Olzén, Eric och Eva Gravvård: C: 020–022
Eric Olzén föddes vid Ingras i Ättersta den 18 juni 1895. Han var en av sex syskon.
Tidigt fick han börja arbeta i jordbruket, men hans intresse låg åt annat håll och när min
(Kaj Nelsson) mor och hennes syster var hemma på besök från USA året 1912 så följde Eric med dom tillbaka till USA.
Ekonomin var inte precis lysande och Eric försörjde sig på att spela dragspel i fartyget över Atlanten. Väl framme i New York fick Eric hjälp med att få en anställning på en mekanisk verkstad, men han kände suget efter att få ägna sig åt musiken och beslöt sig för att bli musiker på heltid. Eric fick ströjobb på vaudevilleteatrar, en underhållningsform som var vanlig på den tiden.
De första åren Eric var där gick det dåligt och han for illa och svalt. Så småningom ordnade det sig och han startade en egen tiomannaorkester som spelade underhållningsmusik i New York. Då fick Eric också chansen att spela in grammofonskivor och blev tack vare det mer och mer känd. Han gifte sig med Eva (född 8 maj 1893), en flicka från Stockholm, och 1919 gjorde han ett besök in i hemlandet, då han spelade in skivor för Beka och Odeonbolaget.
Både i Tyskland och USA spelade han in mängder av plattor tillsammans med de då kända musikerna John Lager och Ragnar Sundquist. Han spelade in skivor med norrmannen Ottar Akre och hade i många år en egen kvartett.
På 40-talet gjorde Eric plattor för Victor och Columbiabolagen tillsammans med Ragnar Sundquist. De gjorde bejublade konsertresor genom alla svenskbygder.
1926 öppnade Eric en dragspelsskola i Brooklyn och undervisade många hundra elever genom åren. Bland eleverna märks Walter Eriksson.
Eric komponerade 12–15 melodier där ”Parkway-polka” är den mest kända. Han utgav också flera album med arrangemang av svenska låtar på förlaget Pagani & Brothers i New York.
Efter pensionering flyttade Eric och hans hustru Eva, till West Palm Beach i Florida. Han spelade fortfarande en del, särskilt på Svenska Logen i staden och då ofta med en annan svenskättling, Martin Lundberg från Södertälje, farbror till Hasse Tellemar i ”Ring så spelar vi”.
När Eva, Erics hustru dog den 28 december 1975, såg deras dotter till honom men hon bodde i Denver, Colorado så besöken blev kanske inte så täta. Eric Olzén, Eller Erik Olsson, som han hette innan USA-tiden avled i Florida den 17 februari 1984. Hans urna finns nu på kyrkogården i Österåker.
(Nedskrivet av Kaj Nelson, Österåker)
Olsson, Per Gravvård: C 020–022
Per var född den 25 november 1864, han kallades också för ”Ingra-Mågen”. Per var väldigt förtjust i musik så mycket så att han som ung pojke frivilligt och på eget initiativ tog drängplats hos Österåkers dåvarande bästa fiolspelare, hemmansägaren ”Was-Lasse”, för att lära sig fiol. ”Ingra-Mågen” var också en skicklig dansör.
Per var en duktig affärsman, begåvad med ett livligt temperament och var en passionerad beundrare av allt vackert, särskilt musiken. Vid ett tillfälle berättar Millerste-Kal att han och kyrkvaktar-Johan var hembjudna till honom i Ättersta och där de spelade några nykomponerade låtar. De fick spela om och om igen. ”Aldrig bli väl våra låtar mera uppskattade än den kvällen”, berättade Millerste-Kal.
När en stråkkvartett under ledning av professor Sven Kjellström var på turné, bland annat i Julita kyrka. Innan konserten hade kyrkoherden sagt till publiken: ”Att av vördnad för kyrkan inte applådera utan i stället med vördnadsfull tystnad hylla musiken”. Men Per blev så överväldigad att han både applåderade och ropade bravo. Efter kyrkoherden påminde honom om lokalens helgd, så svarade Per: ”Kyrkoherden torde ursäkta mig, men jag kan inte hjälpa, att jag tycker så mycket om musik”.
I augusti 1906 gjorde Betlehems-Johan en hambo som Millerste-Karl arrangerade och skrev text till, de tillägnade den till ”Ingra-Mågen”.
Per-Orso-Wisan eller Ingrä-Hambo:
”Jo, hör du Ingrä-Mågen
har du kanske någen
sup i flaska, så skulle vi nog le.
Jo! körrs för tusen plåtär
här finns sprit, så dä räcker te.
Då vi höja skålen för vår värd Pär Orso
han ä värd te prisa, dä ä säkert dä,
så vi gno fiolen och i Arioso
sjungs Pär Orso visä, här-mä.”
Per dog den 24 december 1926.