Det sägs att om föremålet bara är tillräckligt gammalt kan man hitta något att fira nästan varje år. Och det stämmer bra för Hedvig Eleonora församling, som har anor ända från 1600-talet. Men vägen mot en självständig församling har varit lång och krånglig.
Många gamla gatu- och kvartersnamn på Östermalm (tidigare Ladugårdslandet) påminner ännu om stadsdelens marina förflutna på 1600-talet, då många av amiralitetets anställda bodde här. Flottans huvudstation och varv låg på nuvarande Blasieholmen, och därifrån byggdes omkring 1640 en ny bro över Nybroviken till Ladugårdslandet. På andra sidan vattnet fick bron sin fortsättning i Nya Brogatan (Nybrogatan). Senare på 1640-talet flyttade flottan till Skeppsholmen.
På 1630-talet byggde amiralitetet en enkel kyrka av trä, ungefär där Nationalmuseum ligger i dag. Ytterligare en brädkyrka, Artillerikyrkan, uppfördes lite senare vid Artillerigården (nuvarande Armémuseum).
Brädkyrkorna var ingen långsiktig lösning, och 1669 lades grunden till dagens stenkyrka. Men när man hunnit till ungefär två meters höjd tröt pengarna och bygget avstannade. Delvis berodde de ekonomiska problemen på ansträngda statsfinanser och delvis på oenighet mellan amiralitetet och den 1672 bildade församlingen på Ladugårdslandet, en tvist som skulle pågå under 50 år. Som ett provisorium under byggnadstiden uppfördes en tredje träkyrka.
Marinens ekonomiska och administrativa frågor sköttes av ämbetsverket Amiralitetskollegiet. Många hoppades nog att stridigheterna mellan flottan och församlingen skulle blåsa över när flottstationen och Amiralitetskollegiet omkring 1680 flyttade till Karlskrona. Men kollegiet vägrade att släppa taget om ”sin” församling och fortsatte att detaljstyra på distans, särskilt när det gällde de ekonomiska tillgångarna.
Varje småsak orsakade oändliga diskussioner och sega skriftväxlingar. Församlingen krävdes också på pengar för oklara skulder. De medel som skulle användas för kyrkobygget blockerades. Inte konstigt att ”stämningen ej blev den bästa”.
I det låsta läget uppvaktades änkedrottningen Hedvig Eleonora, som gav ett vagt löfte om att vara beskyddare för ”bemälte gudshus” och bidra till kyrkobygget. Men hon verkade snart glömma sina löften, och inget tyder på att hon gav något stöd till kyrkan. Den enda synliga följden blev att kyrkan uppkallades efter henne när den äntligen invigdes 1737.
Åren gick, och låsningarna och den märkliga ansvarsfördelningen började ifrågasättas alltmer, både av kyrkans och Stockholms stads högsta ledning. Kyrkobygget såg närmast ut som en ruin, och man fick skämmas för de torftiga brädkyrkorna – samtidigt som det fanns oåtkomliga pengar för bygget!
Som en kompromiss föreslog kollegiet att församlingen skulle få det påbörjade murverket och amiralitetet pengarna, något som inte helt överraskande avvisades av församlingen. Den segslitna frågan avgjordes till slut genom en kunglig skrivelse den 11 december 1723. Där beordrades Amiralitetskollegiet att överlämna samtliga tillgångar till församlingen, som i sin tur snarast skulle fortsätta kyrkobygget. Så skedde också några år senare.
Det var alltså genom beslutet 1723 som Hedvig Eleonora äntligen blev en helt självständig församling och fick möjlighet att bygga färdigt kyrkan. Nog är väl det värt att fira 300 år senare!
JOHAN HAAGE
johan.haage@gmail.com