Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Visby domkyrkoförsamling Besöks- och postadress: Norra Kyrkogatan 4, 62155 VISBY Telefon: +46(498)206800 E-post till Visby domkyrkoförsamling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Tack för ditt Öppna brev om prästen

Domprost Mats Hermansson kommenterar med anledning av det som stått i media om en präst som tidigare arbetat i församlingen.

För tre år sedan, på våren 2015, gjorde jag en skriftlig kommentar av det som då var högaktuellt i media – den kommentaren ligger kvar på församlingens hemsida och är fortfarande aktuell.

Under den senaste tiden har beslutet av Visby domkapitel i januari 2015 att åter förklara en man behörig att utöva kyrkans vigningstjänst på nytt fått nyhetsvärde. Det är på sin plats att från den position som jag finns kommentera det som hänt. Jag skriver som varandes högst involverad i denna historia; jag hade varit domprost i Visby sedan 1 mars när hela affären exploderade några månader senare på försommaren 2008 – unga flickor hade sexuellt utnyttjats av en av församlingens präster och prästen blev omedelbart avstängd. Jag fanns i samma roll när domkapitlet beslutade att ge mannen prästämbetet åter i januari 2015 och jag är i dag, mars 2018, kvar i samma uppdrag.

Detta är mitt perspektiv.

Tack till en modig kvinna

Jag skriver inte för att strö salt i några sår, inte för att öka smärtan, utan för att ge mitt och församlingsledningens perspektiv på det som hänt. Jag vill tacka en ung kvinna som är modig och jag vill ge en tydligare bild av vad som hände och därmed bemöta den advokat som företräder den aktuella prästen.

Det nya som hänt är att den präst som av Visby domkapitel förklarades åter behörig att utöva kyrkans vigningstjänst i januari 2015 nu har fått en prästtjänst på fastlandet. Ganska snart började det ryktas om att prästen har en historia. Särskilt besvärande blev det när några föräldrar inför ett konfirmandläger i februari googlar på prästens namn och får kännedom om det som uppdagades i Visby 2008. Förutom den lokala oron i församlingen så resulterade detta också i en artikelserie i Svenska Dagbladet. Detta fick en av flickorna som utnyttjades fram till 2008 (och också många år senare) att reagera starkt. Hon har skrivit ett öppet brev till Svenska kyrkan där hon är starkt kritisk till kyrkan och till möjligheten för prästen att åter få verka som präst. Det har hon all rätt att vara! Hennes resonemang är som jag uppfattar det: Kan inte kyrkan ta sitt ansvar och få stopp på denna man, kan inte mannen själv inse att det är olämpligt att han är präst – ja då får jag ta mitt ansvar och berätta för alla vad som hände och vilka konsekvenser det fick för mig. Allt i syfte att försöka medverka till att prästen inte längre ska få vara präst.

Jag kommenterar kvinnans Öppna brev så här:

