Redan som ung greps jag av evangeliernas berättelser

Att sammanfatta ett långt liv i kyrkans tjänst på några rader är inte lätt. Redan som fyraåring började Lena-Britt Zetterqvist gå i söndagsskolan och nu, nästan 60 år senare, står hon inför att gå i pension. Lena-Britt visste tidigt att hon ville bli präst och konfirmationstiden stärkte hennes tro och övertygelse ytterligare. 

- Redan som ung greps jag av evangeliernas berättelser och jag kände att jag ville ut och förkunna Guds ord. Vi hade en ungdomlig konfirmationspräst som uppmanade oss att gå i kyrkan så mycket som möjligt så jag gick på alla gudstjänster jag kunde. Både i den egna kyrkan och andra. När jag skulle prya i skolan så valde jag att prya två veckor som präst hos just min konfirmationspräst. Jag kan väl säga att klassföreståndaren och syo-konsulenten blev milt sagt förvånade över mitt val. Prästen var mycket tillmötesgående och lät mig delta i allt från sorgesamtal till begravning, vilket naturligtvis var både spännande och intressant för mig. När det så småningom blev dags att välja linje på gymnasiet valde jag den linje som skulle ge mig bäst förutsättning till att läsa till präst.

- Efter gymnasiet behövde jag få lite distans, både till hemstaden Uppsala och till kyrkan för att fundera igenom mina val ordentligt och sökte till ett Diakonalt år i Vindelns församling, Västerbotten, Luleå stift. Det var ett fantastiskt år: Jag fick göra mer och mer på egen hand och jag blev definitivt övertygad om att jag verkligen ville göra det här.

Efter året i Vindeln blev det fyra intensiva år med teologistudierna i Uppsala och Lena-Britt prästvigdes 21 juni 1980. Därefter följde åtta år som präst i Luleå stift.

- Jag fick första min första prästtjänst med placering i Luleå domkyrkoförsamling. Därefter sökte jag komministertjänst i Nederluleå församling med vackra Gammelstads kyrka. Det var inte alldeles lätt för prästkollegor och andra medarbetare att för första gången tjänstgöra med en kvinna. Var hon verkligen en riktig präst?!

- Som nyprästvigd var jag nästan 24 år och tyckte det var skönt att komma hemifrån igen efter studierna och lära mig att stå på egna ben. I Luleå visste ingen vem jag var så jag kunde bli tagen för den jag verkligen är och ingen hade några förutfattade meningar om mig. Jag trivdes verkligen i Luleå. Jag upplever faktiskt att norrlänningarna inte är så ljumma som vi upplänningar är.

- Parallellt med mitt yrke som präst har jag också alltid varit intresserad och engagerad i själva styrandet av kyrkan. Jag var med och bildade föregångaren till POSK, som kallades ALF Arbetsgruppen för en Levande Församling. Jag blev mer och mer involverad i detta arbete. Jag har alltid varit intresserad av att leda och delta i verksamhetens utformning och det har följt mig genom livet i olika kyrkliga sammanhang.

Men 1988 var det dags för nya utmaningar. Lena-Britt kände sig färdig i Luleå och hade dessutom drabbats av hemlängtan. Hon sökte en tjänst i Odensala pastorat och blev präst i Skepptuna, Vidbo och Lunda församlingar öster om Arlanda. Där fick hon pastorsansvar för de tre församlingarnas kyrkoråd. En omvälvande tid, inte bara i jobbet, utan också privat då hon och hennes man Jan också blev föräldrar åt en flicka.

- Det gjorde mig faktiskt bättre som predikant. Personligheten blev tydligare. Vem är jag? Vad är egentligen viktigt i livet?

Efter åren i Odensala pastorat följde sedan en tjänst som komminister i Vaksala församling i Uppsala där hon stannade i hela 12 år.

- Jag fick en dramatiskt start eftersom jag började i Vaksala församling några månader innan Estonia sjönk och många av församlingsborna var med på båten. Avslutningen på min prästtjänst i Vaksala blev inte mindre dramatisk. Jag fick följa samma drabbade familj av Estoniaolyckan när den stora tsunamikatastrofen drabbade Thailand. Överlevaren från Estonia blev ett av offren i Thailand. Det var en mycket tung men värdig stund när vi fanns på plats för att ta emot de omkomna i kistorna på Ärna flygfält. I Vaksala blev jag också involverad i sinnesromässorna och 12-stegsrörelsen. Arbetsledaransvaret i Vaksala kyrkby, bostadsområdet Gränby och även Årsta gav mig nyttiga erfarenheter inför uppdraget som kyrkoherde.

- Till slut sökte jag mig tillbaka till mina rötter i norduppland med kyrkoherdetjänsten i Hållnäs-Österlövsta. Jag hade lovat mig själv att inte ta på mig administrativt arbete förrän vårt barn vuxit upp.  Även om jag är uppvuxen i Uppsala så kommer min mamma från Hållnäs, min pappa från Västland och jag har hela min släkt här.  Jag har hjärtat i Hållnäs och vill en gång bli begravd i Hållnäs eller på Österlövsta kyrkogård. Tidigare ville jag inte vara präst i en bygd där hela släkten fanns och många visste vem jag var, men nu kände jag mig mogen för det. I nybildade Hållnäs-Österlövsta församling märktes det att jag var den första kvinnan som kyrkoherde. Med kyrkorådets tydliga uppdrag att bringa ordning och reda blev det förstås oerhört tufft för många att acceptera en kvinna vid rodret. De förtroendevaldas stöd gjorde att jag gång på gång kunde resa mig upp som en Michelingubbe. Puttade man omkull mig gungade jag bara tillbaka upp igen.

2011-2012 drabbades Lena-Britt av cancer och genomgick en tung behandling, men fortsatte trots det att arbeta.

-Nu tycker jag att det ska bli skönt att gå i pension. Jag lider fortfarande en del av sviterna efter strålbehandlingarna. När jag nu ser tillbaka på mitt yrkesverksamma liv så kan jag säga att det som gjort det starkaste intrycket är alla personer jag mött. Alla deras förtroenden och deras unika livsberättelser har varit oerhört berikande för mig personligen. Dessutom har jag ju, som en bonus, fått lära känna många fina kyrkor under åren.

Som svar på frågan om hon någonsin tvivlat på sin tro under alla år svarar Lena-Britt att det har hon aldrig gjort, den har snarare blivit starkare och fördjupad med åren.

- Tro- och livsåskådningssfrågor har alltid legat mig extra varmt om hjärtat: ”Hur beskriver man Gud?” ”Vad är egentligen barmhärtighet och vad betyder det idag?”

- Jag kan nog säga att svenska folket är mer troende än de själva beskriver det. Det är bara det att man inte betecknar det som kristen tro fastän det är det. De blockerar sig av någon anledning. Många missar mycket genom att de inte tror att kyrkan är något för dem fastän det faktiskt är det.