Under söndagen var det ”Litteraturfestival i försommartid” i Hedvig Eleonora kyrka i samarbete med Norstedts förlag. Det är andra året i rad för litteraturfestivalen och många hade kommit till kyrkan för att ta del av spännande författarsamtalen.
Lina Sjögren, kommunikationsansvarig på Norstedts är glad över författarsamtalen i kyrkan.
– Hedvig Eleonora kyrka är en fantastisk plats. Det är en historisk byggnad med en otroligt välkomnande atmosfär. Det känns som ett folkets hus, fast det är Guds hus.
Hennes erfarenhet att författarna som kommer till Hedvig Eleonora kyrka verkligen uppskattar det.
– Kyrkorummet gör att de anstränger sig på ett annat sätt än till exempel på Bokmässan i Göteborg. De blir lyssnade på, och deras berättelser tas på allvar. Det är den existentiella kärnan och egentligen anledningen till att de skriver. Samtalen väcker tankar och reflektioner som vi alla behöver, säger Lina Sjögren.
Hon beskriver samarbetet som mycket betydelsefullt.
– Inte minst för att vi når en publik som vi annars inte når. Men också själva urvalet – samarbetet mellan församlingen och Norstedts, där vi tillsammans väljer vilka författare som passar för samtal här. Det är väldigt värdefullt för oss, säger hon.
Det hölls fem samtal under litteraturfestivalen med Norstedtsförfattarna Anneli Jordahl, Björn Wiman, David Thurfjell, Helena von Zweigbergk och Simon Sorgenfrei.
”Fokus på tillväxt och investering har smugit sig in i våra relationer”
I samtalet med biträdande kyrkoherde Sofia Bergström om boken 1999 berättade journalisten och författaren Helena von Zweigbergk om den samtida tendensen att betrakta relationer genom ett ekonomiskt raster.
– Ibland kan jag uppleva att vår tids sätt att tänka med fokus på tillväxt och investering också har smugit sig in i våra relationer. Det blir som att man investerar känslor och förväntar sig avkastning. I kombination med en stark wellnesskultur, där man hela tiden ska må bra, kan det leda till att man börjar värdera relationer nästan kalkylerande, sa hon.
I samtalet återkom frågan om upprättelse i relationen mellan föräldrar och barn, exempelvis barnbarnens särskilda roll som en möjlighet till upprättelse i relationer som tidigare varit svåra, att få en ny chans som mor- eller farförälder.
– Upprättelsen sker inte alltid genom stora uppgörelser eller tydliga försoningssamtal utan snarare i det lilla, i handlingar som faktiskt tas emot, sa Helena von Zweigbergk.
Prästen Adelie Molander samtalade med författaren och litteraturkritikern Anneli Jordahl om romanen Kallet, som tar sin utgångspunkt i hennes farmors liv i fjällvärlden, där hon arbetar som jordemor i ett avlägset område nära gränsen till Norge under andra världskriget.
– Det var egentligen när Ryssland gick in i Ukraina som det blev helt tydligt för mig att jag måste skriva den här berättelsen. Den kändes plötsligt akut. Vi lever i en tid av ovisshet, och det gjorde de också då. De visste inte om kriget skulle nå dem, om de skulle tvingas fly. På så sätt ligger berättelsen väldigt nära oss. Historien upprepar sig inte exakt, men den rör sig i liknande mönster. Det gör att frågorna i boken om ansvar, mod och medmänsklighet inte bara hör till dåtiden, utan också till vår egen tid, sa Anneli Jordahl i samtalet.
Samtidigt berättade hon att det var tungt att skriva boken.
– Jag ångrade många gånger att jag började, just för att det var så mörkt att arbeta med krig. Men samtidigt finns det ett ljus. När det verkligen bränner till verkar det finnas en instinkt hos människor att hjälpa varandra, att inte tveka utan rycka in. Det var faktiskt trösterikt att upptäcka, sa Anneli Jordahl till Adelie Molander.
