Hur ser Svenska kyrkan på otrohet och skilsmässa?

Undrande

Michael Öjermo svarar:

Hejsan Undrande,

Din fråga ganska kort, men svaret borde bli väldigt långt för att klargöra alla aspekter.

Kyrkan har vigt människor till äktenskap under hela sin 2000-åriga historia, och under samma tid har människor varit otrogna och skilt sig. Från tid till annan har förändringar skett i kyrkans synd på samlevnad, äktenskap och allt vad som därtill hör.

Vad jag kan förstå undrar Du om den förfördelade parten har rätt att begära skilsmässa, om den andra parten varit otrogen. Den som inte brutit äktenskapslöftet, inte varit trogen, är i så fall ändå den som tar initiativet till en skilsmässa. Är inte det fel? Borde man inte till varje pris stanna kvar?

Jag lever i föreställningen att två människor som upplevat en sådan händelse kan bestämma att fortsätta sitt äktenskap. Man får i så fall reda ut vad som hänt, och förstås också förlåta varandra för det som gick snett.

Men jag anser också att ett äktenskapsbrott så allvarligt kan ha skadat äktenskapet att en fortsättning inte är möjlig. Då kommer många människor till insikt om att skilsmässa är enda alternativet. Det är i så fall otroheten som är upphovet till skilsmässan, och inte den förfördelade partens begäran om skilsmässa!

I svensk äktenskapslagstiftning har det tidigare funnits exempel på att något kan leda till skilsmässa som den ena parten gjort sig skydlig till, men där begäran om skilsmässa kan utlösas av den andra parten, den så att säga oskyldiga parten. Hamnade man till exempel på fästning för att avtjäna ett långvarigt straff för ett brott man begått, och alltså inte kunde bidra till familjens försörjning under lång tid, hade den andra parten rätt att begära skilmässa.

Svenska kyrkan har inte längre någon dömande funktion i samband med skilsmässor. Den funktionen försvann under 1800-talets slut. Det kan man beklaga, därför att det var en hjälp för människor i en svår situation att få etisk vägledning. Men kyrkor som har kvar den funktionen, till exempel den romersk katolska kyrkan, hamnar lätt i juridiska och teologiska hårklyverier som kan uppfattas som mer omoraliska än själva skilsmässan!

Inom Svenska kyrkan idag är det upp till våra egna samveten att försöka reda ut vad som är rätt och fel i samband med de kriser ett äktenskap kan råka ut för. Inom den enskilda själavården finns förstås hjälp att få, också i sådana kriser.

Jag tycker att man skall försöka gå mycket långt för att hålla ihop ett äktenskap, men inte på ett sätt som skadar mer än gör nytta. Ibland måste man säga att vi har havererat, och då måste man helt enkelt bryta upp och lämna ett destruktivt förhållande bakom sig.

Allt gott/michael