"Min gudstro är min trygghet, inte min kropp”

Ett delmål på vägen är West Coast Trophy i Halmstad den 28 september. Då ska Kristin stå sminkad på scen i spraytan, blåglittrig bikini, 12 centimeter höga klackar och med ett stort leende. Framför publik och domare ska hon visa upp sin kropp i fyra olika poser. Domarna bedömer presentationen, musklerna och balansen mellan rumpa, axlar och lår. Bikini fitness är den minst muskulösa och mest glamorösa klassen i body fitness.

– Jag tycker scenlooken är snygg och vill se om tävlingsformen är något som passar mig, berättar Kristin. Annars fortsätter jag bara med livsstilen. Träningen gör att jag blir gladare, piggare och sover bättre.

Redan 2014 började Kristin följa amerikanska fitness-profiler i sociala medier. Själv hade hon inte blivit riktigt fast i någon träningsform sedan ungdomens hästsport. När hennes pappa hastigt dog 2018 fick hon något av en livskris och bestämde sig för att våga mer och inte skjuta upp saker.  Efter flytten till Umeå 2023 tog träningen fart ordentligt. Tack vare jobbets förmånliga träningskort på Iksu, friskvårdstimme och cykelleasing bestämde hon sig för att testa fitness. Med hjälp av coachen Linn von Bahr gjorde hon en plan för träning och kost, som de följer upp veckovis med videofilmer.

– Jag följer planen och litar på att Linn har koll. Jag har mina mål för månaden och veckan, men sen tar jag bara en sak i taget. Det är en nyttig skola för mitt tålamod, 
konstaterar Kristin.

”Rutiner, rutiner, rutiner” sammanfattar Kristin upplägget i ett inlägg på instagramkontot ”Kristin.och.prästkragen” där hon delar med sig av sin bikiniresa i bilder och videoklipp.

– Motivation är en opålitlig rackare. Den kan vara en gnista som tänder brasan, men för att hålla elden vid liv måste träningen byggas in i det vardagliga livet.

Det gäller även mängdträningen att gå i höga klackar. 

– Jag har aldrig varit någon klacktjej, säger Kristin som övar poser i väntan på maten i mikron och går i klackarna både hemma och på campus.

Till jobbet som studentpräst i Kyrkan på Campus cyklar Kristin ofta direkt från Iksu. Hon tycker att träningen gör henne till en bättre präst och kollega. Hon får mer tålamod i själavårdande samtal och blir bättre på att fokusera. Och hon stortrivs med jobbet.

– Jag gillar studenterna och den akademiska världen. Här är man präst på ett lite annat sätt än i församlingskyrka.

Studentprästerna finns till för både studenter och anställda. De ordnar retreater, minnesstunder och utbildar faddrar som ska ta emot nya studenter. Kristin lyssnar på studenter som har hemlängtan och tentaångest. Hon tipsar om kaféer och facebookgrupper där man hittar bostad.

Det var drömjobbet som studentpräst som lockade skåningen ännu längre norrut efter bara ett år i Jämtland och totalt två år som präst.

– Jag fick mitt prästkall en marsdag 2012 när jag dammsög i mitt jobb som kyrkvaktmästare, men det dröjde fyra år innan jag tog det på allvar, berättar Kristin.

Präststudierna skötte hon parallellt med arbetet som kyrkvaktmästare i skånska Höllvikens församling, där hon jobbade i nästan tio år. Efter att ha pluggat mediekommunikation och journalistik hade hon bara ett år kvar med CSN-lån, så det sparade hon till kurserna i grekiska. Mitt under pandemin prästvigdes hon i Lunds domkyrka med bara tre gäster.

Den kristna tron har varit självklar hela livet. Hennes mamma och mormor var engagerade i kyrkan och Kristin sjöng i kyrkokören. Sin tro sammanfattar hon med kärlek, trygghet och tillit. Hon är marinerad i Britt G Hallqvists psalmer, övertygelsen om allas lika värde och rätten att både få älska vem man vill och vara älskad av Gud för den man är.

Tron är också en viktig del i fitness-satsningen. Inte så att hon ber i gymmet, även om det kan vara meditativt att träna. Snarare skyddar den mot att bli alltför kroppsfixerad.

– Det är snyggt med muskler, men jag lägger inte mitt värde i det. Min gudstro är min trygghet, inte min kropp, vad jag äter eller presterar på gymmet.

Så när bikinisatsningen fick skjutas upp ett par månader på grund av sjukdom tog Kristin det med ro. ”Det är som det är. Vi får ta tävlingen senare i stället.”

Det Kristin trott var en muskelbristning i armen visade sig vara blodpropp mellan nyckelbenet och översta revbenet. Proppen sprängdes och sedan opererades revbenet bort för att ge blodkärlen mer plats.

– Det tog nog två månader att återhämta mig. Jag var enormt trött och låg mest i sängen. 
Efter den längre viloperioden återgick hon till träningen och två vilodagar i veckan.

– Min coach säger att jag ska träna hårt, men vila hårdare! 

Text Ulrika Ljungblahd 

Bläddra i tidningen via webbtjänsten Issuu, som du hittar via denna länk.