Wimans boktitel kommer från Jean-Paul Sartres skidåkning
I kyrkoherde Sven Milltofts samtal med journalist och författaren Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om boken Den lyckligaste leken berättade han hur just titeln kom till.
– Den är ett citat av den franske filosofen Jean-Paul Sartre, som var mycket förtjust i utförsåkning, något han lärde sig av sin partner Simone de Beauvoir. Då myntade han uttrycket “den lyckligaste leken”. För mig kändes det helt rätt, eftersom skidåkningen var något som jag och min pappa fann tillsammans – där uppstod vår relation.
Efter föräldrarnas skilsmässa växte Björn Wiman upp med sin mamma, liksom många andra barn i hans generation.
– Relationen till papporna var ofta ganska ytlig, man sågs varannan helg och gjorde något tillsammans, konstaterade Björn Wiman i samtalet.
Men en kväll hände något annat.
– Min pappa tog med mig till Hammarbybacken och satte på mig mina första slalomskidor. Jag märkte att han tyckte det var roligt att vara med mig, och det blev början på en relation, berättade Björn Wiman.
I boken rör sig författaren mellan uppgörelse och förståelse, vilket kräver självrannsakan.
– Det är avgörande att inte bara fokusera på skillnader utan också på likheter, och att våga fråga sig vem man var för honom, sa Björn Wiman.
Arbetet fördjupades bland annat genom en läsning av faderns brev, där en smärtsam självinsikt formulerades kring bristande närvaro.
– Även om det var tungt att läsa breven blev skrivandet en form av befrielse. Det är först när man möter sanningen som man kan gå vidare, sa Björn Wiman.
Att bli anspråkstagen är en existentiell fråga
Psykoterapeuten Lance Cederström talade med författaren och professorn i religionsvetenskap David Thurfjell om boken Anspråkstagen, där en grundläggande existentiell fråga är hur livet kan gå från att upplevas som meningslöst till att kännas djupt meningsfullt. Utan att de yttre omständigheterna nödvändigtvis förändras.
– Det som uppfattas som värdelöst och det som upplevs som värdefullt saknar båda ett syfte utanför sig själva, sa David Thurfjell i samtalet.
Han menade att det avgörande i stället är en inre förskjutning, ett slags förändrat sätt att se på livet.
– Jag är religionshistoriker och ser religion som ett kulturellt och psykologiskt fenomen som gör just detta. Den hjälper till att skapa en livserfarenhet där livet går från att kännas värdelöst till att bli meningsfullt och när blicken förändras kan samma tillvaro upplevas på ett helt annat sätt. Det handlar om att förändra sättet man ser på livet, inte nödvändigtvis livet i sig, sa David Thurfjell.
I prästen Carl Henrik Svanells samtal med författaren och professorn i religionsvetenskap Simon Sorgenfrei om boken Öppna era hjärtan, jämförde författaren bland annat situationen i Per Anders Fogelströms Stockholmsskildringar med migrationen i Sverige i modern tid.
– Jag tycker att det finns tydliga paralleller. Det vi ofta glömmer är att även den tidens inflyttning upplevdes som dramatisk. Människor kom från Värmland, Skåne och Norrland, de talade annorlunda, klädde sig annorlunda och uppfattades som främmande. De hamnade i trångbodda och utsatta miljöer, och det uppstod social oro, konflikter och till och med politisk radikalisering, sa Simon Sorgenfrei i samtalet
Samtidigt menade han att det växte fram en stark samhällskraft som försökte hantera omvandlingen, inte minst genom arbetarrörelsen och välfärdsbygget.
– Genom både krav och stöd formades så småningom något gemensamt, ett nytt slags samhälle. Den historiska erfarenheten är intressant i dag. Vi har varit i liknande situationer tidigare, där migration förändrat samhället i grunden. Skillnaden är kanske att vi nu befinner oss mitt i processen. Frågan är därför inte om förändring sker utan om vi har viljan och förmågan att återigen skapa något gemensamt ur den, sa Simon Sorgenfrei.
ERIK LUNDSTRÖM
erik.m.lundstrom@svenskakyrkan.se