Utifrån kylan. In. Av med handskar och halsdukar. Värmen. Rummet. Adventsstjärnor i fönstren, och en amaryllislök nedanför som börjat sträcka sig uppåt. Fatet med juloranga clementiner och julröda äpplen, Ingrid Marie. På fatet bredvid, pepparkakor. (Också glutenfria). Och så doften, doften som uppfyller hela rummet… också i varuhusets entré och julmarknaden på Stortorget… doften av varm glögg!
Räcker doften av glögg?
Vi gör det. Alltsammans. Allesammans. Allt det där med adventsstjärnor, amaryllis, äpplen och clementiner, pepparkakorna och glöggen för att… vadå?
Vad är det vi söker? Vill? Hitta något. Hoppfullt. Som värmer. Traditionerna hjälper oss. Att göra som vi brukar. Ger trygghet.
Nästan som när man läser sagor för barn, inte ändra något i berättelsen – jo, Alfons Åberg han är alltid 4 år, eller alltid möjligen 7 år, som när han börjar skolan – men ändra för guds skull inte berättelsen när du läser för barnbarnen.
Traditioner ger trygghet. Men räcker doften av glögg?
En medarbetare sa till mig häromveckan:
– Det finns liksom ingen punkt som är fast, stabil, för människor…" och så fortsatte han:
– Fast, vi, Kyrkan kan kanske fylla den längtan, något fast att hålla sig till". Vi talade om hotet om krig, om Höjd beredskap.
Räcker doften av glögg?
Visst finns där igenkännandets glädje och känsla, trygghet och lite tröst. Viktigt. Men räcker det? Väldigt få av oss som lever nu, har minnen av krig så nära vårt land, eller hot om krig i vårt land, som nu. Knappt så att vi förstår. Vi förtränger. Skjuter undan.
Det är Nu vi behöver samlas – mer än kring glöggen. Tillsammans. "If we stay together, we will survive". En fras från en av mina favoritfilmer, Gladiator. "Om vi håller ihop, som en, då kan vi överleva – vad än som möter oss på arenan." Colosseum då. Vårt torg nu.
Nu, upp på arenan, sanden, med fäste för framtiden. Inte blod. Inte strid. Men tillsammans möta vad som än händer. Håll ihop. Tillsammans. Och där är Kyrkan platsen.
”Traditioner ger trygghet. Men räcker doften av glögg?”
Murarna förr – rent konkret fysiskt skydd. Och bildligt både då och nu, "murar" som hjälper oss, var och en att "håll ihop", som människor tillsammans, och som individer och personer, avgränsa, mentalt, psykiskt, andligt. Samma goda murar idag, som på ett varmt sätt omhuldar, håller om, och rustar för dagen som kommer. Vardagen utanför.
Kyrkan – en refug – en hållplats, mitt i strida trafikströmmen, hållplatsen vid övergången av en farlig väg – en refug, en tillflykt, skydd, för refugees, de som söker skydd, flyktingar från nära och fjärran.
Kyrkan – vi tillsammans. Över hela vår jord!
Så viktigt att du är med!
Och på söndag gör det vi kan. Är tillsammans. Och läser samma berättelser, om Jesus som rider på åsnan nedför Olivberget in i det som blir hans öde och död, men vårt liv.
Och vi tänder ljuset. Igen. Inget mörker så stort att inte det minsta ljus bryter igenom. Ljuset från Jesus.
Det räcker långt.
Lasse Svensson
kyrkoherde i Vallentuna församling
lasse.svensson@svenskakyrkan.se
Det blir den sista krönikan från Lasse Svensson som slutar nu i advent. Avtackning av Lasse sker i samband med adventsmässan 30 november kl 11.00 i Vallentuna kyrka.