Sedan den 1 januari 2026 är Hedvig Eleonora och Oscars församlingar en församling och Oscars åttonde kyrkoherde, går därmed i pension.
– Det känns lite vemodigt, men jag byter bara skepnad. Jag går förhoppningsvis inte i graven för att jag slutar som kyrkoherde, till skillnad från fyra av mina företrädare. De fick aldrig uppleva sin pension – antingen dog de i tjänst som kyrkoherdar eller strax i samband med att de pensionerades, säger Hans Rhodin när vi möter honom inne i Oscarskyrkan på torsdagen. Han kommer precis från församlingssalen där han ägnat förmiddagen åt att hänga om församlingens portträttsamling på kyrkoherdarna.
– Vi har flyttat alla kyrkoherdar en steg till vänster, säger Hans Rhodin och skrattar.
På söndag ska hans eget portätt avtäckas. Efter gudstjänsten hålls en mottagning i församlingssalen, där det nymålade porträttet avtäckts. Porträttet är målat av konstnären Ebba Olsson, född 1999.
– Hon är utbildad vid Charles H. Cecil Studios i Florens, berättar Hans Rhodin.
Han menar att sammanläggningen av församlingarna egentligen är en naturlig återgång till hur det var en gång i tiden, fram till 1906 då Hedvig Eleonora församling delades i tre.
– Kyrkoherde kommer det ju fortfarande att finnas, men inte en separat kyrkoherde för Oscars församling. Nu är vi tillbaka där vi var för ungefär 120 år sedan, och det känns inte särskilt konstigt, säger Hans Rhodin.
När han kom till Oscars på 1980-talet var församlingen omkring 80 år gammal. Vid pensioneringen har han varit verksam i församlingen under cirka en tredjedel av församlingens hela existens. Han har varit verksamhet som präst i församlingen i 40 år varav 25 år som kyrkoherde.
Det är ändå historiens vingslag i det som händer nu. Hur är det att vara med om det?
– Jag upplever det som högtidligt. Jag är intresserad av historia och tycker att det här är en ganska naturlig utveckling. Det känns inte omskakande, tvärtom. Det här är en bra utveckling. Vi har aldrig riktigt känt att det varit någon stor skillnad bara för att man bott på ena eller andra sidan Skeppargatan. Hedvig Eleonoras kyrkoråd byggde ju Oscars kyrka en gång i tiden, och vi firade advent här tre år innan Oscars församling ens fanns. Då var det Ladugårdslandsförsamlingen som firade gudstjänst här. Samtidigt är församlingens historia inte längre än att jag har känt fem av sju företrädare, och själv varit här i en tredjedel av församlingens historia.
Hans Rhodins första uppdrag inom Oscars var som regementspastor vid K1, där han tjänstgjorde mellan 1983 och 2001.
– Jag blev uppringd sommaren 1983, när jag hade varit präst i ungefär ett och ett halvt år, av dåvarande chefen för K1, Hod der Stjernswärd, som också var försvarsområdesbefälhavare för Stockholms försvarsområde. Han frågade om jag kunde bli regementspastor på K1, och det tyckte jag var roligt. Det mest nervösa var att jag var tvungen att lära mig rida. Jag var ganska rädd för hästar, men ännu räddare för stallchefen Beyron Johansson som lärde mig rida. Jag har haft många korum (militärgudstjänst) till häst, stått på kaserngården och talat inför 800 soldater på 4 december, minnesdagen av slaget vid Lund. Ibland var det iskallt, ibland snö, ibland till häst – väldigt speciellt. Det slutade ungefär när jag blev kyrkoherde.
Den militära närvaron hade länge varit stark i församlingen, och på 1960-talet tog Oscars över Gustaf Adolfskyrkan från Livgardet. Under lång tid var militära titlar vanliga bland församlingsmedlemmarna, vilket präglade församlingslivet.
