Sjukhuskyrkan- ett hjärta mitt i sjukhuskroppen

Nyhet Publicerad

Ett stenkast från S:t Görans kyrka ligger Capio S:t Görans akutsjukhus. Där finns också Sjukhuskyrkan.

Arbetet inom Sjukhuskyrkan handlar om att ständigt konfronteras med livets stora frågor: liv och död, hopp och förtvivlan. Tre personer som möter detta varje dag är sjukhusprästen Anna Smille, sjukhusdiakonen Steve Sjöquist och sjukhuspastorn MarieAnne Ekedahl.

Namnet Sjukhuskyrkan betecknar inte en fysisk lokal utan är ett samlingsnamn för kyrkornas verksamhet och de medarbetare som finns inom Sjukhuskyrkan. Västermalms församling tillsammans med Frikyrkorna i Stockholm ansvarar för Sjukhuskyrkan som ligger på Capio S:t Görans sjukhusområde.

Ingen dag är den andra lik på ett sjukhus och vad som helst kan hända, när som helst. Hur börjar man då morgonen på en arbetsplats där tiden aldrig står still? I Sjukhuskyrkan börjar dagen i stillhet och med en gemensam andakt i det vackra rummet för meditation. Där tänder medarbetarna tre ljus i ljusbäraren; ett för alla patienter, ett för alla närstående och ett för all personal på sjukhuset.

Andrum i andnöden
Rummet för meditation är till för patienter, närstående och personal och skiljer sig mycket från de andra lokalerna på sjukhuset. Förutom ljusbäraren i mitten finns det fem skåp längs ena väggen med symboler för de fem världsreligionerna. Där kan man låna en bönematta, ett radband, ett kors, en kippa eller hinduiska skrifter.
 - Alla människor, oavsett livsåskådning behöver ett rum att dra sig tillbaka i. Ett andrum mitt i all andnöd. Ett rum för meditation, för eftertanke, för sorg och förtvivlan eller för tacksamhet- allt det som ryms inom oss. Ett rum för stilla annan tid, säger Anna Smille, sjukhuspräst på Capio S:t Görans akutsjukhus.

Ett hjärta
Sjukhuskyrkans rum ligger intill och där luktar det nybryggt kaffe och på det vackert dukade bordet står det tända ljus och snittblommor i en vas.
- Det finns forskning som visar att design kan påverka hälsan och att ett rum kan hjälpa eller stjälpa och därför är omsorg om rummet särskilt viktigt, säger Anna och fortsätter:
 - För att kunna skapa ett heligt rum mitt bland alla andra rum behövs det vackra. Vi vill vara ett hjärta mitt i sjukhuskroppen, som möter människor där de är. Det är ett finrum dit man får komma med sin fulhet.
Rummet utstrålar värme och den stärkande koppen med kaffe som besökaren får i vackert gammalt porslin, påminner inte sällan om besökarens egen barndom och bjuder därför ofta in till samtal om livet och det som är viktigt för oss.
Sjukhuskyrkan är emellertid inte bara det vackra meditationsrummet och de intilliggande samtalsrummen.
- Sjukhuskyrkan är en vandringskyrka, en så kallad Church in the street, som inte är begränsad av väggar, säger MarieAnne Ekedahl, sjukhuspastor som representerar frikyrkorna och Equmeniakyrkan*.  
På ett sjukhus saknas ofta tid och Sjukhuskyrkan är till för att ge just tid. Det finns ett samspel mellan vårdpersonal och Sjukhuskyrkan. Eftersom medarbetarna i Sjukhuskyrkan besöker de olika avdelningarna kontinuerligt får de också god kontakt med personalen. Tillsammans i ett gott samarbete utformas omsorgen om patienterna. MarieAnne arbetar även med personalstöd och leder regelbundet organiserade grupper med personal där stresshantering och frågor om etik och tro diskuteras. Sjukhuskyrkan träffar samtidigt närstående till patienter och många gånger önskar de också att få ett samtal med en diakon eller präst.

På de utsattas sida
Varje vecka besöker sjukhusdiakon Steve Sjöquist beroendeavdelningarna på sjukhuset. Han rör sig i de öppna rummen för att inte tränga sig på, men det är alltid någon eller några som kommer fram och vill prata eller ber om ett enskilt samtal.
- Jag tycker om att ha möten med en låg tröskel och som diakon står jag på de utsattas sida. Jag möter människor som de är och i vilket skick de än befinner sig och det är det fina med mitt arbete. Jag vet inte alltid vilka möten jag kommer att ha under dagen, berättar Steve.

