Matteusevangeliet kapitel 2, vers 1-12:
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Tänk om vi i dag har fått lyssna till världens första församlingsinstruktion? Ja, du kanske inte blir lika exalterad och uppspelt som jag blir vid den tanken. En del av er kanske inte ens vet vad en församlingsinstruktion är. Det är inte är så konstigt eftersom det är ett mer internt men ändå viktigt församlingsdokument. Kortfattat skulle man kunna beskriva en församlingsinstruktion som ett styrdokument för en församling i Svenska kyrkan som ska godkännas av kyrkoherde och kyrkofullmäktige var för sig och utfärdas av stiftets domkapitel som leds av biskopen. Känner du dig mer exalterad och uppspelt nu måhända? Kanske inte men skämt åsido. Vår nya församling, Hedvig Eleonora och Oscars, ska under det år som ligger framför oss arbeta fram en sådan instruktion. Den är de facto viktig även om den som sagt har en mer intern karaktär. Viktig därför att den ska strategiskt styra och påverka såväl församlingens verksamhet som ekonomi. Dessutom ska den samtidigt var något av församlingens identitetsmarkör och teologiska plattform.
Låt oss nu återvända till Trettondedagens evangelium som självfallet är mer än världens första församlingsinstruktion men som kanske kan verka som en utgångspunkt och inspiration för en sådan. Ett medskick som det brukar heta men nu inte från någon högre kyrkobyråkratisk instans utan från skriften själv och med inget mindre än det utsatt och sårbara Jesusbarnet i centrum. Ja, berättelsen eller legenden kanske vi ska säga om de österländska stjärntydarna kom ju tidigt att bli en mytomspunnen historia som fantasifullt och livligt broderades ut. Stjärntydarna eller som det heter i den grekiska grundtexten mager, var en person med astrologisk-astronomisk vishet. Så småningom blev magerna tre till antalet och de gjordes till kungar med namn som Caspar, Melchior och Balthazar. De fick vidare representera världens då kända folkslag eller kontinenterna Europa, Asien och Afrika. Inget av allt detta har några historiska eller bibliska belägg ska väl tilläggas.
Men om vi i stället försöker avmytologisera berättelsen något och förstår den mer allegoriskt eller bildlikt, så öppnar sig kanske något annat. Ja, då kanske vi kan skönja inget mindre än fundamentala riktlinjer och teologiska perspektiv för varje församlingsinstruktion som är värd namnet. Perspektiv som både är utmanande och omvälvande - om och när vi tar dem på allvar eller implementera dem som det brukar heta. Ja, kanske kan de får bli något av vår stjärna som vi får följa i den nya församlingen, för att Guds härlighet skall uppenbaras i Kristus eller att Guds epifania skall ske här på Östermalm!
Perspektiven är åtminstone tre men säkert flera men låt oss stanna vid tre som sägs vara alla goda ting. Vad passar då inte bättre än att börja med perspektivet guld!
Guld är ju den första gåvan som de österländska stjärntydarna överlämnar till barnet. En bedräglig gåva. En gåva som kan väcka både begär och inte minst skapa konflikter. Förvisso en kunglig gåva men också en gåva som lätt går att förlora eller än värre förlora sig i. I berättelsens sammanhang representeras begäret efter guld och tillhörande konflikter av kung Herodes. Han skyr inga medel för att behålla och tillskansa sig makt även om det sker på andras bekostnad och genom rent bedrägeri. En listig och brutal paranoiker som bokstavligt talat är beredd att gå över lik. Stjärntydarna tar förvisso hjälp av Herodes och han i sin tur av överstepräster och skriftlärda i sitt sökande efter den rättmätige kungen. De leds i sitt sökande av stjärnan till allt annat än det som kan förknippas med guld, makt och status. Ja, de finner med stjärnans och skriftens hjälp ett utsatt och sårbart barn i en krubba, ett utomäktenskapligt barn och till på köpet med fattiga och outbildade föräldrar. Så den kung och messias som de finner är så långt ifrån alla föreställningar och bilder som har med guld, makt och status att göra.
Medskicket eller kvintessensen för vår del är att den kung eller messias som ovillkorligen ska vara centrum i vår församling och församlingsinstruktion alltid kommer eller möter oss bortom våra bilder, föreställningar och ord. Ja, kanske till och med är en främling eller främmande för oss och som alltid befinner sig längre ner än vad vi gör och tror. Ja, en konung och messias som på ett speciellt sätt har solidariserats sig och gjort sig till ett med just barnet eller de mest utsatta. Barnet mitt ibland oss. Ett barn som kanske stör och skriker men som också representerar vårt inre barn som heller inte sällan stör och skriker, även om vi försöker tränga bort och tysta ner det. Sviker eller förlorar vi det perspektivet eller förhållningssättet blir ovillkorligen guldet till sand och vi går vilse i vårt eget sökande och våra egna ord, dogmer och föreställningar.
