De fredliga motkrafterna

Det pågår ett arbete för fred, med ickevåldshandlingar som grund, såväl internationellt som lokalt i Sverige. Ett arbete som drivs av aktörer som ser försoningsarbetet som ett av kyrkans viktigaste huvuduppdrag. I januari bjöd Sveriges kristna råd in till rådsmöte med ekumeniska samtal om fred. I de heliga martyrernas syrianska katolska kyrka i Akalla samlas därför kristna från ett flertal olika samfund för att föra samtal om fred och kristen tro. Där finns vår ärkebiskop, Martin Modeus, där finns Kerstin Bergeå från Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Där finns också Katerina Pekridou från CEC, Conference of European Churches, för att berätta om ett fredsarbete som tagit fart sedan det storskaliga kriget mellan Ryssland och Ukraina utbröt. 

–Kriget ökade fokus på fredsfrågan inom CEC, säger Katerina Pekridou, och berättar om det fredsinitiativ hon ansvarar för, som går under namnet ”Pathways to Peace” – en ambition att påminna om freden som ett kristet kall i ett större perspektiv och att föra samman de kristna kyrkorna i en gemensam röst och ett gemensamt arbete för att gynna en rättvis fred, inte minst i Ukraina.

– Det var många av oss som upplevde kriget som en brutal väckarklocka. CEC startade som ett fredsskapande initiativ under kalla kriget, men många av de europeiska länderna har inte behövt förhålla sig till krig på väldigt lång tid, även om det har funnits en del konflikter i Europa. Det som händer i Ukraina har gjort det verkligt för många fler igen. Och fredsarbetet har blivit en högaktuell fråga för alla våra medlemmar. Det är i sig inget nytt att tänka fred i de kristna kyrkorna. Men just nu funderar vi mycket kring hur vi ska positionera oss som kyrkor. Och ”Pathways to peace” är ett forum för de här frågorna, säger Katerina.

I arbetet med CEC och ”Pathways to peace” är Katerina stationerad i Bryssel - den europeiska politikens huvudstad. – Det går inte att tro att man kan prata teologi i de här sammanhangen utan att också komma in på politik. Fredsfrågan blir väldigt politisk när ett krig pågår så nära. Alla stater vill skydda sina invånare och kyrkan är i vissa fall nära knuten till staten. Det går inte att komma ifrån. Så vi behöver vara både teologiska och politiska och finnas med som en röst i dialog med de europeiska institutionerna.

Vilken roll ska de kristna kyrkorna ha i ett politiskt landskap där kriget är ett faktum?
– Det finns inget enkelt svar på det. Men jag ser det som början till ett hopp bara att vi har startat de viktiga samtalen, och fokuserar på alternativa sätt att mötas, på hur vi kan sitta tillsammans och reflektera. Det är ju en lyx vi har, vi som inte befinner oss mitt i ett krig. Det är verkligen inte lika lätt för de som förlorat sin familj och fått livet förstört i Ukraina att tänka på försoning. Därför blir det vår skyldighet, vi som är tredje part, att visa på alternativa vägar. Vi kan sätta press på våra respektive regeringar att mana till eldupphör och arbeta mer med diplomati, säger hon.

Men kraven på fredliga samtal och riktningar kan enligt Katerina inte bara ställas på regeringar, politiker och världsledare. Ett fredsarbete behöver ske på flera fronter. Inte minst internt inom den ekumeniska organisation hon själv företräder. – Det finns en kristen diskurs också bakom invasionen av Ukraina. Det kan vi inte ignorera. De ryska kyrkorna för en diskurs som handlar om att bygga imperier. Och flera europeiska kyrkor för en liknande diskurs. Den bilden ska vi utmana. Och för att kunna göra det behöver vi se oss själva. Om vi ska kunna arbeta för fred behöver vi se vår egen roll i historien. Religioner har varit orsak till krig och förtryck, även de kristna kyrkorna. Vi behöver namnge situationer där kyrkan varit delaktig i våld, har ett ansvar att vara öppna med det och erkänna våra misstag. Vi har varit både förtryckta och förtryckare. Om vi inte erkänner det och sonar det kan vi aldrig gå vidare och bli trovärdiga i en fredsdebatt. Så just nu behöver vi även ställa en hel del frågor inåt. Det är en viktig del i arbetet mot en rättvis fred - försoning.

