S:t Olofs kapell

Det uppfördes 1935 genom frivilligt insamlade medel och drevs av en särskild stiftelse men övergick sedan helt i Hardemo församlings ägo, som numer är en del av Kumla pastorat.

Kapellet, ritat av arkitekt K. Martin Westerberg, Stockholm, är en utformat som en senmedeltida träkyrka med rektangulär plan, sakristia i norr, litet vapenhus i väster och brant takfall. Väggarna är utvändigt klädda med brun panel. Ytterdörren är prydd med beslag, som skildrar sägnerna kring S:t Olof. Interiören har ett tunnvälvt tak och panelklädda väggar med ett stort krucifix som altarprydnad. Kapellet renoverades 1969-70 med bland annat nytt altare, dopfunt, orgel samt tillbyggnad av sakristian (arkitekt Jerk Alton).

Kyrkportens motiv
Smidesutsmyckningen på kyrkporten skildrar sägnerna om S:t Olof, d.v.s. den norske kungen Olof Haraldsson som enligt traditionen besökte bygden på 1000-talet. Han sägs också ha döpt de första kristna i trakten vid S:t Olofs källa i Hardemo.

Bilden i mitten på den vänstra dörren visar Olofs dop, som enligt traditionen skedde i Normandie dit Olof kom som viking. Olof står böjd i dopkällan och en biskop döper honom. Bilden under visar hur S:t Olof kämpar mot ondskans makter.

AD = Anno Domino = I Herrens år
I och med sin död betraktades Olof som martyr och började dyrkas som helgon. Hans kvarlevor skrinlades i Nidaros (Trondheim) och man började bygga den stora katedralen till hans minne.

Smidena överst på dörrarna visar S:t Olof i himlen. Under tre änglar står han som segrare med riksäpplet i ena handen och kyrkan i den andra. Han välsignas av Jesus, den gode herden. Till höger sitter S:t Olof (säte i himmelen = helgonförklarad) och blir tillbedd av en man på knä.

S:t Olof
Olof införde kristendomen i Norge och kämpade där mot danskt inflytande. Efter att ha besegrats och flytt till Sverige – försökte han med svensk hjälp återvinna makten i Norge. Han dödades i slaget vid Stiklestad 1030, och denna händelse visas på den högra dörrens nedre del. Man ser återigen en böjd S:t Olof, denna gång inte för att döpas utan för att dödas.