mindre saker.
– Det kan vara hopp om att jag kommer att träffa kompisar och ha kul i skolan eller hopp om att min matlåda kommer att vara god, för den var skitgod när jag lagade den igår kväll, eller bara hopp om att imorgon inte kommer att vara lika skitig som idag.

Nora Trolle var 17 år när hennes pappa dog i suicid. Hon beskrev också hoppet som något som skapade rörelse när livet hade förändrats fullständigt.
– Varje liten sak jag gjorde och varje framsteg var uppbyggt av ett driv. Och det drivet var hopp, sade hon.

När drivet försvann kom hopplösheten.
– Allting stod stilla och det kändes som att det inte fanns någon väg ut. När jag var ny i sorgen kändes det som att det var avgrundsdjupt. Jag skulle inte ta mig ut ur det.

Mitt i den första tiden efter pappans död hörde en kompis av sig. Frågan handlade varken om döden eller sorgen.
– Hon skrev till mig och frågade: ”Hej, vill du lägga pussel?”

De lade pussel tillsammans och det blev sedan liggande framme när släkten samlades hemma hos familjen.
– Det blev liksom en grej att alla satt och lade pussel tillsammans. Bara någonting så litet gjorde extremt mycket för hela vår familj, sade Nora Trolle.

För Elvira hade hopplösheten efter mammans död trängt in även i det mest vardagliga.
– Det var inte värt att gå upp ur sängen eller gå och borsta tänderna. Varför ska jag ens gå till skolan?

Samtalet återkom flera gånger till vad människor runt omkring faktiskt kan göra. Elvira berättade om en av mammans arbetskamrater som efter dödsfallet hörde av sig till barnen.
– Hon sa: ”Jag vill bara säga att er mamma var min favoritperson på jobbet. Hon var fantastisk och hon pratade jättemycket om er barn.”

Elvira kände egentligen inte kvinnan, men orden har stannat kvar.
– Jag kan tänka på henne ibland och känna att det finns folk som finns där. Hade jag velat så hade hon säkert lyssnat.

Nora Trolle menade att många drar sig för att ta kontakt av rädsla för att säga fel eller göra situationen värre.
– Det är många som tvekar och tänker att jag kan göra fel, jag kan göra mer skada än nytta. Men det är nästan motsatsen. Det gör så otroligt mycket att bara försöka.

Anna Norlén betonade att den som möter en människa i sorg inte behöver ha de rätta orden. Också osäkerheten går att uttrycka.
– Man kan säga: ”Jag vet inte vad jag ska säga nu, för det här känns jättesvårt och sorgligt, men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig.”

Efter det första panelsamtalet tog Sarah Helander från MusikBojen plats. Hon arbetar som musikterapeut, bland annat med traumabehandling på Ersta, och beskrev musiken som ett språk när orden inte räcker till.
– Musikterapi handlar om att förutom ord också kunna använda andra sätt att uttrycka sig eller kommunicera.

Sedan fick publiken prova. Sarah Helander lät deltagarna sjunga tillsammans och snart fylldes kyrkorummet av röster.
– Fantastiskt, vilket rum att sjunga i, konstaterade hon.

Viktigt att unga inkluderas

Till kvällens andra panelsamtal anslöt artisten och låtskrivaren Deborah Edin och Hilda Karlsson från Tim Bergling Foundation. Nu riktades blicken mer mot vuxenvärlden och samhällets ansvar. Deborah Edin menade att vuxna ibland gör mötet med den som mår dåligt onödigt svårt.
– Oj, vad vi komplicerar saker och ting, sade hon.

En orsak kan vara att någon annans sorg väcker den egna rädslan.
– Kanske undviker vi inte bara för att vi är rädda för att göra fel, utan för att det väcker så mycket obehag i oss själva.

Hilda Karlsson, 23 år och medarbetare på Tim Bergling Foundation, möter både genom arbetet och bland vänner unga som lever med stress, press och en svagare framtidstro. Kraven handlar om utbildning, arbete, relationer och utseende, samtidigt som krig, AI, bostadsmarknad och arbetsmarknad skapar en större osäkerhet.
– Det är en ganska skakig värld, sade hon.

Hon efterlyste också något konkret: att unga själva får vara med när deras liv och framtid diskuteras.
– Vi pratar mycket om ungas inkludering och att vi måste få vara med i samtalen som rör oss, sade hon.

I sitt arbete deltar hon i sammanhang där ungas psykiska hälsa står på dagordningen, men där unga själva inte alltid finns representerade.
– Det är alltför ofta som jag drar ner snittåldern i de rummen.

För Deborah Edin handlar en del av vuxnas ansvar också om att våga visa att livet inte alltid fungerar. Om vuxna bara visar den välfungerande sidan kan unga lätt få uppfattningen att rädsla, ångest och hopplöshet är något de är ensamma om.
– Visa att du också är rädd. Visa att du också känner hopplöshet, sade hon.

När Deborah Edin själv var yngre hade hon haft just den känslan.
– Jag trodde inte att någon annan kände det. Det var ju bara jag.

Därför blev hennes uppmaning till vuxna att också våga visa det som skaver.
– Visa dina dåliga dagar. Visa när det känns svårt och uttryck dig själv.

Kvällen avslutades med att Deborah Edin framförde sin egen låt Du kommer bli bra. Hon skrev den när någon nära henne mådde mycket dåligt samtidigt som hon själv befann sig på en bättre plats i livet. Inför sången återkom hon till frågan som på olika sätt hade följt hela kvällen: hur möter man en människa som befinner sig i det allra mörkaste?
– Jag tror nyckeln är att våga öppna upp och känna och minnas när vi själva har varit där och verkligen bara spegla det, sade hon.

När musiken tystnade avslutades kvällen med korv med bröd och fortsatta samtal runt borden.

ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se