Den andra gåvan är rökelse. En mer flyktig eller efemär gåva men lika betydelsefull och viktig. I våra gudstjänstsammanhang använder vi sällan rökelse men för en stor del av kristenheten är det lika naturligt som vad psalmsången och kyrkkaffe är för oss. Rökelse har med bön och åkallan att göra. Att på allvar flytta fokus från sig själv till något som är större än en själv. Det är en bön och åkallan som sker både med och utan ord, ja, en bön såväl i handling som i närvaro. En kristen församlingen är egentligen inget annat än en enda stor bönegemenskap, där ordet och sakramenten upprättar och möjliggör denna relation av närhet, förtrolighet och lyhördhet. Bön som hjärtats samtal med Gud eller själva trons hjärtslag. Ja, tänk bort bönen och vad finns då kvar av en kyrka och församling? Dessutom är bön farligt, för att inte säga subversivt. En bedjande människa eller en bedjande gemenskap av människor är alltid stadda i förändring och vill ständigt förändra och förändring. Ja, de är med nödvändighet ett hoppets tecken och aktör i det samhälle och den samtid som är deras och har så varit eller borde ha varit i hela kyrkans historia. En förändringskraft som kallar oss att vara medarbetare i den förvandlingsprocess som gäller allt och alla och bär namnet Guds rike eller himmelriket. Ett befrielse- och missionsprojekt vars syfte gäller inget mindre än varje människas omvändelse, att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, att Guds rike utbreds och att skapelsens återupprättas.
Medskicket eller kvintessensen för vår del är att slå vakt kring att vår församling skall vara och förbli ett bönens hus och inte ett, ja håll i dig nu, rövarnäste. Ja, det senare ordet är drastiskt men Jesu eget ord efter det att han hade rensat Jerusalems tempel från månglare. Men ordet rövarnäste ska självfallet förstås i en vidare mening. För vår del handlar det kanske främst om att rensa ut ränkspel, baktaleri, kotterier och polarisering i vårt eget sammanhang. Ett lika destruktivt och energidränerande sätt att vara på som att kommersialisera och saluföra Herrens hus. Motkraften heter inget mindre än bönens gemenskap. En bön som både dömer, upprättar och kallar oss till gemensam tjänst för Guds rike och där vi får höja blicken från vårt eget och våra egenintressen och tillsammans verka för tron, hoppet och kärleken som ledstjärna på det som är vår plats, i vårt sammanhang.
Den tredje gåvan är myrra. Den kanske mest hemlighetsfulla men också mest angelägna och särpräglade gåvan. Konkret är myrra en väldoftande kåda från myrraträdet som kan användas i parfym, oljor, rökelse och läkemedel. Men myrra har också en mer teologisk och symbolisk betydelse. Den kan förvisso föra tankarna till kunglig smörjelse och messiansk utkorelse men har även en mörkare och allvarligare sida. Det barn som föds i utsatthet och sårbarhet på ett jordgolv och läggs i en krubba men som hyllas som en blivande konung och messias är nämligen en annorlunda konung och Messias. Ty myrran vittnar profetiskt om den lidande och utblottade messias, Herrens lidande tjänare. En messias som senare kommer att få vin blandat med myrra inför sin egen korsfästelse och vars kropp efter döden smörjs just med myrra vid gravläggningen. En utsatthet och sårbarhet hos ett litet barn som föds på ett jordgolv och som kommer att följa honom i hela hans vuxna liv. En utsatthet och sårbarhet som han dessutom restlöst kommer att bejaka och vara trogen ända in i döden, ja döden på ett kors. Men det är också denna utsatthet och sårbarhet som leder till försoning och läkedom och att nytt liv uppstår, ja att döden förlorar sin udd och att förlust vänds till seger. Ja, att kärleken segrar över ondskan.
Medskicket eller kvintessensen för vår del är att slå följe med honom inte bara i ord utan också i handling. Imitatio Christi som det heter på latin, betyder att efterlikna eller att faktiskt imitera Kristi liv. Inte i första hand genom yttre detaljer och åthävor utan genom en inre förvandling som får yttre konsekvenser eller Andens frukter som ödmjukhet, självutgivelse, tålamod, trofasthet, godhet och barmhärtighet eller med ett ord: kärlek. Men och det är ett viktigt men: vi älskar därför att han först har älskat oss och han vill med sin kärlek göra oss till älskande människor som förvandlas av hans kärlek. Kyrkan och församlingen ska vara platsen där denna förvandling sker eller där tro, hopp och kärlek tar gestalt, skänks och förkunnas och sprider sig till och ut i världen.
Så till sist: jag har med hjälp av de österländska stjärntydarnas gåvor denna trettondedag jul, nådens år 2026, då vi firar sammanläggningen av våra båda församlingar, velat göra ett medskick till vårt blivande församlingsinstruktionsarbete. Men det är naturligtvis mer än så.
Det är ett medskick till var och en av oss och våra liv genom att inskärpa att allt som glimmar inte är guld och utan bönens liv blir vi omänskliga men genom död till liv förenas vi med honom som har delat allt med oss och som kallar oss att dela allt med honom. Därför är vi inte ensamma i vår utsatthet och sårbarhet, vilket är evangeliet även denna trettondedag jul. Vi har varandra men vi har framför allt honom, det utsatta och sårbara barnet i krubban och den lidande och döende människan på korset. Ja, det finns ingen annan kung eller messias än han som dör på korset. Och i honom, genom honom och till honom får vi i vår nya församling tillsammans förkunna och gestalta sårbarhetens och läkandets evangelium som är värt mer än allt guld i världen, som andas bönens subversiva och livgivande kraft och som förenar oss med honom genom död till liv. En plats för tro, hopp och kärlek men där det största av allt är kärleken. Den kärlek som vi ständigt kallas att förbli i. Amen.