– I allra högsta grad. En gång i tiden låg tre regementen här bredvid varandra: Hästgardet på Narvavägen och Göta- och Svea livgarde på Linnégatan. Det var en av anledningarna till att Gustav Adolfs kyrka byggdes 1892 – man fick inte plats i Hedvig Eleonora kyrka. Många församlingsbor hade titlar som ”majorskan” och ”kaptenskan”, och de var en mycket viktig del av det gudstjänstfirande livet när jag kom hit 1986.
Redan på 1950- och 1960-talen fanns planer på att dela Oscars församling. När Olaus Petrikyrkan uppfördes 1958 byggdes den med församlingshus, pastorsexpedition och förberedd kyrkoherdebostad, i syfte att möjliggöra en delning i två församlingar: Gärdesstadens och Oscars. Dessa planer förverkligades dock aldrig, trots att frågan ännu diskuterades i kyrkofullmäktige så sent som på 1980-talet.
– Ja, första kyrkofullmäktige jag var med om 1986 hade fortfarande den frågan uppe. Tanken var att församlingshuset och Olaus Petrikyrkan skulle bli en avknoppning, och att man skulle dela församlingen vid Valhallavägen. Det blev aldrig av, men frågan fanns där i mitten av åttiotalet.
Konfirmander har varit viktiga
En betydande del av Hans Rhodins gärning i Oscars församling rör arbetet med konfirmander. Under 1980-talet bedrevs konfirmandundervisningen i veckoträffar efter skoltid, ofta under ganska livliga former. År 1990 fick han i uppdrag av kyrkorådet att starta sommarkonfirmandläger, något som tidigare inte funnits i församlingen. De första lägren hölls på Orust, på Sjömanskyrkans gård. Med åren utvecklades verksamheten, och i dag genomförs flera olika läger. Totalt har över 800 konfirmander konfirmerats av Hans Rhodin i Oscarskyrkan, och många av dessa kontakter har bevarats långt efter konfirmationstiden.
– Totalt har jag konfirmerat ungefär 3 700 konfirmander, men då även i Vadstena och på andra håll. Det har varit väldigt roligt! Intresset för innehållet har ökat mycket genom åren. På åttiotalet kom konfirmanderna direkt efter skolan – trötta och busiga – och intresset var inte alltid på topp. Det var därför vi började med konfirmandläger runt 1990–1991. Det gjorde stor skillnad.
Var har mötet med unga människor betytt något för dig personligen?
– Väldigt mycket. Det håller en lite ung i sinnet, tror jag. Jag blir glad varje gång någon kommer fram och säger att de konfirmerades för mig, och ofta minns jag dem. Jag har vigt många av dem, och nu konfirmerar jag barn till gamla konfirmander. Jag är inne på mina konfirmandbarnbarn, vilket är fantastiskt roligt.
Under sin tid i församlingen har Hans Rhodin mött församlingsbor i livets alla skeden genom dop, vigslar, konfirmationer och begravningar. Gudstjänstlivet har varit centralt, liksom samarbetet med kyrkvärdar och övriga ideella krafter. På 1980-talet var det regelmässigt fullt i församlingens fyra kyrkor vid söndagens högmässa. Under 1990-talet minskade gudstjänstdeltagandet, och olika tider och former prövades, men besöken fortsatte att minska under en period. På senare år har dock en tydlig vändning skett, med ökande antal gudstjänstfirare och fler som aktivt väljer att gå med i Svenska kyrkan.
– Frivilliga har alltid varit väldigt viktiga här. När jag kom fanns bara två kyrkvärdar, men en stor organisation av kaffevärdinnor som skötte kyrkkaffet, ledda av kyrkoherdens fru. Det fanns missionskretsar, sjömanskretsar, Lutherhjälpskretsen – alla med basarer som tog över lokalerna i veckor. Sedan har vi haft besöksverksamhet, bibliotekstjänst och kontaktringar för äldre. I dag har vi dessutom en stor och viktig grupp ideella konfirmandledare.
Församlingens arbete vid kriser
Församlingen har också spelat en viktig roll vid flera nationella och lokala krissituationer. Vid Estoniakatastrofen, då färjeterminalen ligger inom Oscars församling, liksom under tsunamin då flera församlingsbor drabbades, hölls kyrkan öppen.
