”Det här är din kyrka. Vi finns här för dig.”

– Osäkerheten handlar om att man tvivlar på sin rätt att vara en del av kyrkan, säger religionshistorikern David Thurfjell.

Han menar att många har svårt att finna tid för kyrkobesök i sina liv, och en del tvivlar kanske på om de passar in i kyrkans gemenskap. Samtidigt hoppas många, trots detta, att det är okej att ha kyrkan som ett slags ramverk i livet. Vid dop, vigslar, begravningar eller när barnen sjunger.

– De flesta medlemmar besöker kyrkan kanske femtio gånger under ett liv. Det är alltså väldigt sällan. Men, de femtio gångerna är de tillfällen som man kanske skulle värdera högst. Och därför vill man ha kyrkan där. Det är en livslång men extremt lågintensiv relation till detta samfund, för de flesta, säger David.

Han påminner om att man inte behöver besöka folkkyrkan i Sverige regelbundet för att få lov att känna en tillhörighet.

– Ändå kan det finnas en känsla av att man inte riktigt är välkommen, vilket skapar en märklig situation.

Hur har det då blivit så här? Vi har en folkkyrka i Sverige med 5,5 miljoner medlemmar, men vad har svenskarna för bild av Svenska kyrkan och kristen tro egentligen?

David berättar att bilden var och en har är mångfacetterad och beror på människors bakgrund och erfarenheter. Vi påverkas också av hur kristendom framställs i populärkulturen, filmer och i litteratur. En del känner sig hemma i kyrkan och har en klar förståelse för dess verksamhet, medan andra som är nya i Sverige, kan projicera tidigare kyrkoerfarenheter från andra länder.

Bland majoriteten, som inte är kyrkoverksamma svenskar, finns det också förutfattade uppfattningar om vad Svenska kyrkan borde vara, enligt David.

– I den gruppen är det vanligt att man har en bild som är färgad av frikyrkliga traditioner, snarare än av Svenska kyrkan. Och saknar man intresse för religion, har man ofta en begränsad kunskap och tenderar att tro att alla kyrkor är ganska likvärdiga. Men det är enorma skillnader förstås mellan olika kyrkoinriktningar. Ideologiskt och teologiskt, vad man har för verksamheter, vad man lägger i orden "kristen tro", säger David.

Svenska kyrkan välkomnar även de som inte har någon trosövertygelse. Det kan handla om att vilja vara en del av en tolkningsgemenskap och en tradition.

– Om du kommer till Svenska kyrkan och säger "jag kan inte tro på Gud, men jag behöver en meningsgemenskap med mitt liv, får jag vara med här?" Då kommer Svenska kyrkan säga "Det här är din kyrka. Vi finns här för dig."

David menar dock att det inte är en sådan folkkyrka folk tänker på.

– Snarare något snävare, mer intensivt, engagerat och kanske lite mer trosintensivt. Och den bilden har man fått från de starkaste, högljudda kristna rösterna i Sverige, vilket är olika frikyrkor, som drivs av en stark trosövertygelse. Så det finns ett slags missförstånd här.

Folkkyrkan, när den är som bäst, är öppen och inkluderande.

– Den kräver ingen motprestation. Du behöver inte vara en lyckad person, för att bli älskad. Grundbudskapet är att alla är välkomna. Och det är inte så många platser i samhället där alla är välkomna.

Kanske borde vi se på Svenska kyrkan på samma sätt som judar ser på sina synagogor eller katoliker ser på sina katolska kyrkor. Att det är en del av vår historia och vår kultur, oavsett våra tvivel och övertygelser. Detta tankefrö vill David gärna plantera.

– Man är med där liksom, man råkar komma från den där religionen. Den har sina fördelar och nackdelar, och ibland är man jättetrött på det, skiter i den oftast. Men det är där man hör hemma, det är ett familjearv.

I jultid fylls kyrkbänkarna i Svenska kyrkan i samband med alla musikgudstjänster. I december månad förra året besökte 1 251 767 svenskar någon form av gudstjänst. Som kulturell institution är kyrkan den största i Sverige.

– Och det är inte någon extragrej utan det är en bärande del av det här samhället. Och det kan man vara stolt över och odla, tycker David.

Just musiken – men också konsten, litteraturen och filmen – är idag viktiga forum där existentiella frågor får ta stort utrymme, och som är alternativ till kyrkan för många. För enligt David är intresset för existentiella frågor är större än det någonsin varit. I vår tid, där individualismen är mer utbredd, upplever människor också ett ökat behov av en privat tro.

– Det är ett tydligt tecken i tiden att folk inte organiserar sig kring sina idéer och övertygelser i samma utsträckning. Förr var man mer organiserad och gick samman, hela det landskapet är något som har förändrats.

Men för att fortsätta vara relevant tror inte David kyrkan behöver genomgå så stora förändringar. Den har unika tillgångar, så som närvaro i varje liten by och en stark koppling till lokalsamhällen.

– Fortsätta vara kyrka, hålla på med de unikt kyrkomässiga sakerna, konstaterar han.

Och viktigt att kyrkan kommunicerar att alla har hemortsrätt. Att människor är välkomna att ha sina festligheter där, precis som deras föräldrar och deras förfäder har gjort i århundraden.

– Oftast är det också den vackraste byggnaden på en plats. Så det är bara att berätta att man på riktigt är välkommen, oavsett hur man tror.

TEXT: Sophie Ekman Verbum