Kajsa Ingemarsson hade en framgångsrik karriär som författare. Sju romaner låg på topplistorna och dessutom hade hon arbetat inom radio och tv.
Men plötsligt tog skrivandet stopp.
– Jag hade en idé till en ny roman, men det ville sig bara inte. Då dök en tanke upp i mig: Skriv om inspiration och kreativitet, berättar hon i samtalet med Sofia Bergström under höstens första Tisdagstankar i Hedvig.
Processen blev början på boken Den magiska gnistan – Vägen till ett kreativt liv, men också början på ett sökande som skulle leda betydligt längre.
Kajsa Ingemarsson började söka svar i olika andliga traditioner.
– Jag fascinerades av berättelserna. Alla säger de någonting om vad det är att vara människa. Det är egentligen den stora fråga som jag fortfarande utforskar, säger hon.
Till slut fördes Kajsa Ingemarsson mot något hon länge gjort motstånd mot: kristendomen.
– Det var som en röst som knackade mig på axeln och sa: ”När ska du ta dig an det här då?” Jag kände bara: Nej, nej, nej! Jag håller inte på med sådant. Ge mig något smaskigt från någon annan kultur i stället, säger hon i Tisdagstankar i Hedvig.
Vad var det som gjorde motståndet mot kristendomen så starkt?
– Jag har haft en bild inom mig av att jag någon gång har slagit igen en stor kyrkport och sagt: ”Jag skiter i er. Ni får klara er utan mig.” Jag har varit arg på att kristendomen är en så patriarkal religion, på maktutövningen och på allt dömande.
Men när Kajsa Ingemarsson började närma sig evangelierna upptäckte hon samtidigt något annat.
– När jag läser evangelierna kan jag känna: Wow, vilken mästare Jesus är. Jag har försökt bända ut mästarens ord för att möta dem personligen som människa. Vad säger det här? Vem är jag i den här berättelsen? säger hon.
Med inspiration från bland annat jungiansk psykologi läser hon de bibliska berättelserna symboliskt. Personerna blir också bilder för olika sidor inom henne själv.
– Jag är både Kristus och Judas, fariséerna och Johannes. När jag hittar dem i mig blir berättelserna meningsfulla, säger hon.
Vi säger ofta ”Jag tror på”. Men det jag hör när du berättar är snarare att du lever i tro. Det är en rörelse som pågår.
– Ja, för ”jag tror på” blir nästan som att här är jag och där borta finns det jag tror på. Det fungerar inte riktigt för mig. Jag måste förstå, men inte som i en akademisk avhandling. Jag måste förstå det i hjärtat, säger hon.
Det är också så Kajsa Ingemarsson närmar sig de stora orden i sin bok – förlåtelse, upprättelse, tillit och nåd.
– Jag försöker inte säga: ”Så här är det.” Jag försöker säga: ”Så här har jag förstått det” eller ”Så här skulle man kunna förstå det”. Jag vill öppna upp något som jag tror är stängt för många människor. För det var stängt för mig, säger hon.
Titeln på boken Var i mig kommer från en dröm Kajsa hade för snart tjugo år sedan. I drömmen mötte hon ett starkt ljus.
– Det var bara ljus, och i drömmen visste jag att det var Gud, säger hon.
Kajsa Ingemarsson vaknade mitt i natten, trevade efter en anteckningsbok, skrev ner en mening och somnade om. På morgonen blev hon nästan generad över att ha drömt om Gud.
– Jag tänkte: Jag har ju ingenting med Gud att göra. Jag håller inte på med sådant, säger Kajsa Ingemarsson.
Sedan läste hon vad hon hade skrivit: ”Var i mig och hela allt som är trasigt.”
– Jag blev nästan chockerad. Jag kände starkt att det här inte var mina ord. Där började någonting.
Drömmarna fortsatte och fylldes av symboler. I en dröm bar hon en nästan död fisk och försökte hitta vatten åt den.
– Jag tänkte att jag kanske kunde fylla ett badkar, men i drömmen visste jag att den behövde levande vatten. Jag hade en stark känsla av att jag måste hitta det levande vattnet till fisken. Det hängde på mig, berättar hon.
En annan avgörande upplevelse kom när Kajsa Ingemarsson ledde en retreat på Sicilien. Under en ledig stund gick hon ensam genom en liten stad och fick syn på en juvelerarbutik.
– Jag bara visste: Det är nu. Jag gick in och försökte på min obefintliga italienska säga piccolissimo croce – det minsta kors ni har, säger hon.
Kajsa Ingemarsson köpte ett litet guldkors och hängde det runt halsen.
– När jag gick ut ur affären hade jag sådan hjärtklappning. Jag tänkte: Gud, vad har jag gjort?
Hon lämnade turistgatorna och började gå uppför en trappa mellan husen. Längs vägen stod religiösa skulpturer. Först efter en stund insåg hon var hon hade hamnat: på korsets väg, de fjorton stationerna som följer Jesus från dödsdomen till graven.
Kajsa bestämde sig för att gå hela vägen. Uppe på berget satte hon sig vid ett kapell.
– Jag fick fundera: Vad är det för kors jag bär? Vad är korset för mig?
Ett av svaren blev skrivandet.
– Skrivandet är mitt kors att bära. Jag envisas med att försöka förklara sådant som inte går att förklara. Det finns i mig ett starkt kall att vara själens förespråkare i en värld som vill få oss att tro att vi är själösa och att världen är själös. Men världen är besjälad och det finns någonting som är heligt i oss. Låt oss leta efter det.
Nästa Tisdagarstankar i Hedvig är 20 oktober kl 19.00 med Erik Cullhed om boken Gråt och 17 november kl 19.00 med Erik Andersson om boken Förbjudna tankar.
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se