Diakonen Ebba Älverbrandt arbetar i ett område som kallas NHL – Nydala, Hermodsdal, Lindängen – i Svenska kyrkan Malmö, ett område som av polisen klassats som särskilt utsatt när det gäller våld och brottslighet. 2016 ägde flera skjutningar rum i nära anslutning till det dåvarande församlingshemmet i Hermodsdal. Trots det grova våldet fortsatte verksamheten som vanligt. Det ledde till just en sådan kritisk blick på sig själv och kyrkan som Katerina Pekridou menar kan bli början på en väg mot ett försoningsarbete. Området hade hög statistik av både skjutningar och bombningar. Ändå blev det tyst. Malmö stad skickade inga krisstödjare, och civilsamhällets aktörer hade ingen gemensam beredskapsplan. Kyrkan var inget undantag. Men när en ung pojke i ett annat område råkade ut för en allvarlig mopedolycka, klev samhället in med allt sitt stöd, inklusive kyrkan. Ebba Älverbrandt menar att det var ett uttryck för en strukturell orättvisa.

– Jag förstod inte varför ingen agerade när unga pojkar blev skjutna i de här utsatta områdena, inte ens vi som kyrka gjorde något. I stället upplevde jag att vi stängde in oss i vår planering av församlingens verksamheter. Vi var mer upptagna med att prata om priset på fikabröd i kaféet eller att diskutera om en eller två präster skulle tjänstgöra i högmässan än att faktiskt ge oss ut och möta människorna i området som ju var i kris, att göra det vi ska, nämligen missionera – att sändas ut i tjänst. Vi kunde på sin höjd tända ett böneljus i församlingssalen och vi var ofta snabba att skriva på instagram att ”vi håller kyrkan öppen”. Men det är alldeles för långt ifrån allt. Människor vill, enligt Ebba Älverbrandt samlas på minnesplatsen för det inträffade, och då är det just där kyrkan ska vara; dela sorg och saknad med människor, stanna en stund, lämna en blomma eller en dikt. Ställa ett böneljus bland de andra ljusen. – Vi kan inte sitta i kyrkan och vänta på att någon ska ta sig dit. Vi ska vara bland människorna.

I samtalen kring vad kyrkan borde göra i den här typen av kriser hörde hon kollegor nämna att ”vi ska inte vara i vägen”, ”det där är polisens jobb” , ”de skjuter bara på varandra”. – Men de är våra församlingsbor, oavsett trosinriktning eller medlemsskap. Min erfarenhet är att människor bryr sig väldigt lite om religiös tillhörighet i de här krislägena. Det de bryr sig om är att ha någon bredvid sig, någon som klarar att härbärgera deras känslor. Ebba Älverbrandt anser att kyrkan ska stå för det hon kallar för reparativa åtgärder, som en motsats till de repressiva åtgärder som regeringen återkommande pratar om. Att dessa repressiva åtgärder inte får stå för sig själva, utan att reparativa omsorgspraktiker måste finnas parallellt. – Som kyrka kan vi inte kan stoppa brottsligheten, men vi kan försöka trygga områden, med psykosocialt stöd, och på så sätt dämpa det upptrappade våldet, genom att visa att någon stannar, inte bara de första dagarna, utan längre. Vi kan hålla interreligiös bön tillsammans med andra samfund på platsen där en skjutning inträffat. Visa att vi står tillsammans i försoningens tjänst.

För Ebba och några medarbetare blev det tydligare vad kyrkans uppdrag handlar om när de vid en ny skjutning tog sig till minnesplatsen, där fotbollsspelande barn blivit vittnen till ett brutalt mord, och mötte klasskamrater till den mördade och mammor som bodde med sina barn i trappuppgången bredvid. – Det blev så tydligt då att vi människor hänger ihop. Att skadorna aldrig är individuella, alltid relationella. Erfarenheten blev Ebbas kall. I nära samarbete med Malmö stads krisstödsorganisation, civilsamhällesaktörer och trossamfund byggdes en trygghetsskapande samverkansmetod upp i NHL-området, som fick namnet Lokal Beredskap NHL. Fosie församling, där Ebba Älverbrandt arbetar, Röda korset och Islamiska förbundet, fick i uppdrag av Malmö stad att facilitera samverkansarbetet, vars syfte är att arbeta i efterföljden av en händelse, och vara ett komplement till Malmö stads krisstödsorganisation. – Vi som är civilsamhällesaktörer känner ju området och de människor som bor här. Men vi sprang på lite olika bollar. På det här sättet fick vi ett gemensamt uppdrag från staden, där Malmö stads krisstödsorganisation har det övergripande ansvaret.Det var viktigt för oss att staden inte skulle lämna över ansvaret på oss. – Vår huvuduppgift handlar om att trygga området på olika sätt. Vi kan stå med en kaffevagn eller varm choklad varje dag vid skolans slut och möta dem som är på väg hem efter att en händelse ägt rum. Vi kan tända en grill och vara medmänniskor för dem som känner att de behöver prata. Det finns ingen organiserad företagshälsovård på en kebab-restaurang. Men som kyrka kan vi erbjuda själavård och krissamtal.