  • Jag är imponerad över din styrka och ditt mod. Du är genom din öppenhet en förebild för många unga kvinnor som drabbas. Du gör genom det du skriver skillnad!
  • Jag tror på det du berättar. Jag har hela tiden trott på det flera, då unga flickor, har berättat. Jag uppmanar andra mer tveksamma att tro på unga som berättar om utsatthet. Tidigare i denna historia, särskilt på våren 2015, menade många att man inte kan gå på ”mediauppgifter” avseende vad mannen gjort och utsatt ungdomar för. Några har menat att det som då framkom via ombud var illasinnade rykten, inget att ta på allvar. De försöken till undanmanöver är nu inte längre möjligt, tack vare din öppenhet.
  • Jag kan omöjligt förstå vad du har gått igenom. Troligen kan jag bara snudda vid den smärta som din erfarenhet, din utsatthet, har åsamkat för dig. Som kyrkoherde i den församling där du utsattes är jag ytterst ansvarig. Verksamheten ska naturligtvis vara trygg och säker i en församlings ungdomsarbete. Det var den inte här. För denna helt uppenbara och katastrofala brist vill jag uppriktigt be dig om ursäkt. Det du utsatts för – i den miljö som ska vara den bästa och tryggaste – är helt oförsvarligt. Förlåt!
  • Jag hoppas att du inte känner skuld för att du inte berättat om detta tidigare. Det du genomgått är svårt, mycket svårt. Det tar tid att komma ut ur sådant som nog kan liknas vid en sekt. Du säger i en intervju i Radio Gotland att du också efter avslöjandet 2008 var kvar i ”hans värld”. Jag tror att det är en beskrivning som är mitt i prick. Det negativa kraftfält du varit inne i kommer man inte ur så enkelt. Jag är glad att du nu tagit dig ut och vidare. Men jag hoppas att du inte känner skuld över att det tagit tid. För sådana här resor tar tid.
  • I det du skrivit och i det jag hört i radioinslaget förstår jag att du tycker att kyrkan svikit. Det har du helt rätt i. Svek – är exakt rätt ord. Jag kan bara beklaga och be om ursäkt. På en punkt vill jag också försöka ställa lite till rätta. Du berättar att du inte fick något stöd från kyrkan. Om du känner att du vill ha det nu så finns den möjligheten om du vill. Att du inte erbjöds stöd 2008 berodde helt enkelt på att församlingsledningen inte kände till dig och din historia då. Jag vet att du när allt blev aktuellt igen 2015 erbjöds stödsamtal. För då visste vi om dig och din historia. Och som sagt – det du utsatts för i församlingens verksamhet vill församlingen naturligtvis ta ansvar för. Du har haft kontakt med församlingspedagog Pia. Hon har av mig mandat att slussa dig, och andra som behöver, vidare till samtalsstödjare i den stad där du eller andra finns.

När den unga kvinnan skrivit sitt Öppna brev resulterade det i en rad artiklar och radioinslag av olika slag. Främst på Gotland. Några citat från Radio Gotlands sändning fredag em 23 mars 2018 känner jag att det är angeläget att jag kommenterar.

Den unga kvinnan säger i radion om situationen 2008 när allt uppdagades: ”Jag var fortfarande i hans värld.” Precis så var det för många ungdomar och några anställda i församlingen. Prästen hade inflytande över flera personer långt efter avslöjandet. Att många flickor ännu var i ”hans värld” gjorde det svårt för församlingsledningen att nå ut till alla med en ursäkt och med erbjudandet om samtalsstöd. Men det var vår ambition.

Advokatens påståenden

Advokat för prästen i Småland säger ”Besvärande i fallet är att ingen utredning gjordes för tio år sedan.” Vem tror ni tjänande på det, vem tror ni ville slippa utredning? I alla fall inte församlingen.

Det var naturligtvis så att prästen till varje pris ville slippa en genomlysning av det som skett. Han hade under många år sexuellt utnyttjat unga flickor – han ville slippa stå till svars för det.

Advokaten: ”…han instruerades av kyrkan att inte ha kontakt med flickorna. Kyrkan stoppade honom från att ha kontakt med flickorna.”
Det var precis vad vi gjorde! Och det är jag stolt över! Arbetsgivaren förbjöd honom att ha någon som helst kontakt med de utsatta flickorna. Det förstår nog de allra flesta varför arbetsgivaren var tydlig på den punkten. Prästen skulle helt enkelt inte ha något med de utsatta flickorna att göra. De skulle inte utsättas igen. Nu vill försvarsadvokaten få det att låta som att det var församlingsledningen som omöjliggjorde för prästen att be om förlåtelse. Det känns som en väldigt desperat formulering från försvaret. Här handlar det i själva verket om att församlingsledningen tar sitt ansvar och vill skydda flickorna. Dessutom är det ju så att vi vet att prästen inte höll sitt löfte till församlingsledningen. Tvärtom fortsatte han att ha kontakt med flera av de utsatta flickorna. Nu vet vi att dessa kontakter fortsatte från hans sida under många år.

Advokaten: ”Kyrkans agerande är ett svek. Man förmådde min huvudman att lämna sitt uppdrag utan utredning. Det är ett aktivt försök från dåvarande stiftsledning och hans arbetsledare att mörklägga händelserna. De ville slippa hantera de här känsliga frågorna. Det var ett svek mot alla berörda.”

