Det har varit många upplevelser under dessa tre år och lärjungarna, som lämnat sina gamla liv och sysselsättningar, några av dom sina familjer, har märkt hur Jesus, snickarsonen från Nasaret, möter människor på ett annat sätt. Han ser människorna han möter på ett annorlunda sätt och talar om Gud på ett sätt som är nytt. Han har sett och kallat var och en av lärjungarna och de tre åren har inte bara varit lätta. Kringvandrandet har bitvis varit tröttande och upplevelserna av det han sagt varit svårförstått. Fast de levt så nära var det inte alltid så lätt att veta vad han menade och vad som skulle komma att ske. Visst fanns det nu förhoppningar om att den här påsken skulle bli något extra. Folk hade samlats i allt större skaror när de vandrat kring och antalet under han gjort, eller tecken som Johannes skriver, har blivit alltfler. Pratet om att han är den utlovade och väntade frälsaren, Messias, har blivit allt vanligare. Deras läromästare och Herre. En stor förväntan och spänning fanns nog hos lärjungaskaran.
Och nu närmade de sig Jerusalem från Betfagehållet. Bara över Olivberget och sedan skulle de se staden, den evigt klara.
De hade som sagt vant sig vid att det hände märkliga saker kring Jesus så när han nu bad två av dom att hämta en ungåsna i nästa by och säga ”Herren behöver den” så var det nog ingen som reagerade på det.
Men när han satt upp på den och började intåget ner från berget och möttes av sjungande folkskaror längs vägen, då började de ana att den här påsken skulle nog bli något alldeles särskilt.
Välsignad är han som kommer i Davids namn. Är det nu det händer? Frälsningen?
För oss som har hört berättelsen tidigare vet hur påskhistorien slutar. Hosiannaropen ska bytas mot andra rop i slutet på veckan och den hyllade ”kungen på åsnan” ska både gripas, dödas men också segra genom att uppstå.
Intet anande om det som låg framför dom går de vägen fram.
Bibelberättelserna finns där för oss för att vi ska kunna se mönster som går igen också i våra dagar och vår tid 2000 är senare. Berättelserna har levt sedan första århundradet efter Jesu födelse, först som muntliga berättelser och sedan nerskrivna och samlade till slut i det som är vår bibel.
Vi har ingen möjlighet att veta vad som ska hända i framtiden. Vi kan möjligtvis kalkylera med siffror och spå den ekonomiska utvecklingen, utläsa radarobservationer för att spekulera i framtida väder och miljöförutsättningar, vi kan fortsätta utforska vår tillvaro och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar om det som komma skall men vi kan aldrig vara riktigt säkra…
Så var det för ett år sedan.
Ingen av oss kunde veta hur det gångna året skulle komma att bli. En viruspandemi av sällan skådat slag - trots vår moderna vetenskap och utökade kunskap. Det som några av oss trodde skulle bli några månaders annorlunda liv blev till ett år med restriktioner, reseförbud och stora mänskliga förändringar. En virussjukdom som lett till många människors sjukdom och död.
Tack och lov har vår tids kunskap ändå gjort det möjligt att vi börjar se ett slut på pandemin och kan skönja ljuset i tunneln genom att fler och fler blir vaccinerade och skyddade mot sjukdomen.
Ingen av oss visste vilka uppoffringar det skulle komma att bli. Vilka förändrade livsvillkor det skulle föra med sig.
På ett sätt liknar det den ökenvandring som föregick Judarnas ankomst till Jerusalem för längesedan, det som är grunden för Jesu påskfirande, och på ett sätt liknar det den sista påsken i Jesus liv där utgången var svårtydd för Jesus såväl som för lärjungarna.
Det ska bli en dramatisk vecka med kast från glädje, förtvivlan, rädsla, övergivenhet, hopp och till sist ljus.
För lärjungarna skulle det komma att ta tid att förstå vad förändringen av att Jesus, deras mästare, inte längre fanns vid deras sida. Ännu visste de inte att de skulle vara dom som skulle fortsatta vandringen och berättelsen om den kärleksfulla Guden som älskar sin skapelse och som för alltid genom Jesu uppståndelse vunnit seger över hat, ondska och död. Inte visste dom att budskapet skulle spridas till delar av världen de aldrig hört talas om. Inte visste dom att katedraler skulle byggas och att deras upplevelser och berättelse skull inspirera och påverka människor i tusentals år. De var en del av sin tid och de skapade historia som gett eko in i våra dagar.
Deras mod och fortsatta vandring ger oss hopp i alla tider. Också i tider av pandemi och isolering.
Vi får tacka för uthållighet i ovissheten, för människor som varit varandra till hjälp genom forskningsinsatser, vårdinsatser och på alla olika upptänkliga sätt varit varandra till tjänst under detta svåra år.
Att vi som mänsklighet på många sätt slutit oss samman för att lindra och stå emot det som bryter ner.
Vårt hopp är att den här påsken ska vara en början på en ny tid där vi med små steg tar oss vidare och lägger pandemiåret till historien. Att vi på nytt får fira livets seger över döden.
Välkomna till en spännande vecka tillsammans med Jesus och hans lärjungar.
Amen