Jag kollar mig i spegeln och ser att jag har fått aningens fett runt magen. Borde inte ätit chipsen igår. Jag sätter på mig ett par byxor och en tröja, men inser att min kropp inte ser bra ut i dem. Jag måste byta om, jag måste se bättre ut. Stressad som jag är sminkar jag mig fem minuter innan jag ska gå och det blir fult. Med huvudet nerböjt går jag till skolan med ångest. Ångest över att alla kommer tycka att jag är ful och vedervärdig.
Under första lektionen sätter jag mig ner och kollar på Instagram. Jag ser ännu en influencer som varit utomlands, ännu en som har den mest idealiska kroppen (möjligtvis redigerad men det tänker man inte på, det är ju så en kropp ska se ut). Kan inte sitta så länge med mobilen, då jag måste lyssna på läraren. Det spelar ingen roll hur intressant det är, bara jag får högsta betyg på pappret. Motvilligt lyssnar jag på läraren medan hjärnspökena kommer tillbaka, duger jag verkligen?
När lektionen slutar smiter jag snabbt iväg och med böjt huvud direkt till
lunchen. Jag tar så lite mat jag kan och skyller det på att jag inte är så hungrig till kompisarna. Runtom bordet sitter mina så kallade vänner. De snackar om någon som gjorde ditten och datten men jag orkar inte lyssna. Nergrävd i mina tankar finns bara en tanke -
’’Duger jag som jag är?’’
Jag går ifrån ”kompisarna” med ursäkten att jag ska gå på toa. Direkt drar jag upp mobilen och ser ännu en som står under en palm med den smalaste midjan jag sett. Avund sprider sig i hela kroppen. Jag går in på toa och ser mig i spegeln. Jag är inte tillräcklig smal, alla måste tycka jag är tjock.
Efter skolan går jag hem, försöker plugga, men det går bara inte.
Allt för många tankar i huvudet går till annat, går till mitt utseende. Om jag klär mig snyggare så kanske jag duger?
Jag lägger mig i sängen och vrider på mig och kan inte somna. Det enda jag tänker är ”Duger jag verkligen?”
Som tjej är det här vardagsmat – inget konstigt med andra ord. Den dagliga födan majoriteten av alla ungdomar lever med. Osäkerheten är bara förnamnet. Dagens krav på samhällets unga, främst tjejer, är som tomtens önskelista, oändlig och utan slut. Det är som om samhället och dagens människor försöker skapa ett luftpalats. Men vem mår bra av det? Vem gynnas av detta klimat?
Under 3 år har jag varit aktiv i kyrkan. Jag har hört predikan efter predikan, budskap efter budskap, och det jag tar med mig från tiden jag har varit här är att jag duger som jag är.
Jag behöver inte göra mig till och samhället ska inte säga till mig hur jag ska vara. Jag duger som jag är.
Det budskapet är det mest aktuella för alla, från ungdomar som ställer alltför höga krav på sig själva, till vuxna som stressar ihjäl sig och människor som inte vågar vara sig själva. Ni alla ska veta att ni duger som ni är.
Jag ska själv erkänna att jag inte är helt tillfreds, utan jag är stundtals vilsen och känner mig oduglig. Men någonstans i bakhuvudet finns budskapet om att jag trots allt duger.
Vad har det här med försoning att göra då? Jo, det handlar om försoning med sig själv, att acceptera sig själv som man är, med sina brister och respektera att de finns där - att inse att man duger som man är.
/Elsa Magnusson, 17 år
ungdomsledare i Adolf Fredriks församling