Vi svenskar verkar älska naturen och inte minst sommartid. Men så har det nog inte alltid varit. Religionshistorikern David Thurfjell skrev för några år sedan boken Granskogsfolk, där han menar att naturromantiken är ett ganska modernt fenomen, som uppstod när människor började flytta in till städerna och längtade tillbaka till sitt lantliga ursprung. Om vi läser på om våra mest älskade sommarpsalmer verkar det också stämma.
I denna ljuva sommartid (psalm 200) har till exempel en väldigt allvarlig bakgrund. Den skrevs av Paul Gerhardt år 1653 i trakten av Berlin, bara några år efter 30-åriga krigets slut, när ungefär halva befolkningen hade dött i krigets följder. För honom handlade texten inte om någon lättsam glädje, utan om djup tacksamhet för livet. Idag är det lätt att tänka på Ukrainas befolkning, som vi hoppas ska få känna på samma sätt igen.
Den blomstertid nu kommer (psalm 199) skrevs år 1694 efter sex år av kyla och missväxt. Det ska ha varit så kallt att rågen blommade först i slutet av juli, vilket ledde till omfattande hungersnöd och svält i bland annat Sverige och inte minst i Uppland. Den perioden kallas därför ibland också för lilla istiden. Rader som ”värm upp vårt sinnes köld” och ”vänd bort all sorg och smärta” var alltså en påtaglig verklighet för människorna då. Psalmen är därför en bön om hjälp och det är kanske en anledning till att den har satt sig så i vårt folkdjup. Inte bara för att den är vacker och handlar om sommaren och naturen.