Matkalla

Istuin Forsin kirkossa helluntaipäivän messussa toukokuussa 1992 ja yritin pysyä mukana. Ruotsin kieli oli vielä ruosteessa ja tarjosi monia haasteita. Päivän tekstit antoivat kuitenkin lohtua: luettiin kuvaus siitä, miten Pyhä henki sai ihmiset puhumaan vieraita kieliä, ja koolla olevat, ympäri maailmaa tulleet muukalaiset kuulivat puhuttavan omaa kieltään. Omaa kieltä vieraalla maalla, mikä rohkaisun paikka! Päivän messu puhui puolestaan tuttua messukieltään, jota saattoi ymmärtää. 

Kirjoitan tätä junassa. Tunnen olevani kotona! Olen kotona tässä maassa, mutta myös kotona matkaajan roolissani. Elämä on kuljettanut minua moniin paikkoihin, ja olen siitä kiitollinen. Välillä sulkeutuu ovia ja aukeaa uusia. Joiltakin lähdöiltä myöhästyy auttamatta. Ruotsinsuomalaisena kirkon työntekijänä olen usein kokenut olevani virkani vanki: jos minä lopetan, tuleeko ketään tilalle? Sammuttaako viimeinen valot? 

Jossain ruotsinsuomalaisuuteni alkuvaiheessa sain puhelun Suomesta - se oli niitä aikoja, kun vielä soitettiin! Pikkuinen sukulaistyttö oli ikävissään ja pyysi käymään. ”No ei se nyt oikein onnistu, kun olen täällä meren takana?” Vastaus ei antanut odottaa itseään: ”Kyllähän se onnistuu! Menet vain laivaan ja laiva peruuttaa takaisin Suomeen.” Miten selitän viisivuotiaalle, että elämän laivat kulkevat vain eteen päin? Sen hän lienee nyt aikuisena itsekin oppinut. 

Ikääntyessä elämään tulee laajempi perspektiivi. Tulee käydyksi läpi  muistoja, papereita, tavaroita, ja jokainen niistä herättää oman prosessinsa. Olen taas matkalla! Muistojen laivat kulkevat kyllä takaperin. On hyödyllistä miettiä, millaisia polkuja olemme kulkeneet päästäksemme tähän paikkaan. Vieläkö voin kysyä tietä omalla kielelläni? Juna on pian määränpäässään, mutta matkani jatkuu. Tavataan Klosterin kirkossa joka toinen sunnuntai!

Tässä vielä rukous kesän matkoille. Löydät sen myös Ruotsin kirkon suomenkielisestä virsikirjasta. 

Jeesus, sinä tyynnytit myrskyn, kävelit veden päällä ja menit toiselle rannalle lepäämään. Meri ei ole sinulle outo - eikä enää minullekaan.

Nämä laivat toivat minut meren yli uuteen maahan. Ne kuljettavat minua kotimaasta toiseen, enkä aina tiedä, olenko menossa vai tulossa. Nämä laivat ovat kantaneet minua, kun olen ollut iloinen ja surullinen, kun olen ollut levännyt ja väsynyt. Olen taas kerran laivassa. Siunaa kaikkia, jotka matkustavat kanssani ja heitä, jotka tekevät täällä työtään. Varjele tämä matka. Aamen.

Helena Puula Niemonen
Diakoni, eläkeläinen

 

På väg

Jag satt i Fors kyrka på pingstdagens mässa i maj 1992 och försökte hänga med. Svenskan var ännu rostig och den erbjöd många utmaningar. Dagens texter gav ändå tröst: det lästes om hur den helige anden fick människorna att tala främmande språk och de främlingar, som samlats där ifrån olika länder i världen, fick höra sitt eget språk talas. Det egna språket i ett främmande land, vilken uppmuntran! Dagens mässa innehöll bekant mäss-språk som jag kunde förstå.

Jag skriver det här på tåget. Jag känner att jag hör hemma här! Jag är hemma i det här landet, men också hemma i rollen som en resande. Livet har fört mig till många olika platser, vilket jag är tacksam för. Ibland stängs dörrar och nya öppnas. Ifrån vissa avresor blir man ohjälpligt försenad. Ofta har jag som Svenska kyrkans sverigefinska medarbetare känt mig vara min tjänsts fånge: ifall jag slutar, kommer någon i mitt ställe? Släcker den sista belysningen?

Någonstans under början av min sverigefinskhet fick jag ett samtal ifrån Finland – de var de tider där man fortfarande ringde varandra! En liten flicka ifrån släkten saknade mig och bad mig komma och hälsa på. ”Nja, det fungerar nog inte för jag är ju här på andra sidan havet?”. Svaret lät inte vänta på sig: ”Klart att det fungerar! Du går bara ombord på båten och båten backar tillbaka till Finland.” Hur förklarar man till en liten femåring, att livets båtar bara går framåt? Det har hon nog själv som vuxen lärt sig till slut.

När man åldras får man ett bredare perspektiv. Man går igenom minnen, papper, saker och allt detta väcker egna processer. Jag reser igen! Minnenas båtar går faktiskt bakåt. Det är nyttigt att fundera på hurdana stigar man har gått för att komma fram till den här platsen. Kan jag fortfarande fråga om vägen på mitt eget språk? Tåget är snart framme vid slutdestinationen, men min resa fortsätter. Vi träffas i Klosters kyrka varannan söndag.

Här kommer en bön för er på sommarens resor. Ni hittar den även i Svenska kyrkans finska psalmbok s. 1775 (i den psalmboken som är översatt till finska, Ruotsin kirkon virsikirja).

”Jesus, du lugnade ner stormen, du gick över vattnet och gick till andra stranden för att vila. Havet är inte främmande för dig – inte längre för mig heller.

Dessa båtar tog mig över havet till det nya landet. De för mig från ena hemlandet till det andra, och jag vet inte alltid, ifall jag är på väg dit eller på väg tillbaka. Dessa båtar har burit mig, när jag varit glad och ledsen, utvilad och trött. Än en gång är jag ombord. Välsigna alla som reser tillsammans med mig och alla dem, som arbetar här. Beskydda denna resa. Amen!

 

Helena Puula Niemonen

Diakon, pensionär

Senast ändrad 31 augusti 2026

Synpunkter eller frågor på sidans innehåll?

eskilstuna.pastorat@svenskakyrkan.se