– Katastrofer är nog bland det tyngsta man kan vara med om som präst, men också bland det mest meningsfulla. När sådana här katastrofer inträffar – då kliver kyrkan fram på ett väldigt konkret sätt. Estonia-katastrofen 1994 var förstås en sådan händelse. Många trodde att Estoniaterminalen låg i Engelbrekts församling, men när vi kontrollerade det visade det sig att den faktiskt låg inom Oscars församling, precis på gränsen. Det gjorde att vi fick ett särskilt ansvar, även om alla församlingar i innerstan ställde upp på ett fantastiskt sätt. Det var ett fruktansvärt trauma för så många människor. Sorgen var massiv, chockartad och pågick under lång tid. Jag har varit med vid flera minnesgudstjänster vid Estoniamonumentet på Galärvarvskyrkogården, och för många är det här fortfarande ett sår som aldrig riktigt läkt, även om det nu gått lång tid.
Hans Rhodin berättar att tsunamikatastrofen på många sätt var ännu mer påtaglig i det vardagsnära församlingslivet.
– Telefonen började ringa redan mycket tidigt, människor berättade om sina upplevelser – om hur deras bebisar slitits ur famnen och försvunnit i vattnet, om familjer som splittrats på sekunder. Här i Oscars kyrka stod urnor uppställda i väntan på minnesgudstjänster och begravningar. Det var oerhört tungt. Många av de drabbade bodde på Östermalm, och traumat låg så nära. Där blev kyrkorummet bokstavligen ett sorgehus, ett rum där det outsägliga fick finnas.
Ett annat starkt minne för Hans Rhodin är när Oscarskyrkan öppnades efter att studenter omkommit i en bilolycka på studentdagen, då chockade kamrater i studentmössor samlades i kyrkorummet.
– Det var studenttider, allt var glädje och förväntan, och så vändes allt på ett ögonblick. När telefonen ringde och jag fick veta vad som hänt, och att en av de omkomna var en av mina konfirmander, då fanns det ingen tvekan. Jag bestämde direkt att vi måste öppna Oscars kyrka. Plötsligt var kyrkan full av gråtande ungdomar i studentmössor. Alla var förstås inte helt nyktra, många var i chock, frös trots att det var juni. Då fick vi springa ner till Gamla Eriks bakficka och låna filtar så att folk kunde värma sig. Det var kaotiskt, sorgligt, men samtidigt väldigt tydligt varför kyrkan finns. Inte för att ha svar på allt, utan för att vara där när livet brister.
Han berättar att alla de här händelserna har präglat både honom och församlingen.
– De har visat att kyrkans uppdrag inte är abstrakt. I kris, i katastrof, i sorg – då spelar det ingen roll hur organiserad man är på pappret. Det som betyder något är om dörren är öppen, om någon svarar i telefonen, om det finns ett rum där människor får gråta, vara arga, vara tysta. I sådana sammanhang märker man hur viktigt det är att kyrkan inte bara finns i ord, utan också fysiskt – som plats, som närvaro, som någon som orkar stå kvar.
Svenska kyrkan har utvecklats under åren
När Hans Rhodin började sin tjänst fanns fortfarande ett motstånd mot kvinnliga präster inom församlingen. Under denna tid var den enda kvinnliga prästen verksam tillsammans med tre kollegor som motsatte sig kvinnligt prästämbete, vilket skapade svåra arbetsförhållanden.
– Motståndet var mycket starkt, betydligt starkare än vad många i dag kanske kan föreställa sig. När jag kom hit fanns det bara en kvinnlig präst i församlingen, Birgitta Lövgren, som var en av de allra första kvinnorna som prästvigdes i Svenska kyrkan. Hon utsattes för ett mycket tydligt och systematiskt utanförskap från flera av de manliga kollegorna. Det handlade inte om öppna konflikter i formell mening, utan om ett kallt motstånd i vardagen. Ett exempel var när vi i prästkollegiet satt runt ett långt bord, och en av de manliga prästerna lade sin attachéportfölj på bordet och fällde upp locket rakt framför sig, enbart för att slippa se på henne. Det låter nästan overkligt i dag, men så kunde det vara. Det var en mycket tydlig markering, inte bara mot henne som person utan mot kvinnors rätt till prästämbetet som sådant.
