Bakom flyktingstatistiken finns hjärtan som älskar

Nyheterna matar oss med fragmenterade bilder av kris och konflikter. Fotografen Pieter ten Hoopen vill erbjuda något annat: sammanhängande berättelser som påminner oss om att det bakom statistiken finns människor som älskar, sörjer och hoppas. I höst visas två av hans utställningar i Klosters kyrka – ”Love always” och ”Childmothers”. 

Pieter ten Hoopen har ägnat sitt yrkesliv åt att dokumentera människor i kris och utsatthet, och visa människors förmåga att bevara sin värdighet även i sina svåraste stunder. När han berättar om sitt arbete, är det med en övertygelse om fotografins möjligheter att skapa en förståelse mellan människor. 

– Sett i backspegeln så kretsar de flesta av mina fotoprojekt kring mänskliga rättigheter i någon form, om humanitära frågor, säger han och räknar upp flyktingfrågan, jordbävningar och missbruk som exempel. 

Kanske handlar det om att låta fotografierna bygga broar mellan världar som normalt aldrig möts. Hur kan någon som är född och uppväxt i Eskilstuna förstå vad det innebär att vara på flykt? Det är en komplex utmaning i vår tid. Pieter ten Hoopen beskriver hur han i början av den stora flyktingvågen till Sverige, för tio år sedan, såg hur människor öppnade sina armar och sina hjärtan för de som kom som flyktingar. Men att han nu sett en annan fas av samma våg, där vi i stället sluter oss och stänger dörren. Det var i den kontexten som idén till projektet ”Love always” föddes. Istället för att dokumentera flyktingkrisen genom traditionella nyhetsbilder, bestämde sig ten Hoopen för att närma sig ämnet genom en annan lins som var mer universell – kärleken. 

– Även de som har stängt sina hjärtan för flyktingar mest kan nog förstå sig på kärlek. Så idén kom att genom fotografier och berättelser skildra kärlekshistorier, där människor som har flytt berättar om sin relation till den person de har flytt tillsammans med, eller som de flyr till, eller som de kanske tvingats lämna bakom sig. 

Projektet, som utformades tillsammans med Sverige för UNHCR, tog honom till några av världens största flyktingläger, och till de karavaner som förflyttar sig längs världens flyktvägar. Han slogs av hur människors ansikten kan lysa upp när de får berätta om sina relationer – om första mötet, om kärleken och om minnen av det som har varit. Men projektet visade också kärlekens andra sida: 

– Väldigt många berättar ju också om dem som inte finns där längre. Kärleken går hand i hand med stor sorg. 

I projektet ”Childmothers” reste ten Hoopen tillsammans med Plan International till sju olika länder för att dokumentera barnmödrar, barn som föder barn – en global kris som drabbar miljontals flickor. Men istället för att bara fotografera deras utsatthet i vardagen, byggde han en portabel fotostudio. 

– Jag ville att de skulle känna sig stolta i fotograferingsstunden. En fotostudio är generellt en plats man högtidligt besöker när det hänt något viktigt, för att ta ett familjeporträtt. Så jag tänkte att jag skapar en studio och tar den till platser dit de här barnen kan komma, och de får sitta med sitt barn och ta sitt familjeporträtt. Det skapade ett allvar, även bland alla åskådare som stod runt omkring. Jag minns speciellt ett par tillfällen i Burquina Faso och i Bangladesh där alla runt omkring på gatan blev helt tysta så fort tjejen satt i studion med det lilla barnet, tills jag var klar med fotograferingen. Och det var fint att se flickornas ansikte vid de tillfällena. De verkade ganska stolta i den stunden. 

Pieter ten Hoopens sätt att närma sig sina motiv präglas av direkthet. Medan många fotografer ägnar lång tid åt att komma människor nära har han ett annat arbetssätt: 

– Jag tror på en tidig ärlighet i en dialog. Jag frågar det jag vill fråga. Oftast upptäcker jag ganska snart om en person tycker om det och då har vi etablerat en god kontakt med öppenhet. 

Ärligheten präglar också hans bildspråk. Han förklarar själv att han vill vara starkt visuell och starkt emotionell. Kanske till och med poetisk. 

Efter att i decennier ha dokumenterat mänskligt lidande kan man kanske förvänta sig att ten Hoopen skulle ha blivit cynisk. Men perspektivet är mer nyanserat. 

– Självklart är man inte alltid helt positiv. Jag vet ju att det är tufft för väldigt många människor. Men det är också mycket som blir bättre över åren. Det är ju inte enbart en negativ utveckling. Det handlar om att behålla hoppet utan att förlora realismen. Det är väl ungefär som det kan vara för den som arbetar inom sjukvården. Du gör det du ska göra. Du slutar inte för att människor fortsätter att vara sjuka även nästa dag, utan du knegar vidare och hoppas att du blir lite klokare på vägen. 

När Pieter ten Hoopen talar om sitt arbete blir det tydligt att han inte tänker i termer av enstaka, ikoniska bilder. För honom handlar allt om serier. Ungefär som en lagsport, där alla bilder arbetar tillsammans mot ett slutmål. Kanske är det här som hans fotografiska filosofi möter det existentiella. Livet består helt enkelt inte av isolerade ögonblick utan av sammanhängande berättelser, våra egna är dessutom sammanlänkade med andras. Våra liv flätas samman – av kärlek, av sorg och av hopp.

Läs mer om biståndshösten i Eskilstuna!