Manskörerna Enskede-Årsta manskör KOPkören för kvällen klädda i fotbollströjor var uppbackade av Svenska Psalmjazztrion och Ulf Norberg på orgel under ledning av David Åberg.
Körerna sjöng sånger som blivit stora på supporterläktaren. Låtar som Seven Nation Army, You’ll Never Walk Alone, Steigerlied, Fångarnas kör och Stad i ljus.
I predikstolen stod under kvällen författaren, poeten och poddaren Marcus Birro som talade om hur fotbollens passion speglar människans djupaste känslor – glädje, sorg och längtan – och hur dessa erfarenheter kan bära oss genom livets svåraste stunder.
Marcus Birro berättade, efter förlusten av sin son, hur en oväntad läkedom kom under fotbolls-VM 2006 och hur helande kan uppstå mitt i det som gått sönder.
Här är hans predikan:
Fotbollen har på många sätt kommit att definiera mitt liv. Men för mig handlar fotboll inte i första hand om spelsystem, löpvägar, xG, mål eller chanser. Jag brukar säga att den bästa fotbollsmatchen ska sluta 0–0. Det är det inte många som håller med om – kanske några italienare, men inte så många fler.
För mig handlar fotboll inte om resultat. Den handlar om vad den skapar i oss: stolthet, glädje, sorg – sådant vi inte behöver vara rädda för – och värdighet. Och passion. Vi har ju nyligen lämnat påsken bakom oss, och passion innehåller alltid lidande och ödeläggelse. Men just därför också förmågan att resa sig igen, att gå vidare, att fortsätta drömma stort – gång på gång, ofta mot bättre vetande. För oss som håller på Roma är det där nivån alltid har varit, och alltid kommer att vara. Jag älskar blint, men jag älskar utan skygglappar.
Den första låten som framfördes här började italienska supportrar nynna på läktarna 2006, under fotbolls-VM. Det lär dröja innan de gör det igen – men det behöver vi inte gå in på nu.
Inför VM i Tyskland 2006 gick jag igenom en personlig tragedi. Min son föddes för tidigt och dog kort efter födseln. Jag minns att han rörde sig när han kom ut. Men när de kom tillbaka med honom, inlindad i en varm handduk, då var han död. Jag minns att han hade ett litet sår på näsan, nästan som om han hade kämpat sig ut bara för att visa det för mig innan han dog. När jag fick hålla honom brast allt. Världen, så som jag kände den, gick sönder.
Jag förbannade Gud. Jag kröp ihop under ett bord på sjukhuset med Dante – som han redan hette – och skrek att han var min son, att ingen fick ta honom ifrån mig. Jag minns inte om jag grät, men det gjorde jag säkert. Han låg där, inlindad i den varma handduken, och jag minns att jag undrade om det var han som hade värmt den innan han dog och började kallna.
Tre veckor senare började fotbolls-VM. Det kan låta som en märklig övergång, men det var det inte. Jag tänkte att det här kommer jag inte bry mig om. Jag rakade av mig håret och skrev en bok om sorg på två veckor.
Men när Italien skulle möta Ghana i premiären upptäckte jag, till min egen förvåning, att jag satt där i min italienska landslagströja. Flaggan hängde på balkongen. Och något hände.
Inför VM hade det varit en stor skandal i Italien – mutor, korruption, allt det där. När landslaget spelade träningsmatch mot Schweiz reste sig hela den italienska publiken och buade ut dem. Det talades om att de inte ens borde skickas till VM, för ingen var stolt över att vara italienare. Men de åkte. Och jag läktes i realtid.
När Fabio Grosso slog in den avgörande straffen mot Frankrike den 9 juli, märkte jag att något i mig hade blivit helt igen. Ja, det låter högtidligt. Nästan pretentiöst. Men det var så det var. Jag, min bror och min pappa tog bilen till Götaplatsen i Göteborg och badade i Poseidonfontänen med andra italienare. Vi sprang längs Avenyn med flaggan. Italiens seger i VM läkte mig. Varje seger fogade samman spillrorna av den människa som bara några månader tidigare hade gått sönder.
Och jag tänker att det är så Gud arbetar. När man går sönder och förbannar Gud, då har man egentligen ingen annanstans att gå. Och just dit går man. Och där blir man funnen.
Jag vill avsluta med en text om Gud:
När livet tjuter som ett överfallslarm söker jag dig.
När de svarta, tunga kyrkklockorna i underjorden får marken jag går på att skälva, då söker jag dig. När allting är grått, gråare än grått, då söker jag dig.
Det finns en liten pojke, inte större än en fingerborg, som löper febrilt i mitt inre för att täcka över alla sår som står och blöder. Då lyssnar jag efter dig.
Varsamt, i takt, stilla.
Som en midsommardagsmorgon, innan dimman lättat, innan klirret från städandet, innan lommens tjut över nejden, när det bara är jag och det daggvåta gräset – då längtar jag efter dig.
När jag slås till marken av ett rasande mörker, så hemskt att jag inte kan förstå det, letar jag efter dig bakom stängda ögonlock. När drömmarna kärvar, när januari flyter ihop till en enda blaskig sörja, när livet inte når upp till en enda plusgrad, tänker jag på dig.
När jag sitter ensam på ett tåg och ser de bruna åkrarna tänker jag på dig. När jag läser om morden, förstörelsen, ledan hos människor, tänder jag ett litet hopp och tänker på dig.
När jag till slut kommer till den punkt när ingenting bär längre, när mitt hjärta kallnat, när mitt huvud stöter fram sjuka tankar, då ber jag till dig. Jag gör det eftersom jag inte har något annat val. Jag gör det eftersom du finns – du vill bli funnen, bara man vågar fråga efter dig.
När varje dag känns som både ett slut och en oövervinnerlig start, då ber jag till dig. Och du hjälper mig med allt detta.
När människor önskar livet ur mig syresätter jag mitt blod med mikroskopiska änglar. När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut. De små vårdarna, inte högre än en avbruten tändsticka, blir stående längs vägen. Men när jag ber till dig, då hinner de fram.
När jag sitter i en av dina kyrkor – vilken som helst, vacker, pyntad, kärv eller sträng – alla former går lika bra, då vågar jag äntligen gråta.
Ärlighet. Öppenhet. Tydlighet. Hela tiden.
Aldrig låta ironin eller cynismen segra.
Aldrig låta hemligheterna vinna mark.
När allting tjuter svart och sorgset, och du faktiskt tror att du är ensam i den här världen, minns då alltid att det är lögn. Du är aldrig ensam. Du är inte heller ensam om att vara ensam.
Och precis då kommer viskningen – som när några församlade samtidigt byter sida i Bibeln. Precis så där varsamt, mjukt rör sig fjärilen när den slår med sina vingar.
Där har du Gud.
När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.
Tröst finns, precis när vi står på tröskeln eller räcket. När skymningen faller hårt och när det känns som om mina tårar aldrig ska ta slut, då tänker jag på dig.
Jag är förlåten.
Och kärleken vann.