Jonas Bodinger Larsson, så heter Visborgskyrkans nya kaplan. En kaplan är en präst med särskilt ansvar för en kyrka.
Började inom teatern
Frågar du en präst varför denne ville bli just präst blir svaret ofta ”Jag fick ett kall”. En kallelse från Gud kan yttra sig på olika sätt. För Jonas, som hade haft tankarna på prästyrket i bakhuvudet i många år, kom kallet väldigt tydligt en vårdag hemma i bostaden. Men vi ska ta det från början, och det är då Jonas går i grundskolan.
-I högstadiet fick vi göra olika tester hos syokonsulenten (nuvarande studievägledare, reds. anm.) och det blev alltid samma resultat: Jag skulle bli präst eller skådespelare. Så det har nog legat i mitt undermedvetna hela tiden.
Varför han valde att bli skådespelare framför präst bottnar i ett möte med en främmande människa. Som ungdom och ganska nyligen konfirmerad var Jonas ute på en promenerad i Stockholm. En kvinna stannade till och pratade med honom. Det blev ett fint samtal, i alla fall till en början.
-Hon var lite som en snäll mormor, en jättehärlig äldre dam. Men när jag nämnde att jag håller på med teater ryggade hon tillbaka och sa ”du ska brinna i helvetet”. Hon tyckte att teater var en styggelse och att jag absolut inte fick hålla på med det. Då drog jag ned ridån och tänkte att är det så att Gud inte kan acceptera att jag håller på med teater, då får det vara med kyrkan. Jag borde ju ha pratat med min konfirmandpräst istället, men det är lätt att vara efterklok, säger Jonas.
Han valde alltså att satsa på teatern som skådespelare och regissör, men även inom film där han har vunnit fina utmärkelser på kortfilmsfestivaler i både Chicago och Granada.
Så kom kallet
En vårdag satt han hemma och funderade över livet. Han kände inte längre någon glädje över att jobba med teater och hade tappat allt intresse för det.
-Då kom det till mig, präst! Det är präst jag ska bli!
Direkt sökte han på internet om hur man blir präst och hittade till kyrkans grundkurs. Den kom han snabbt in på och sedan rullade det vidare. Efter åtta år av studier blev han prästvigd och började sin prästbana i Fryksände pastorat i Torsby, Värmland.
Hur ser du på dagens kyrka?
-Den ska vara inkluderande och levande, den får absolut inte exkludera. Jag brinner starkt för det. Det finns ännu en liten klick som fortfarande tycker att varken kvinnliga präster eller annan sexualitet än den heterosexuella har i kyrkan att göra. Det är inte något som Svenska kyrkan står för. Det ska inte få genomsyra bilden av vad en kyrka är.
Som kaplan är Jonas pastoralt ansvarig för Visborgskyrkan vilken han är knuten till, men han kommer dyka upp som präst även i Terra Novakyrkan och domkyrkan.
Vad tycker du är viktigast i ditt uppdrag som kaplan?
-Det är att bygga relationer och gemenskap. Många kommer till kyrkan just för relationerna. Mötesplatser är viktiga och här i Visborgskyrkan finns det verkligen utrymme. Jag vill att kyrkan ska användas som ett öppet hus, att man ska kunna komma hit och bara vara. Det är en av anledningarna till att jag har mitt rum här och vill vara tillgänglig så mycket jag kan. Vill du träffa en präst ska du kunna göra det.
Jonas har massvis med tankar och idéer om hur Visborgskyrkan kan bli så som han ser framför sig. I kyrkkretsar brukar man prata om att ”bygga kyrka” och det är just det som är hans uppdrag, tillsammans med församlingen och arbetslaget.
-Det är viktigt att vara lyhörd och se behoven. Det här gör vi tillsammans.
Hjärta för Hjördis
Jonas är inte bara präst, han är poet också. Och filmnörd. Två diktsamlingar har han gett ut: Jag var hemma och jag längtade hem och Ett hjärta Ett liv. En tredje diktbok är på gång. Dikterna är självbiografiska och handlar om den inre resan under olika delas av hans liv, med såväl djupt mörker som humor och glädje.
- Att skriva är ett sätt att vila tankarna, men det går lika bra att bara sitta och läsa serietidningar en stund, som Tintin eller 91:an Karlsson.
Utöver intresset för serietidningar är Jonas en tvättäkta filmnörd när det kommer till en viss era.
-Jag är väldigt förtjust i 40-talsfilm. Det har varit till glädje när jag varit på äldreboenden här i Visby, för de kan ju de här filmerna. Vi sitter och diskuterar Hjördis Pettersson och Douglas Håge och andra skådespelare. Hjördis kom från Gotland så det uppskattades att jag nämnde henne i min predikan när jag välkomnades som kaplan här. Det var en fin dag och jag ser fram emot många goda möten och samtal i församlingen.
