”Det handlar om livet”

Erica Niggol är en av ledarna för Livsstegen i Falköping.

Från Mariestad via Bottnaryd och Falköping till Stockholm och sedan tillbaka till Falköping igen. Den resan har Erica Niggol gjort. Nu delar hon med sig av sina erfarenheter som ledare för självhjälpsprogrammet Livsstegen i S:t Olofs kyrka.

När jag och Erica möts i Kyrkans hus har hon precis avslutat en livsstegsgrupp och det är mycket känslor i omlopp. Arbetet i grupperna ger mycket, för både deltagare och ledare. 
– Det är en förmån att få vara ledare och uppleva hur människor i alla åldrar delar med sig av sina livshistorier. Under åren har jag sett så många som fått hjälp i grupperna, säger Erica.
Hon kommer ursprungligen från Mariestad med började sin yrkesbana som församlingspedagog i Bottnaryd i slutet av 1980-talet. Efter det arbetade hon en tid i Fredriksbergs kyrka i Falköping innan flyttlasset gick till Stockholm och Katarina församling. Där stannade hon i många år innan hon gick i pension 2021. 
Nu är hon tillbaka i Skaraborg igen. För några år sedan köpte hon en sommarstuga i Vartofta-Åsaka som hon under pandemin gjorde i ordning till året-runt-boende.  

För ”normalstörda”

Det var under åren  i Katarina församling som hon kom i kontakt med Livsstegen.
– Grundaren Olle Carlsson var min arbetskamrat. Jag gick själv programmet och tyckte att det var bra. Det hjälpte mig att lära känna mig själv. Efter ett par år tog jag över ansvaret för livsstegsgrupperna i Katarina och var bland annat handledare åt dem som ledde grupperna.  
Livsstegen utgår från de tolv steg som formulerades redan på 1930-talet av Anonyma alkoholister. Stegen har sin utgångspunkt i ignatiansk andlighet, en visdom som under lång tid praktiserats i kloster. Livsstegen är prästen och författaren Olle Carlssons egen tolkning och översättning av stegen och de riktar sig till alla som söker en varaktig livsförändring. Alla människor kan använda sig av metoden, oavsett vad det är man vill förändra. 
– Vi brukar säga att det är en självhjälpsgrupp för ”normalstörda”. Det är inte ett program bara för missbrukare och du behöver inte vara troende kristen för att gå. Alla är välkomna. Det handlar om livet, helt enkelt, säger Erica och tillägger att det skulle vara roligt om fler män ville gå med i Livsstegen. Idag är majoriteten av deltagarna kvinnor. 

Livsstegsmässa varje torsdag

Att gå livsstegen blir en aha-upplevelse för många. Att få stöta och blöta det som skaver i livet tillsammans med andra kan ge så mycket tillbaka. 
– Det är fantastiskt att i en grupp få berätta det man själv vill ur sin livshistoria och ingen avbryter eller kommenterar. Det kan vara både skrämmande och en avgörande upplevelse för många, berättar Erica.
Idag finns det livsstegsgrupper på många orter runt om i landet och intresset fortsätter att växa. Jag undrar vad det är som gör att så många söker sig till programmet.
– Många har ett hinder i sitt liv. Vi pratar om maktlöshet på första träffen och det gör att man är nyfiken och vill lära känna sig själv och jobba med hindret i olika steg, säger Erica. 
Under förra året tog Erica kontakt med Fredrik Stiernstedt Östblom som är ansvarig för Livsstegen här i Falköping. Idag är hon ideell medarbetare i pastoratet. 
– När jag började var det bara Fredrik som jobbade med Livsstegen. Jag minns att han sa att han kände sig lite ensam i arbetet och jag ville vara med och bidra. Nu har vi blivit ett riktigt team och det är fler och fler som hittar in, berättar Erica. 
Hon vill såklart gärna att ännu fler ska upptäcka Livsstegen. Ett bra sätt att få prova på vad programmet handlar om är att vara med på den mässa som inleder livsstegsgruppernas träffar varje torsdag i S:t Olofs kyrka.  
– Livsstegsmässan är öppen för alla och den utgår från de tolv stegen. Vi går igenom stegen i korthet där, förklarar hon.

Ett härligt samtal börjar lida mot sitt slut och Ericas hundar, Inez och Tindra, väntar på henne i bilen för en tur i det fina vädret. Jag blir kvar en stund och funderar på vårt samtal. Erica utstrålar glädje och värme och är en person som lyfter dem hon möter. Men hon har också skinn på näsan och vet vad hon vill. 
Psalmversen här nedan har Erica själv valt. Texten stämmer så bra med vad vi pratat om och delat. 

”Jag skulle vilja våga tro. Jag kan ju inte mer. Som kornet väntar tid att gro, att livets under sker, så väntar jag och längtar jag att jag skall få den tro jag inte själv kan nå.”  
(Sv. Psalm 219:4 )

Text: Birgitta Lindh