Ordet ”svek” kan man fundera över i detta sammanhang – särskilt när det kommer från prästens via advokaten. Var i denna tragiska historia är det relevant att använda ordet ”svek”? Vem är det som har svikit och vilka är det som är svikna? Det vore bra om advokaten och hans huvudman kunde ta sig en funderare på det.

Ordet ”förmådde” används av advokaten. När allting rasade för prästen efter att flickorna berättade om vad de utsatts för så stängde arbetsgivaren omedelbart av prästen från sin tjänst i väntan på utredning. Under de kommande veckorna hade arbetsgivaren flera kontakter med prästen. Prästen ville tala om sin tjänst och om hur han skulle tänka om sin framtid i prästämbetet. När det gällde sådana frågor var arbetsgivaren tydlig: När det gäller tjänsten och ämbetet så är det ditt fack du ska tala med. I det som inträffat måste arbetsgivaren vara arbetsgivare och hantera den svåra situation som uppstått. Rådet var mycket tydligt: Tala med ditt fack om framtiden. Det är därför mycket olyckligt att uttrycka sig som advokaten gör i radiointervjun. Arbetsgivaren ”förmådde” inte prästen till något. Arbetsgivaren gav inga som helst råd om hur prästen skulle göra – avseende sin tjänst och sitt ämbete. Prästen var naturligtvis i en svår och mycket trasslig livssituation och det enda rådet som gavs var att tala med facket och inte ha för bråttom i besluten.

Ordet ”mörklägga”. Det har naturligtvis inte funnits någon intention att mörklägga något av detta som hänt från församlingsledningens sida. Däremot gick vi inte till media med vad som hade hänt. Anledningen till det var ren omsorg om flickorna. De var tillräckligt drabbade ändå. Men det kan knappast kallas att ”mörklägga”. Jag upplever att ordet används för att misstänkliggöra mig och arbetsgivaren. Den som haft störst anledning att hålla människor oinformerade om det som hänt var prästen.

 ”Slippa hantera de här känsliga frågorna”, säger prästens advokat. Församlingen har inte haft någon intention att försöka slippa undan. Inte på något vis. Vi har också i 10 år haft att hantera det som prästen orsakade genom sitt sätt att vara i vår verksamhet. Det har orsakat stora och svårläkta skador hos många. Att ta hand om det är verkligen inget vi velat eller kunnat ”slippa hantera”.

Advokaten: ”Det är hårresande att man som arbetsgivare inte tagit sitt ansvar i detta”. ”Det är ett hårresande sätt från den dåvarande stiftsledningens sida och arbetsgivaren att man inte gett stöd åt församlingens ungdomar och inte gett stöd åt honom. Det är katastrofalt!” Advokaten säger vidare i radiointervjun ”… att man från biskopen och domprostens sida inte gjorde det man skulle ha gjort och utreda de här sakerna. Nu blir det sår som ständigt blossar upp”.

Återigen förbluffas man av advokatens ordval. Vi måste fråga oss vad är det som egentligen är ”hårresande”, ”katastrofalt” och vem som har handlat fel i denna historia? Dessa ordval, detta val av perspektiv, detta sätt att berätta om händelserna som exploderade 2008 är ett försök att lägga skuld och ansvar någon annanstans än hos prästen.

Stöd för alla som behövde och behöver

Sanningen är denna: När allt avslöjats på våren 2008 så hade församlingen ett fokus. Det första och absolut viktigaste var att erbjuda samtalshjälp för de flickor som utsatts. Då kände vi till två personer, de två som först berättade. De fick tid hos en terapeut omedelbart. Och erbjöds att gå i samtal så länge de ville. 2015, vid tillfället då mannen åter fick möjlighet att verka som präst, kom alla minnena upp igen. Erbjudandet om samtal stod kvar och förnyades. Vid den tiden blev det också uppenbart att det inte bara var två flickor som drabbats. Alla som vi kände till erbjöds samtalsstöd. Detta gäller än i dag. De som på olika sätt drabbats i vår verksamhet och ännu mår dåligt av det erbjuds självklart samtalsstöd. Den förnyade inbjudan har gått ut till flickorna nu i mars 2018. Men om erbjudandet nått alla vet vi inte. Det är svårt att nå ut med erbjudandet då vi inte känner till alla som kan ha drabbats. Det kan finnas ett mörkertal. Men erbjudandet om att få samtalsstöd på församlingens bekostnad står alltså kvar. Det är bara att höra av sig så ska vi finna det stöd som är adekvat.