När något allvarligt händer i NHL—området kontaktar Malmö stads krisstödsorganisation den lokala samordnaren och lämnar information om det som hänt. Den lokala samordnaren informerar medlemsaktörerna om händelseförloppet och tar beslut om huruvida gruppen ska sammankallas. Genom att alla aktörer får korrekt information samtidigt så undviks risken att felaktiga rykten sprids. Arbetsgruppen avgör tillsammans vilka trygghetsskapande insatser som kan behövas i området och samordnar dem på lämpligt sätt. Oftast handlar det om enkla men viktiga insatser som alla handlar om närvaro på platsen. Under sina nio år som diakon har Ebba Älverbrandt aldrig upplevt att någon har tagit avstånd från henne för att hon arbetar för Svenska kyrkan, trots att hon verkar i ett mångkulturellt och mångreligiösa samhälle där iSvenska kyrkan är i minoritet. Men skulle det vara så finns det numera en intern trygghet mellan medlemsaktörerna och Malmö stad krisstödsorganisation som gör att man kan hjälpa varandra och hänvisa någon vidare till någon som kanske känns bättre att prata med. Vi kan bygga broar till det stöd som finns inom kommunen och vice versa. Numera känner de inte bara till varandras organisationer, de känner varandra. – Jesus sitter väl inte hemma i sitt lilla hus när något händer. Han är ju där människor är. Och det är i hans spår vi vandrar. Diakonin måste ha sin utgångspunkt i teologin, och teologin måste i sin tur praktiseras och göras levande för att få trovärdighet. Det räcker inte att tända ett böneljus och skriva att ”vi finns här” på facebook. Vad betyder det om vi sen håller dörrarna stängda mot verkligheten? I januari skedde en ny skjutning i Ebbas område. – Förr fick jag ont i magen när jag inte visste om någon skulle komma att engagera sig. Nu vet jag att alla sätter igång direkt. Ingen behöver ensam dra i det. Vi vet vad vi ska göra. Och det hänger inte på eldsjälar. Alla vet. Fortfarande behöver kyrkportarna stå öppna så att människor kan tända ett ljus i ljusbäraren eller komma in och be. Men själva missionsuppdraget att vara med och laga världen gör vi allra bäst tillsammans med människor där de vill vara, vid minnesplatsen.

Som ett steg i sitt europeiska fredsarbete, berättar Katerina Pekridou, planerar ”Pathways to peace” en resa till Ukraina under 2024. För att vara bland människorna som lever i konflikt. För att Ukraina är en komplex och laddad teologisk plats. För att de ukrainska kyrkorna behövs i den europeiska debatten och finns representerade i CEC.

– Mål för resan att skapa nätverk med kyrkliga ledare. Att prata om bevarandet av religiösa platser i Ukraina och att lyfta den kristna versionen av fred i allas medvetande. En rättvis fred. Vi behöver möjliggöra den diskussionen. Men också sätta oss in i de scenarier som vi hör kring kriget från Rysslands sida, som blir deras anledning till konflikt. Då och då höjs röster utifrån den här typen av fredsinitiativ som anser att de diplomatiska försöken och tankar om ickevåld skulle vara naiva. Vad säger Katerina om det? – Jag ser utmaningar i att många tänker väldigt binärt; antingen bidrar vi med vapen eller så är vi helt passiva. Så är det ju inte. Ickevåld kan vara mycket aktiva handlingar. Det är inte att uppmuntra passivitet. Jag ser det som kyrkans roll att se andra alternativ. I andra världskriget såg vi flera kristna som utförde ickevåldshandlingar som räddade liv. Idag i Belarus ser vi hur människor som är emot kriget saboterar tågrälsen för att fördröja vapentrafiken till Ryssland. Det är exempel på en ickevåldshandling, ett aktivt motstånd som fördröjer våldet. Det höjs verkligen en del röster för att det skulle vara naivt att prata om ickevåld. Men det stämmer ju inte. Sådana här saker bevisar att ickevåld kan ha reell effekt.