Dödsfall och begravning

Kroppen tar i de flesta fall sjukhuset, servicehuset eller, vid en olycka, polisen hand om. De ombesörjer att kroppen förs till bårhuset utan att man i detta skede behöver ta beslut om köp av kista. Man kan istället i lugn och ro planera för begravningen. Det är viktigt att ta farväl, särskilt vid livets slutliga avsked - döden. Då kan seder och symboler i samband med en begravning vara till tröst och stöd i det svåra och smärtsamma avskedet. 
 

Förr i tiden gick man alltid direkt till prästen när någon dog. Idag anmäler man dödsfallet till den lokala skattemyndigheten. Det kan vara en bra första åtgärd om man vill få igång processen. De utfärdar gravsättnings- och kremeringsintyg som krävs för en begravning. Från skattemyndigheten får man också andra handlingar som registerutdrag (behövs vid bankkontakter), dödsfallsintyg och släktutredning (behövs senare vid bouppteckning).
 

Det bästa är om de anhöriga själva kontaktar församlingen och den präst man önskar ska förrätta begravningen. Då kan man boka datum för begravningsgudstjänsten tillsammans och anhöriga vet från början att man får den präst man önskar. Präst och tid för begravnings- gudstjänst behöver inte bokas genom en begravningsbyrå.
 

Inför döden är det naturligt att vi är osäkra och rädda. När vi drabbas av sorg och död reagerar vi med både kropp och själ. Ibland kan sorgen kännas allt för tung att bära på egen hand. Präster och diakoner är vana att möta människor i svåra situationer och de har tystnadsplikt. Vänd dig till din lokala församling.

Det finns inget rätt sätt att sörja - alla gör vi det på vårt eget vis och det ena är inte bättre eller sämre än något annat. Vi behöver förstå och acceptera att vi hanterar vår sorg olika. Den kan visa sig i form av uppgivenhet och förtvivlan över det som aldrig blev sagt eller gjort, kanske vrede över att bli lämnad. Vi kan också känna lättnad, om den som avlidit varit sjuk länge och döden kommer som en befrielse.