För snart tio år sedan föll Erika Strömsten så olyckligt att hon fick en blödning mellan hinnorna i hjärnan. Bakom fallet låg en knuff i den destruktiva relation hon levde i. Erika tillbringade natten på kirurgen, där de inte var säkra på om hon skulle överleva. Genom hennes huvud, förvirrat av både skada och morfin, skar ändå en klar tanke.
– Det kom till mig hur mycket jag ville leva, att jag tidigare bara överlevt. Jag började fundera – hur ska jag leva, vad är min kärna?
Det blev starten på ett långt och hårt arbete. Erikas huvudskada krävde dagliga doser morfin och långvarig rehabilitering. Samtidigt började hon skärskåda sitt livs relationer och sina beteenden.
– Huvudskadan är något jag inte vill vara utan, men heller inte göra om. Det är den tuffaste, häftigaste, jävligaste, kärleksfullaste resa jag någonsin gjort.
Relationen som Erika levde i just då gjorde det tydligt för henne att hon var medberoende. Hon beskriver medberoende som människans i grunden finaste egenskap – förmågan att älska och vilja skydda dem som står henne närmast. Men när det inte fungerar försöker man mer, och ännu mer…
– Det är då det blir ett enormt lidande. Hur mycket man än försöker går det inte att skydda en självdestruktiv eller missbrukande människa som inte vill ändra sig.
När Erika pratar om beroende handlar det inte bara om kemiska substanser. Hon är tacksam för beskrivningarna av beroende och medberoende i den dokumentära tv-serien Djävulsdansen med Sanna Lundell och Ann Söderlund, som dök upp år 2014 under hennes process.
– Det är lätt att tro att beroende bara handlar om busskurs-alkoholismen, den synliga misären. Men Sanna och Ann förde ut det på en större arena, att det kan handla om prestationer, konsumtion och sport. Det är också svårt att leva med.
Erikas egen historia av medberoende började när hon växte upp med sin mamma, som var nedbruten på flera sätt efter att ha blivit lämnad av Erikas pappa. Erika gjorde allt hon kunde för att stötta och hjälpa. Efter huvudskadan insåg hon att hon fortsatt bära med sig barndomens beteenden.
– I kärleksrelationer tog jag alltid största ansvaret. Eftersom det blev för jobbigt hade jag länge bara korta relationer. De sög enormt mycket energi och jag ville ha styrkan till annat.
Medberoendet påverkade inte bara hennes relationer. Behovet att hela tiden ligga före för att undvika eller lösa jobbiga situationer formade hennes liv.
– Jag var duktig i idrott, hade högsta betyg i skolan, tog en massa poäng på universitetet och var allmänt drivande, ansvarstagande och problemlösande. Visst är det bra egenskaper, men också utmattande. Jag var tvungen att lära mig att vara mer varsam med mig själv.
Efter huvudskadan och hennes nya insikter gick Erika i terapi och hade också stor nytta av att själv vara utbildad psykolog. Samtidigt arbetade hon med sin rehabilitering. Efter sju-åtta månader med morfin mot smärtorna började barnen påpeka att hon fått beteendeförändringar. Hon slutade med morfinet och använde i stället sina kunskaper i akupunktur för att lindra smärtan. Men det korta morfinberoendet blev ytterligare en ögonöppnare.
– Jag insåg att jag som medberoende alltid tyckt att jag var lite bättre och sett ner på dem som inte kunde hantera kemiska substanser. Det var en krasch att inse att jag var likadan.
Den fysiska rehabiliteringen gick bra, med sjukvårdens mått mätt. Erika presterade normalt i alla tester, men med sin bakgrund som basketspelare räckte det inte för henne.
– Jag hade tappat finliret och koordinationen. Jag kände det som att jag var separerad från min egen kropp och kände inte igen mig själv, minns Erika.
Hon tillämpade återigen sina yrkeskunskaper på sig själv och använde erfarenheterna som neuropsykolog för att utarbeta ett finmotoriskt träningsprogram. Medicinsk yoga, så kallad Mediyoga, som hon varit instruktör för sedan 2000, blev också allt viktigare. Den hjälpte henne dels att träna kropp och koordination, dels att koppla samman de delar hon arbetade med i sitt liv just då – kropp och själ.
– Mediyoga tilltalar mig väldigt mycket eftersom det är så handgripligt. Det handlar om att göra, samtidigt som det är holistiskt.
I början av sin rehabilitering påverkades Erika fortfarande mycket av sitt medberoende och drev på träningen alltför snabbt. Hon fick ta ett steg tillbaka och lära sig att vara snällare mot sig själv.
– I min rehabilitering hade jag också fantastiska människor med under resan, som min psykolog och min mentor.
I dag är Erika i princip återställd efter sin skada och tycker att hon hittat den kärna i sig själv hon sökte när hon låg på kirurgen. Hon har engagerat sig i sammanhang som rör medberoende, genom att hålla grupper på ett studieförbund och hjälpa till vid sinnesrogudstjänster i Svenska kyrkan.
– Kyrkan gör ett jättebra arbete med detta, till exempel i gruppen Livsstegen. Det är synd att inte fler förstår och känner till det.
Hon arbetar halvtid som psykolog på en nätbaserad vårdcentral och vid sidan om lär hon ut yoga. I sommar har hon bland annat lett en utomhusyogagrupp vid Tráhppie på Gammlia två gånger i veckan.
– För att jag ska ha ett minimum av smärta efter min skada behöver jag röra på mig några timmar varje dag. Därför kan jag nog uppfattas som hurtig, men egentligen är jag ganska lat, säger hon med ett skratt.