En annan angelägen sak var att tala med de föräldrar som hörde av sig. Jag hade själv flera sådana samtal. Jag vet att jag gjorde två hembesök i familjer som drabbats. De fick berätta vad de varit med om, de visade bland annat meddelanden från prästen på barnets telefon. Jag bad som församlingens kyrkoherde om ursäkt för det som deras ungdomar utsatts för i vår verksamhet. Det finns naturligtvis fler familjer som kan ha drabbats och som vi inte haft direktkontakt med. Även för dessa familjer och föräldrar står erbjudandet om hembesök, samtal och stöd kvar. Och har ni inte tidigare nåtts av detta erbjudande – så har i alla fall du som nu läser denna text tagit del av erbjudandet. Hjälp oss gärna sprida det vidare.

Församlingen erbjöd också prästen samtalsstöd 2008.

Även flera medarbetare har mått dåligt genom åren – de har vid några tillfällen erbjudits samtalsstöd. Både i grupp och enskilt.

Tre olika processer.

När något som detta inträffar kan man säga att det är olika och oberoende processer som startar. Vad vi gjorde för att stötta flickorna har jag nämnt ovan. Jag vill berätta om de tre olika processer som var aktuella för prästen. Detta för att om möjligt öka förståelsen för vad som hände 2008. Vilka är då processerna och vad gjorde vi från Visby domkyrkoförsamling?

Det rättsvårdande spåret

Är det som hänt olagligt? För att vara säkra på att inte göra fel vände sig församlingen till polisen.
Tillsammans med kyrkorådets ordförande besökte jag polisstationen någon dag efter att det kommit till vår kännedom vad som förekommit. Vi överlämnade det vi visste till polisen för vidare hantering.
Vi kunde inte göra någon polisanmälan i formell mening då församlingen inte var målsägande i frågan. De enda som kunde polisanmäla var flickorna som utsatts. Av radioinslaget i Radio Gotland framgick att någon eller några av flickorna gjort en polisanmälan. Vad jag förstår så ledde denna utredning ingenstans, polisen la efter ett tag ner förundersökning för att brott inte gick att styrka. Polisens bedömning ligger utanför församlingens möjlighet att påverka.

Det arbetsrättsliga spåret

Här handlar det om relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och regler och lagar som gäller på svensk arbetsmarknad. När församlingen fick kännedom om vad som förekommit kallades prästen till ett samtal. Som prästens chef berättade jag vad som kommit till min kännedom. Jag frågade om det stämde. Prästen sa att det gjorde det, han erkände. Jag sa då att arbetsgivarens förtroende för honom som präst var skadat och att han var befriad från tjänst med bibehållen lön i väntan på utredning. Jag underrättade hans fack om den uppkomna situationen. Jag återkallade hans telefon, dator och nycklar till arbetsplatsen. Vi fortsatte samtalet under några veckor och prästen erbjöds samtalsstöd. Men någon utredning blev aldrig aktuell. Prästen sade på egen begäran upp sig från sin prästtjänst i Visby

Domkapitelspåret

Det finns ett domkapitel i varje stift. Domkapitlet är alltså en instans inom stiftet – inget som församlingen kontrollerar. En av domkapitlets uppgifter är att tillse att vigda diakoner och präster fullföljer sina uppgifter enligt de vigningslöften som de avgivit. Domkapitlet har att utreda om en präst är lämplig att vara präst. När det blir känt att en präst uppfört sig som i detta fall så blir det självklart ett ärende för domkapitlet. Det står i Kyrkoordningen att ”Domkapitlet får förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst om prästen har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen.”  För att ett domkapitel ska kunna fatta ett obehörighetsbeslut görs en utredning för att fastställa vad som hänt – därefter fattar domkapitlet sitt beslut.
Men det finns en annan möjlighet också. I Kyrkoordningens paragraf står det innan det jag just citerade: ”En präst ska förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst om han eller hon genom egen ansökan begär det.” I det första fallet görs en ordentlig utredning – i det senare fallet så SKA domkapitlet förklara prästen obehörig. Detta har blivit en möjlighet för präster att komma undan utredning – en utredning som ofta är smärtsam.
Detta kryphål finns det nu tankar om att täppa till. Jag vet att det har motionerats till Kyrkomötet om att det alltid ska göras en utredning inför att en präst förklaras obehörig. Jag vet inte var den frågan befinner sig just nu.