Hans Rhodin understryker att det kvinnoprästmotståndet skedde utan kyrkoherdens stöd. De högkyrkliga präster som motsatte sig kvinnliga präster fick i praktiken hålla till i Gustav Adolfs kyrka, där det utvecklades ett mycket rikt och välbesökt gudstjänstliv. Dit kom människor från hela Stockholm, just därför att man visste att där tjänstgjorde enbart män och att liturgin var tydligt högkyrklig.
– Det här skapar förstås en dubbel bild. Å ena sidan var det ett gudstjänstliv med hög kvalitet – goda predikningar, rik liturgi, engagerade präster. Å andra sidan bar det på en teologisk och kyrkopolitisk hållning som aktivt stängde ute kvinnor från ämbetet. Det är viktigt att hålla båda dessa sanningar samtidigt, utan att försköna eller förenkla.
Du har varit präst i mer än 40 år. Hur har kyrkan utvecklats under tiden du varit präst skulle du säga?
– Ja, alltså den kyrka jag vigdes till var Svenska kyrkan som statskyrka – absolut statskyrka. Med 1942 års gudstjänstordning och 1937 års psalmbok. Det var en helt annan kyrka. Det var fortfarande en sorts ämbetsmannakyrka. På prästmöten kunde man se präster iförda hög hatt till kaftanen. Kyrkoherdarna i innerstan hade enorm status och var ganska självsäkra. Det fanns inte särskilt mycket demokrati. Jag minns till exempel en kyrkoherde – inte i den här församlingen – som fick ett telefonsamtal från någon som ville gå ur Svenska kyrkan eftersom det kostade för mycket. Då skrek han bara: ”Ja, gå ur då!” och slängde på luren. Det var inte mycket psykologi där, och man lyssnade nog inte särskilt mycket.
Lämnar över till vännen och kollegan i Hedvig
Hans Rhodin är glad att få lämna över den församling han lett i 25 år till sin efterträdare och granne Sven Milltoft, som varit kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling sedan 2008.
– Jag har känt Sven länge, men det var i samband med biskopsvisitationen här 1999 som vi lärde känna varandra på djupet. Jag var då mycket ärlig i mina samtal om hur jag upplevde situationen i församlingen och vad jag ansåg inte fungerade särskilt väl vid den tiden. Det var då jag verkligen lärde känna Sven, berättar Hans Rhodin.
Några år senare tillträdde Sven Milltoft som kyrkoherde i grannförsamlingen och blev snart även kontraktsprost för Östermalm.
– Det uppdraget har han skött exemplariskt. Han har varit mycket uppskattad, inte minst genom väl genomförda kontraktskonvent för präster och diakoner. I vårt lilla kollegium med tre kyrkoherdar på Östermalm har han varit en mycket god kollega.
Hans Rhodin är mycket glad över sin efterträdare.
– Jag är övertygad om att detta kommer att bli bra, även om uppdraget blir betydligt större för Sven. Skillnaden mellan att leda ett 20-tal anställda och 65 är påtaglig, liksom skillnaden mellan en kyrka och sex kyrkor. Jag önskar honom verkligen allt gott!
På söndag den 18 januari, exakt 44 år sedan han prästvigdes, håller Hans Rhodin sin avskedspredikan i Oscarskyrkan klockan 11.00. Gudstjänsten ger församlingen möjlighet att tacka honom för åren som präst och kyrkoherde.
I och med detta går Oscars åttonde och sista kyrkoherde i pension.
Har du skrivit din predikan än?
– Ja, och ändrat flera gånger. Det blir nog bra.
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se