Prästen, författaren och poeten Lars Björklund nådde pensionsåldern mitt under pandemin. I stället för avtackning från tjänsten som kaplan på Sigtunastiftelsen blev det en utställning med hans dikt-bilder, som kombinerar text och foto. Idag har han utställningar med olika teman i kyrkor runt om i landet och på hans Instagramkonto lägger han ut diktbilder med jämna mellanrum.
Lars Björklund kommer gåendes på grusvägen från Uppsala mot Gamla Uppsala kyrka. Det är en varm höstdag men han har ändå en extra jacka ifall vindarna blåser kallt vid Uppsala kullar. De nästan dagliga promenaderna går vid banvallen, vid den gamla rälsen, ut mot Uppsala kullar där åkrarna visar sig. Här föds de flesta av hans dikter. Han har alltid skrivit dikter och använt sig av poesin i sina föreläsningar och böcker.
Stora känslor och starka ord
Som själavårdare kan jag bli otroligt påverkad emellanåt av att möta så stora känslor och starka ord. Jag hittade därför tidigt en uttrycksform i text, musik och teoribildning. Det är mina tre knep för att ta in den andres känsla utan att bli rädd, säger han.
Ett boksamarbete med en fotograf väckte Lars lust för bildkonst. Sedan några år tillbaka använder han sig av Instagram för att dela sina diktbilder.
– När jag skriver en dikt släpper bojorna som fäster mig och ger sig av, jag blir befriad från det tunga. Miljön jag promenerar i är inte så engagerande men det finns en poäng med det. Jag upptäck-er blommorna bland skräpet, säger Lars.
Mobilen bär han numera alltid med sig. Det är själva medlet med hans diktbilder, att allt ska ske på mobilen där han skriver, fotar, redigerar för att sedan publicera på sitt Instagramkonto Larsdikter.
– Att fotografera och göra diktbilder är helt nytt för mig. Ett poetiskt landskap där bilden och texten flyter ihop och blir lika viktiga. Jag låter en del oskärpa och en del pixelering finnas kvar i bilden. Det är en del av konsten, säger han.
Ett av hans inlägg på Instagram är en dubbeldikt om skuld, skam och upphöjande.
Vill inte bli beundrad
Dikten Sätt ingen Gloria på någon/
efter en tid halkar den ner/ blir en/ snara/ och dras åt skildrar en jobbig erfarenhet jag har. Många har sett mig som klok, och beundrat mig. Men jag vill inte bli beundrad, jag tror inte någon mår bra av det. Det är en stark dikt men den är nog sann. Vi vill ha helgon men vi blir förskräckta när vi upptäcker att de har fötter, säger Lars med många tankepauser.
Kanske är det därför han väljer bort sin prästkrage vid vissa tillfällen.
– Prästkragen åker av ibland, men när det är en rit som dopet eller en gudstjänst har jag den på. Jag bär den också i vissa möten när jag behöver visa att jag inte är en privatperson utan en representant för kyrkan. Då ger den mig ett skydd, men annars har jag den inte på mig. På till exempel ett sjukhus däremot är det lättare att möta människor utan prästkrage. Jag slipper värderas av andra då, säger Lars.
sänker blicken
I mötet med en människa som vill berätta något skamfyllt sänker Lars blicken för att befria den andre från kravet på ögonkontakt.
– Skam hos en människa är tung att bära och behöver mycket tid och kärlek. Tid kan jag ge men inte en famn och det gör att jag som själavårdare inte räcker till. I slutänden kanske det var våra samtal som var det enda som fanns kvar trots att de var krävande. Jag höll vad jag lovade, säger han.
Lars Björklund ska vandra tillbaks hem, förbi Uppsala kullar och sen längs med banvallen. Under tiden han går stannar han, skriver dagens dikt, fotar, redigerar och publicerar.
– Min egen erfarenhet och mina tankar från möten har blivit till många dikter. De har hjälpt mig för att sedan ge sig av för att hjälpa andra. Poesin är ytterligare ett språk, speciellt när man pratar om sorg och stora existentiella frågor. Den tillför det allmänmänskliga som inte vetenskapen får fram och kan prata med oss på djupet. Mina diktbilder har en rörelse framåt och vill visa vilken väg vi kan följa. Kanske kan de ge en människa hopp att orka leva en dag till, avslutar Lars.
Text: Emelie Simmons