Domsöndagen
22/11 2020
3 årg Matt 13:47-50
174, 289, 490
O döm oss Herre, frisäg oss i domen
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." ur Doktor Glas, 1905 Hjalmar Söderberg
HS pekar på ett mänskligt beteende som många av oss kan känna igen. Ett beteende som väcker sorg och som pockar på förändring. Så många som förnedrat sig för att få uppmärksamhet, bli sedda, i tron om att det handlar om kärlek. Den kärlek som varje människa borde få uppleva som en självklarhet. Övergreppen har inte upphört. Dagligen kan vi läsa om offer som drabbats.
Det har gått över hundra år sedan Söderberg skrev dessa ord och ändå finns det så mycket i vår kultur och i relationen oss människor emellan som är, jag vill nästan kalla sjukt.
Relation är en mänsklig nödvändighet. Ingen av oss lever relationslöst, det är få ”arter” i Guds skapelse som är så relationsbundna som människoarten.
Vi i västvärlden lever tillsammans med och av våra föräldrar eller dom som klivit in i föräldrarnas ställe, långt upp i ålder.
Längre än generationerna tidigare. Många har också blivit beroende av det kollektiva samhället och i ett land som är så individualistiskt präglat som USA pratades det ständigt, inte minst inför ett presidentval, om ett kollektivt samhällsansvar när det gäller tex sjukvården. Det man är oense om är hur det ska se ut. Kort sagt – vare sig vi vill eller inte hör vi ihop och är beroende av varandra. Då krävs det gemensamma spelregler, gemensamma förhållningssätt. Under den pågående pandemin har oroligheter blossat upp. Det är lätt att missförhållanden kommer till ytan när livet i övrigt är svårt. Rasdiskriminering, polisbrutalitet och orättvisor. Också en presidentvalskampanj innehåller olika fokus på hur vi ska kunna skapa ett samhälle där vi lever tryggt vid varandras sida och blir behandlade som jämlikar. Inte behöva sträva efter den kärlek och respekt som varje människa borde få.
Det är här citatet från Doktor Glas kommer in.
Jag tror att det har med domsöndagen att göra!
Genom hela sitt jordeliv ville Jesus ställa tillrätta den uppfattning om Gud som människorna, i sin iver att blidka samma nitälskande Gud, hade fått om bakfoten.
Gud kräver inte offer. Gud kräver inte blind lydnad. Gud kräver inte goda gärningar för syns eller frälsningens skull.
Vi behöver inte frukta Gud för att bli sedda och älskade.
Själen behöver inte rysa i tomrummet eller vara i avsaknad av kontakt. Kärleken finns där. Innan, under och efter livet.
Gud ser och älskar oss redan innan vi är medvetna om det. Innan och hela livet.
Gud är den annorlunda, som möter ont med gott, som vänder andra sidan till, som vill relation och ger alldeles gratis, av nåd. Också som domare.
Därför vänder Jesus hela tiden på de mänskliga uppfattningarna och talar om att den minste ska bli den störste, om de sista som ska bli först. Om att den som aldrig syndat ska kasta första stenen. Om att det är i våra allra minsta bröder och systrar som vi kan möta honom. Om hur barnen hör till Gudsriket och till och med är goda exempel för oss vuxna. Vi måste bli som dom.
Därför – när det talas om att Jesus ska komma åter och döma världen finns det anledning att tro att det är en annan typ av dom som kommer att förkunnas. En dom som har ett annat innehåll än det förväntade. Skapelsen, som vi är en del av, ska bli befriad. O döm oss Herre frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är….
Paulus skriver i episteln om att vid slutet kommer det som står emot Gud, det vill säga det som bryter ner och är ont, att besegras. Den sista fienden döden ska också utplånas.
Den genom århundraden gällande uppfattningen om att somliga ska brinna i ugnen och få stå till svars för sina gärningar har hämtad sin tro från en del av föreställningarna i Bibeln.
Men gång efter annan försöker ändå evangelisterna återge en annan bild av den Gud som Jesus berättar om; den älskande föräldern som inte vill att en enda av hans älskade barn ska gå förlorade. Det finns inte onda människor och goda människor. Vi är alla en blandning av båda. Vi är dom hårdaste domarna, både när vi dömer andra och när vi dömer oss själva.
Det är vi som bygger murar och låser in oss av rädsla. Det är vi själva som hindrar friheten att vara dom vi är och hindrar andra att vara sig själva fullt ut. Vi behöver ta till oss Jesus budskap som vänder uppochner på våra föreställningar.
Gud är en frisägande och förlåtande Gud och därför behöver vi inte frukta någon domedag.
Genom historien har människor tyckt att det varit skrämmande att inte riktigt veta vilka som tillhör de rättfärdigas skara. Ingen kan vara säker på det.
Det låter hårt i domsöndagens texter med uppdelningen onda och goda, men jag tror inte att det handlar om individer utan om det som är ont och gott i oss alla.
Evangelietexten kan tolkas som att fiskarna i nätet är det som finns i djupet av ett människoliv och att en gång ska det komma upp till ytan. Det jag gjort, inte gjort, tänkt inte tänkt, sagt, inte sagt, förmått inte förmått. Kanske Jesus ska sitta där på stranden och sortera tillsammans med mig. Gott/ont, förlåtet/oförlåtet. Till sist får jag syn på vad som varit mitt ansvar. I sin gudomliga kärlek tar då Jesus hand om den goda fångsten i mitt liv och det som inte varit så gott låter han sjunka tillbaka i nådens hav. Ingen människa är bara ond och inte bara god heller, Alla behöver vi Guds befriande dom.
O döm oss herre frisäg oss i i domen. I din förlåtelse vår frihet är…
Amen