Den aktuella prästen föregrep två utredningar. Han sa upp sig från sin tjänst som präst i Visby domkyrkoförsamling innan arbetsgivaren hunnit eller haft möjlighet att agera - och han lämnade själv in en egen ansökan till domkapitlet om att förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst som präst. Genom att agera på detta sätt omöjliggjorde han domkapitlets utredning. Det var alltså han själv som förhindrade att någon utredning kom till stånd 2008 – både hos arbetsgivaren Visby domkyrkoförsamling och framförallt hos Visby stifts domkapitel. Jag kan inte säga av vilken anledning prästen valde att hantera frågan på detta sätt. Jag vet bara att så skedde. I radioinslaget från Radio Gotland från 23 mars 2018 kan man höra advokaten säga med anledning av detta ”Man kan undra över att han (prästen) gick med på detta”. Ja, det kan man kanske undra. Men för mig är det klart att detta inte var något som prästen 2008 ”gick med på” utan tvärtom något han mycket medvetet valde att göra. Hans egenhändigt undertecknade skrivelser finns på församlingsexpeditionen i Visby domkyrkoförsamling och på Visby stift. Som sagt – mitt enda råd till prästen på försommaren 2008 handlade om att lyssna på den egna fackliga organisationen inför viktiga beslut och att inte stressa på besluten.

En sorgeresa

För församlingen har detta varit en resa på olika sätt. Främst har det varit en sorgeresa. Unga människor har kommit till skada i vår verksamhet. Kan det vara sorgligare? Vi försöker trots allt inte förlamas av sorgen. Det som hänt har också betytt nya insikter och en höjd beredskap för att se till att något liknande inte får ske igen. Vi har en text i vår Församlingsinstruktion som handlar om sexuella trakasserier, vi har ett särskilt policydokument för hur vi motverkar och agerar i dessa frågor. Men framförallt så har vi nu andra ögon för vad som kan vara på gång. Frågan är på ett annat sätt än tidigare aktuell i arbetslag, ledningsgrupp och bland förtroendevalda. Den unga kvinnans berättelse, nu i mars 2018, bidrar mycket konstruktivt till att beredskapen höjs ytterligare. Troligen inte bara hos oss utan i flera församlingsmiljöer och i miljöer där unga finns överhuvudtaget. Tack för det.

Två saker till för dig som vill ha redskap att försöka tränga in i detta – som vill förstå vad som hänt och varför.

  • När domkapitlet i januari 2015 fattade beslutet att åter förklara mannen behörig att vara präst deltog jag inte i sammanträdet, även om jag normalt är med i domkapitlet. Anledningen till min frånvaro var dubbel: jag var jävig då jag tidigare varit mannens arbetsgivare och också var den som omedelbart stängt av honom från hans tjänst - och jag blev dessutom kvar på fastlandet då färjan från Nynäshamn till Visby var inställd den aktuella sammanträdesdagen.
  • Vad församlingen i Småland har gjort, vilka bedömningar och beslut de har fattat är inget som vi i Visby domkyrkoförsamling kan ställas till svars för. Jag känner inte till den situationen.

Om det som hände hos oss 2008 skulle upprepas skulle jag agera likadant som jag gjorde då. Några av prästens supportrar tyckte att arbetsgivaren reagerade alltför kraftfull med omedelbar avstängning. Men det menar jag var det enda möjliga utifrån vad han gjort. Det vi lärt oss och som har förändrat oss som församling är att vi idag har en större medvetenhet om unga tjejers utsatthet.

Den erfarenheten släpper vi inte greppet om!

Visby 26 mars 2018
Mats Hermansson, Domprost