Förlorad och återfunnen
Det borttappade fåret och den återfunna sonen
Häromdagen var det blåsigt och ganska höga vågor när vi efter dagens arbete skulle ta vårt numera sedvanliga kvällsdopp. Eftersom det var helg var det fortfarande mycket folk kvar på stranden. Det har blivit så nu i Spanien. Restriktionerna har lättat och man tillåts resa mellan de spanska regionerna och även från andra länder till Solkusten. De svenskar som har deltidsboende här börjar återvända. På helgerna är det nästan som innan pandemin, berättar en ägare till en av souvenirbutikerna.
Den här kvällen var det som sagt ganska stora vågor och havet hade sökt sig långt upp på stranden. Det var kanske en annan anledning till att det kändes som att det var mycket folk.
Vi tog i alla fall vårt härliga dopp, efter att ha trotsat vågorna och tagit oss över den punkt där vågorna bryter och som är det kritiska om man fortfarande vill klara sig från att bli fångad av vågen. Doppet efter arbetsdagen känns som den belöning man är värd i detta varma land.
Efter badet satt vi på stranden och tittade på folk. De var av alla möjliga slag, familjer, ungdomar, några enstaka som satt för sig själva.
I strandkanten lekte några barn. Några med armpuffar på sig som vittnade om att de inte var helt simkunniga och några utan. Ganska små var dom i alla fall och roligt hade dom. Vågorna rullade in och dom tävlade i att vara modiga och se vem som vågade stå kvar längst.
Ibland var dom lite för långsamma och vid några tillfällen slogs de omkull av vågen och riskerade att få det vi kallar en kallsup. Förvånade och en aning skräckslagna reste dom sig då och sprang upp mot säker mark. Någon grät och föräldrar fick ibland komma till undsättning.
Som vuxen och hyggligt erfaren förälder kändes situationen lite orolig.
Hade dom verkligen koll på sina barn? Var dom inte lite för små? Kunde dom simma? och varför låter föräldrarna dom springa till synes för vind och våg?
En självupplevd händelse kom till mig och jag kände i hela kroppen som om det var igår.
En händelse jag skulle vilja förtränga men som jag vet för alltid kommer att finnas där i mitt medvetande.
Vi var i Danmark med familjen tillsammans med en annan familj, barnens kusiner.
Vi hade kört långt på dagen och väl framme vid vårt förhyrda hus bestämde vi oss för att åka till stranden och bada.
Barnen var, i alla fall några av dom, stora nog att leka i strandkanten medan vi dukade upp fika en bit upp i strandklitterna. Ett av våra barn var inte så stort och inte simkunnig. Han följde med de större barnen som lekte i strandkanten och var lyckliga över denna härliga sommarlovsdag, den första på semestern.
När vi gick de få metrarna ner till vattenbrynet för att hämta barnen till fikat fattades den minste. Han var inte där. Han var försvunnen. Vi frågade de större barnen som sa att han hade varit där precis nyss. Vi tittade oss oroligt omkring. Inte på stranden. Inte uppe bland klitterna, inte i vattnet…Vi började snabbt sprida ut oss i närområdet och letade och ropade hans namn.
I början som någon sorts oorganiserad insats. Det är lätt att det blir så när paniken slår till. Sedan lite mer systematiskt med en uppdelning av sökandet åt olika håll. Det är lätt att irra bort sig på en strand som är kilometerlång och där klitterna ser ungefär likadana ut. Några av de vuxna började dyka utanför strandkanten andra sprang längs stranden.
Han var borta….
Efter ett sökande, som pågick en evighet (det var kanske 20 minuter!), fick vi se en liten pojke komma gående med sin hand i en främlings. Trots att främlingen bara pratade tyska hade hon förstått att han kommit bort från de sina, flocken.
Den glädje och den tacksamhet vi alla kände över den återfunna borttappade sonen firades med en rejäl fest på kvällen. Och i mig har för alltid denna upplevelse etsat sig fast. Sonen är nu 30 år, fortfarande älskad och lever ett gott liv och mår väl.
Jag har en stor förståelse både över omsorgen som vår evangelietexts liknelse berättar om och om anledningen till festen efter den lyckosamma upplösningen.
Gud har omsorg och söker det som är borttappat. Inte så att det den övriga flocken är oviktigt men glädjen blir stor när den förlorade är återfunnen.
Vid vatten och stränder utspelar sig viktiga händelser, både till fördärv och till räddning
I första Mosebok berättas om vattnet i skapelsen och om hur livet stiger iland och växer.
Syndafloden dränker allt levade utom en liten rest, som för livet vidare. Mose, själv räddad till livet i en flätad korg i vassen, vandrar torrskodd genom Röda havet och han och det judiska folket räddas genom vatten till det nya livet i Kanan. Jesu dop i vatten blir en start till räddning för alla. Ett dop som får sin fortsättning i den kristna kyrkan. Och vid vattnet utspelar sig samtalet med den samariska kvinnan.
Det är på stranden som Jesus kallar sina första lärjungar, det är vid Genesarets sjö som han talar till folkmassorna och det är vid den glödande elden på stranden som han möter sina lärjungar efter uppståndelsen.
Vatten och strandliv spelar en stor roll i bibelns berättelser.
Vatten har skapat katastrofer och bidragit till räddning.
Vatten och strandliv spelar en stor roll i våra liv, inte minst sommartid
Vatten ger psalmisten David ro, i Psaltarens 23:e psalm som också handlar om Herren som den gode herden.
Vatten ger många av oss ro och inbjuder till vila och en möjlig erfarenhet av Guds omsorg och nåd.
Tack Gud att du ser oss och söker oss, som var och en vore den enda. Se här är jag!
Amen
Sv psalm 814 Text Ragnwei Axellie
Här vid stranden, nära vattnet, finns en plats som ger mig ro
Här vid stranden, nära vattnet, fylls mitt hjärta utav ro
Här får jag vila och du finns här mitt i livets kamp och strid
Här får jag vila och du finns här med nåd för varje tid
Här vid stranden, nära vattnet, gav du mat i överflöd
Här vid stranden, nära vattnet, värmer ännu eldens glöd.
Här får jag vila…….
Här vid stranden, nära vattnet, talar du till oss idag
Här vid stranden, nära vattnet, är mitt svar; se här är jag
Här får jag vila…..