I samtalet med Erik Lundström berättade Carina Bergfeldt om hur bokprojektet tog sin början under hennes tid som SVT-korrespondent i Washington.
Vid ett besök på The National Museum of African American History and Culture i Washington för nio år sedan stod hon tillsammans med sin vän framför en vägg med namn på slavskepp från olika länder och statistik över hur många människor som överlevde resorna.
Då uppmärksammade han henne på att inga svenska skepp fanns representerade. När hon frågade varför svarade han att Sverige också varit delaktigt i slavhandeln.
För Bergfeldt blev upptäckten omvälvande.
– Varför hade jag inte fått veta om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln när jag gick i skolan? sa hon i samtalet.
Hon menade att den delen av historien inte passar in i den svenska självbilden.
– Jag är uppvuxen med bilden av att Sverige är ett neutralt land, det goda samvetet. Att vi då ville tjäna pengar på den transatlantiska slavhandeln för 250 år sedan rimmar illa med den bilden.
I samtalet tog hon också upp att flera motioner i riksdagen om att göra den svenska slavhandelns historia till obligatorisk undervisning har röstats ner. Även förslag om en nationell minnesdag för slaveriets avskaffande har avslagits.
På frågan om vad hon hoppas att bokserien ska leda till svarade Bergfeldt att hon både vill berätta gripande människoöden och bidra till ökad kunskap om Sveriges historia.
– Jag vill också att människor ska få en aha-upplevelse när de läser. Att man tänker: ”Nej, men så kan det ju inte ha varit.” Och sedan läser efterordet och inser att jo, så var det faktiskt.
Hon uttryckte även en önskan om att berättelsen ska få större plats i skolundervisningen och kopplade frågan till dagens samhällsutveckling.
– Jag tror att vi måste veta var vi kommer ifrån för att förstå vart vi är på väg.
Under arbetet med boken reste Carina Bergfeldt bland annat till Saint-Barthélemy, den tidigare svenska slavkolonin i Karibien. Där möttes hon av en exklusiv turistmiljö där spåren av slaveriet nästan helt saknades, trots att ön fortfarande bär tydliga svenska namn och symboler.
– Men det var ju slavar som byggde den ön, inte svenskar. Den delen är helt borta ur berättelsen, berättade hon.
I researcharbetet besökte Carina Bergfeldt även slavfort på Guldkusten i dagens Ghana. Där såg hon bland annat kvarlämnade kedjor och brännmärken som användes för att märka människor som sålts som slavar. Ett av märkena var danskt och format som ett hjärta, något som gjorde starkt intryck på henne.
– Tanken på att man först köper människor, sedan brännmärker dem som djur – och dessutom gör märket till ett hjärta – är så absurd, sa hon.
Boken utspelar sig år 1790 och följer två par vars liv flätas samman: Yaa och Kwamé i Ashantiriket i nuvarande Ghana samt det svenska paret Axel och Milda. Axel får arbete som justitiarie på Saint-Barthélemy och reser tillsammans med sin hustru från Stockholm till kolonin.
Genom de svenska karaktärerna ville Bergfeldt också skildra hur människor gradvis kunde vänja sig vid slaveriet. Hon berättade att det finns tusentals brev från svenskar på Saint-Barthélemy bevarade och att tonen i breven förändras över tid.
– Det är skrämmande hur snabbt människor vänjer sig vid ett system, sa hon.
I romanen finns även prästen Sven Thunberg med, en verklig person som tjänstgjorde på ön. Bergfeldt beskrev hur kyrkan hade en roll i kolonialsystemet genom att döpa slavarna och ge dem nya namn.
Samtidigt vill hon lyfta fram de människor vars röster sällan fått plats i historieskrivningen, särskilt svarta kvinnors erfarenheter.
– Därför har Yaas röst varit den viktigaste för mig i boken. Hon skulle vara en stark människa med känslor, drömmar och driv, sa hon.