Lyssna

Hej församlingsbo!

Doris skriver för att hålla hundra år av minnen vid liv

I samband med premiären av Fotografiskas utställning ’’News Flash-ett sekel av nyheter’’ som visar nyhetsbilder från TT:s enorma bildarkiv från 1921 till idag, bjöds alla Sveriges 2700 hundraåringar in till premiärfest. Doris Gillberg som bor i Adolf Fredriks församling var en av de inbjudna hundraåringarna och jag möter henne för att prata om hennes liv och hur det känns att vara hundra år. Doris rör sig snabbt och lätt när hon slår sig ned mittemot mig och hennes blick är pigg och vänlig.
–Det kändes stort att bli inbjuden till Fotografiska! Vi var åttio 100-åringar som fick gå på röda mattan och blev bjudna på bubbel och tilltugg. Det var väldigt trevligt!
När Doris mobil plötsligt ringer tar hon snabbt och vant upp den för att svara att
hon ringer upp lite senare. Doris berättar att hon växte upp i Borås och flyttadetill en liten skruttig lägenhet på Gambrinusgatan i Stockholm när hon gifte sig 1950. Hon säger att hon fick ett mycket lyckligt äktenskap med sin man i 70 år. Tillsammans fick de tre söner och för varje barn flyttade de till en större bostad. Doris bodde ett tag i Kärrtorp och sedan 17 år i Jakobsberg innan de flyttade tillbaka in till stan igen. Nu har Doris bott i Adolf Fredriks församling sedan 1974.

I samband med att hennes man gick bort och begravningen skulle ordnas i Adolf Fredriks kyrka fick hon närmare kontakt med vår husmor Göta och kyrkoherde Annika. Så blev det så att hon började besöka vårt torsdagsfika regelbundet. Doris går ofta på våra konserter och gudstjänster och uppskattar musiken oerhört mycket. Hon minns också med glädje alla de födelsedagsfester som församlingen har arrangerat genom åren.

Jag ber Doris berätta lite om sitt liv. Som så många kvinnor på 50-talet var Doris hemmafru medan barnen var små. Hon var lite orolig över att kunna ta sig in på arbetsmarknaden efter tio år hemma men den oron skulle visa sig vara obefogad. Doris sökte jobb på Regeringskansliet och fick anställning på telefoniavdelningen. När telefoni senare automatiserades blev en av Doris uppgifter att åka runt i landet och undervisa i det nya systemet.
–Jag gillade att lära ut saker och fick ofta i uppgift att lära upp nya unga anställda
på Regeringskansliet. Att jobba i Rosenbad var roligt och man kände att man befann sig i händelsernas centrum. Jag fick alltid veta de senaste nyheterna om det som hände i världen. Doris jobbade på Regeringskansliet ända tills hon gick i pension och fick se många politiker komma och gå.

Doris verkar väldigt tillfreds med det liv hon har och har haft. Hon säger flera
gånger att hon har haft ett mycket bra liv och att hon ofta tänker tillbaka på sin
barndom med glädje.
–Även om jag nu lever ensam känner jag mig inte ensam eftersom jag har tät kontakt med mina barn. Det tråkiga är att många av ens vänner går bort, även de som är över tio år yngre än jag själv.

Ett äventyr som Doris tycker är speciellt att tänka tillbaka på är sommaren 1939. Doris var då 18 år och tillsammans med en kompis liftade hon till Tyskland. Hennes föräldrar var helt ovetande om eskapaden och själva kunde tjejerna inte ana att kriget skulle bryta ut bara någon månad senare. Doris berättar att den sommaren var otroligt varm då de reste runt till olika ställen i Tyskland.
–Vi var så unga och blåögda och visste ju inte att det skulle bli krig så plötsligt.
I Berlin bodde vi några nätter på ett vandrarhem på en båt och där var det utegångsförbud efter klockan 21. På lördagen kände vi att vi ville se nattlivet på
Berlins gator och bestämde att vi skulle stanna ute hela den varma sommarnatten. Det blev en rolig och spännande natt i Berlin!

En eftermiddag när Doris var ute själv och letade efter ett ställe att äta på, stötte
hon ihop med ett äldre par. När de fick reda på att Doris var från Sverige bjödde  hem henne. De hade två söner varav den ena hade en flickvän i Göteborg så de ville gärna lära känna någon från Sverige. Doris följde med paret hem och blev bjuden på mat och fick träffa deras ena son Heinrich.
–Henrich var väldigt trevlig och tog med mig ut för att visa Berlins nattliv. Henrich berättade att hans pappa var bankdirektör, men att han inte fick arbeta längre på grund av att han inte tyckte om Hitler. Han blev helt utstött och de var utan inkomst och förtvivlade.
–När jag sen kom hem till Sverige fick jag brev från dem där de bad mig skicka vitaminer för att mannen var undernärd. Doris ordnade två enlitersflaskor med vitaminolja som hon skickade till dem. Senare fick hon veta att Henrich hade
dött som soldat i kriget.

Doris berättar att hon skriver mycket.
–Det är väldigt roligt att och det håller minnena vid liv. Jag skriver om
mitt liv och började när mina barn flyttade hemifrån. Då skrev jag anteckningar
till mina barn om tiden från att de föddes till de flyttade hemifrån. Senare har jag skrivit om de resor jag och min man har varit med om. Jag brukar också skriva när en dag är speciell. Det kan vara en glädjens dag eller en sorglig dag, den skriver jag ned för att minnas. Under pandemin skrev jag om mitt liv från min födelse till att jag träffade min man. Meningen är att mina barn och barnbarn ska kunna läsa.

På frågan om vilken ålder hon känner sig som inombords svarar Doris;
–Man känner sig alltid ung tycker jag. Jag tänker mycket på hur det har varit och jag är tacksam för att jag kan röra på mig och inte har en massa mediciner
jag måste ta. De lärdomar Doris vill dela med sig av är att alltid försöka vara glad för det man har och att ta vara på det som är viktigt i livet i stället för att jaga en karriär, och att ta sig tid för familj och barn.


Text, och intervju, Anna Johanna Blom

Vykort Berlin ca1930 Stresemannstrasse