Han besöker även ortopedkliniken regelbundet. Här möter han många gamla, sköra människor, som har fallit i hemmet eller halkat ute i snön.
- Patienterna är ängsliga och undrar ofta hur de nu ska kunna klara sig själva med brutet ben eller arm. Många sjuka kan begränsa sig och fastna i tanken på vad de inte kan, men jag försöker få patienterna att stället fokusera på vad de kan. Hur sjuk du än är finns det alltid möjligheter och det är det som jag vill förmedla, säger Steve. Det är lätt att man som patient känner sig avidentifierad, där man ligger i en enkel säng i sjukhusets kläder och med ett plastarmband runt handleden som sin enda identifikation. Men det som Steve ser är en människa med en livshistoria.
- Jag hjälper dem att hitta tillbaka till sig själva igen, att våga vara sig själva och att vara sin livsberättelse och öppna upp för livet, tillägger Steve.

Att arbeta inom den andliga vården på ett sjukhus innebär att ständigt konfronteras med livets stora frågor: liv och död, hopp och förtvivlan.
- Det gäller att vara medveten om att människor i dag inte nödvändigtvis har ett traditionellt religiöst språk, och här ligger utmaningen för andliga samtal i vår tid. Ljusbäraren i vårt andaktsrum påminner mig varje dag om hur viktig öppenheten är för människors andlighet och jag tar ofta med mig människor till ljusbäraren när något sorgligt eller tragiskt har hänt på sjukhuset. Det jag gör ligger inte i något jag säger, utan det jag ordlöst försöker öppna upp för, att lämna tolkningen av det andliga till den det gäller, fyller han i.

Lyhörd och snabb
Capio S:t Görans akutsjukhus har Stockholmsregionens största enheter för kirurgisk behandling av bröstcancer. För patienter med konstaterad bröstcancer sker den fortsatta behandlingen inom Bröstcentrum bland annat på onkologmottagningen och där möter Anna Smille ofta patienter med existentiell ångest.
 - Om man arbetar i Sjukhuskyrkan behöver man vara lyhörd, omedelbar och snabbt kunna läsa av en annan människa. Kunna inge hopp, stärka och lyssna in till vad som är källan till liv, vad som är sant i just den personens liv, säger Anna.
- Som präst reflekterar jag teologiskt och förkunnar ord och sakrament. Vi som arbetar i Sjukhuskyrkan slår inte ner blicken för det som gör ont. När allt gått sönder är det viktigt att lyfta det som är intakt och det gör vi ofta i rit och själavård. Jag ber för dem. Även sekulariserade vill att prästen ber för dem. Människor förväntar sig att prästen tror på det man själv hoppas, men tvivlar på, tillägger Anna.

Ärlig och närvarande
På ett akutsjukhus mitt i centrala Stockholm kan vad som helst hända och när som helst kan Sjukhuskyrkans jourtelefon ringa och jourhavande blir ombedd att snabbt bege sig till någon av intensivvårdsavdelningarna och till en döende patient och till närstående.
- Man är aldrig förberedd när döden sker. När vi möter döden är vi fixerade vid att vi ska ha en lösning, ett svar. Ibland är det bästa att bara vara ärligt närvarande. Att våga stå kvar vid en dödsbädd och bara vara, säger Steve.

*Equmeniakyrkan är en sammanslagning av Metodistkyrkan, Baptistkyrkan
och Missionskyrkan.

Text: Charlotte Hörndahl
Film och foto: Lars Skölving

 

 

Se Anna Smille, sjukhuspräst och Steve Sjöquist, sjukhusdiakon berätta om möten i Sjukhuskyrkan.

Tystnadsplikt

Vi arbetar under tystnadsplikt och för inga journaler. Vi tar emot personliga besök med enskilda samtal om du behöver reflektera kring din livssituation som närstående, patient eller personal. Sjukhuskyrkan har lång erfarenhet av att förmedla kontakt med andra kyrkor och trossamfund när patienter eller deras närstående så önskar och hjälper också personalen till dessa kontakter.

Vi som arbetar i Sjukhuskyrkan

STEVE SJÖQUIST
sjukhusdiakon
Västermalms församling
08-545 709 78
070-289 94 97
E-post: steve.sjoquist@svenskakyrkan.se

ANNA SMILLE
sjukhuspräst
Västermalms församling
08-441 39 81
072-579 92 22
E-post: anna.smille@svenskakyrkan.se

MARIEANNE EKEDAHL
sjukhuspastor
Equmeniakyrkan
08-58 70 24 79
070-020 90 39
E-post: marieanne.ekedahl@capiostgoran.se